Och där stod jag med maten!

Jodå, jag kämpar.

Jag ska inte bli som min mamma. Jag ska inte se ut och låta som min mamma, när hon drog in både andan och hakan samtidigt så att den senare flöt ihop extra mycket med dubbelhakorna, och uttryckte sin besvikelse över att saker inte blev som hon hade tänkt. Och då handlade det inte om att någon kom och ändrade överenskomna planer. Hon hade själv suttit och räknat ut hur det skulle hämtas dit och köras hit och göras ditt och datt. Till exempel. Men missat att tala om det för någon.

Men jag sliter med det. Just nu. Jag har tänkt ut hur den här dagen skulle kunna utnyttas på det ultimata sättet. Om den gör si och den gör så och sen vi gör så. Skitbra. Och jag har inte bara tänkt, jag har satt upp en liten, ganska stor, lapp på dörren också. Saker som Mellan ska göra innan hon åker.

Och nu är det lunchtid söndag. Var Mellan är har jag ingen aning som. Pojken svarar inte i mobil. Det gör för resten inte hans syster heller.

Och jag sitter här och är snäll.

Det är skillnaden mot min mamma. Hon satt aldrig och var snäll. Varken när barnen bodde hemma eller när de var utflugna. Ett av hennes sätt att utöva makt när vi var yngre var i själva verket att ändra överenskomna planer. Senare var det rädslan att inte vara i centrum som slog ut förnuftet. Det som skulle bli trevliga besök blev en kamp om utrymmet.

Det där tror jag att jag lyckas med. Någorlunda. Jag fattar att Ulrika, Lina, Josefine, Boris, Kevin och Hannes är lika viktiga som jag. De är dessutom många fler!

Fast värst hade modern det med andra mödrar, typ barns svärmödrar. Där kunde det bli riktigt jävulskt i kampen om uppmärksamheten, som hon tyckte skulle fördelas ungefär 90/10, till hennes fördel. Jag är inte där, ännu. Har bara träffat en enda person som tillfälligt kvalade in i den gruppen. Det gick sanningen att säga inget vidare, men det hade inget med kamp och konkurrens att göra, hon var nog helt enkelt rätt så skräckslagen. Men löste det galant på det klassiskt irländska sättet, genom att prata oavbrutet. (Däremot var jag faktiskt rätt avis på Äldsta under en tidigare period, när hon åkte iväg på söndagsmiddagar till pojkvänsfamiljen på Lidingö. Sitta där vid dukat bord och bjudas runt av sockerärterna medan jag slet med den gamla vanliga pastasåsen hemma i köket. Orättvist. Hm.)

Nu undrar vän av ordning varför jag inte nämner något om männen. Om inte de sitter där tyst sammanbitna och bittra över att deras planer inte går i lås. Svaret är enkelt; jag vet inte. Fadern gick sina egna vägar. De flöt påfallande ofta icke ihop med moderns. Hennes planer var inte hans, sålunda icke heller bitterheten när de inte verkställdes. Men jag erinrar mig vissa protestaktioner från barndomen, när han så att säga avvek från planerna.

Men mina barns far har jag av naturliga skäl inte kunnat planera något tillsammans sedan de var 5, 7 och 8. Han var när vi träffades i sin värsta ”kan själv”-period. Hans planer var hans egna, inget som rörde någon annan. Jag ska säga att han gjorde framsteg under åren som följde, särskilt sedan barnen blev lite större. Men hur det skulle ha blivit sedan är ju ingen mening att spekulera i.

Funderar på att promenera iväg och köpa middagsmat i alla fall.

En riktigt fin moders-grej skulle där ha varit att fixa söndagsmiddagen på en tid som ingen kommit överens om. ”Och där stod jag med maten!”

Annonser

Ett svar to “Och där stod jag med maten!”

  1. ullrika Says:

    Jag fick lite ont i magen när jag läste det här.
    Mjau.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: