Här håller vi modets fana högt!

Joho, nu fattar jag. Långa koftor i murriga färger, det är höstens mode. Förutom det vanliga beigegråmurriga och lite vinrödlila så förekommer det en svårdefinierad färg åt terracotta-hållet. Bläh. Tunikor är det också gott om, även de murriga och gärna i syntet. Se det var en depirmerande höst.

Det finns ett hyfsat urval av halvhöga kängor också. Men inga är så snygga som förrförra årets Vagabondkängor i lite blankt läder. Fattar fortfarande inte varför jag inte slog till på de där bara lite för stora på förra januarireanrean. De reafynd jag till slut gjorde blev inte superlyckade, men jag får klara mig fram till rean.

Så där, det var höstens moderapport. Var inte i närheten av ett plagg som jag ens skulle velat ha om jag fått det, förutom några kängor då. Men så var jag också bara i Skärholmen. Å andra sidan har kedjorna samma saker överallt.

Idag är det Mannens dödsdag. Den 13:e. Det är inget jag brukar minnas, 17 september är en dag som lätt glider förbi. Men idag påmindes jag av en sk anhörigblogg. Man måste ju tro på det man läser och i kommentarsfälten kan jag inte annat än utläsa att det finns en mycket utbredd upfattning om att en fridfull död tyder på att man varit god och ödmjuk och givit och fått mycket kärlek.

Jag jag vet att det där är floskler som bygger på önskningar och rädslor och amerikanska filmer. Men ändå. Tycker så många så där så torde det ju också finnas en utbredd uppfattning om att dödsångest drabbar de mindre goda som har älskat och älskats för lite. Visst säg gärna emot mig. Säg gärna att det inte stämmer att den fridfulla döden är ”rätt” och dödsångesten ”fel” och något man kan styra över själv. Hundratals människor i taget tycker uppenbarligen annorlunda och har ord för det. Eller det har de kanske inte, de har bara ord för de goda. Resten tänker de kanske bara.

Mot slutet brukade Mannen ibland säga att han kommit fram till att det egentligen för honom bara återstod två viktiga saker; kärnkraften och kärnfamiljen, dvs hans egen. Det kom att förvanskas. Så kom där t ex ett kondoleansbrev där han påstods ha sagt ”det finns bara två riktigt viktiga saker att bekämpa, kärnkraften och kärnfamiljen”.  Jag tror personen som skrev det t o m ville vara vänlig! Jag är ju i grunden en ond person som säkert kommer att straffas med dödsångest, men jag är vidsynt också, så jag tog inte illa vid mig. Men jag skrev inget tackbrev.

Om en stund kommer jag att tänka snälla och trevliga tankar igen, jag lovar. Och återigen ha överseende med mänsklig dumhet och inskränkthet.

– – – – – –

Någon som inte verkar känna någon större ödmjukhet inför sina sista dagar är mitt gamla irländska fling John. Jag vet ju att han är svårt sjuk. Nu fick jag just ett mail där han försöker dra in mig i sin nya/sista promotionkampanj för sin bok. Jäklar att jag ska ta en tur till några tänkbara försäljningställen för att aktivt stötta initiativet! Dolores kommer att hata mig om jag lyckas, too much like a hard work att packa böcker och skicka till Sverige.

Annonser

8 svar to “Här håller vi modets fana högt!”

  1. Evis Says:

    Tjock liksom dubbelstickad syntet i orange och smaragdgrönt i vagt 60-talsaktig stil återfinns på H&M i de mindre storlekran. Nej, inte ens om jag hade storlek 38 och saknade bröst och höfter skulle jag ta det på mig.

  2. cruella Says:

    Huvva, det låter hemskt alltihop, från långkoftor till dödsklyschor.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Evis; blähk!

    Cruella; same shit!

  4. Lisbeth Says:

    Ja du vet ju min inställning till mode kläder. Hade jag mycket pengar vore det annat. Då skulle jag kunna plocka och sen bra låta ligga. Sånt är inte fallet. Får nog söka dig lite längre för att hitta just det plagget du vill ha. Sen är ju nästa fråga.
    Vilka bra frågeställningar du skriver om före och efter. Jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Känns som om det här resonemanget mer är till som tröst för mig i mina tankar om döden. Lite av ett önsketänkande. vem är det då som väljer vilken sida man tillhört?
    Ha en bra söndag

  5. Monika Says:

    Nu hängde jag upp mig på en detalj här, men inte förväntas man väl tacka för kondoleanser? I alla fall inte skriva eller ringa och tacka!

  6. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; tur jag inte var ute och letade efter något i alla fall!

    Monika; nej, du har rätt, normalt sett tackar man ju inte för kondoleanser, annat än om man råkar träffa någon som skickat en blomma eller så. Det brukar ju vara antingen just en blomma eller ett kort. Däremot, om man får ett långt brev, så kan det kännas på sin plats att svara. I vissa fall.

  7. Rutan Says:

  8. Annaa Mattsson Says:

    Tack Rutan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: