Enklare utan alkohol.

Har tänkt skriva om alkohol några gånger. Nu gör jag det. Eller försöker, få se vad det blir.

Som väl framgått ganska tydligt så är min syn på alkohol i grunden positiv. Utan att jag därmed negligerar de negativa sidorna och det elände de kan ställa till med. Redan där ramlar komplikationerna in.

Och det är en sorg.

Jag vill nog påstå att jag behållit ungefär samma syn på alkohol sedan tonåren. Förenklat: Det är trevligt att bli lite berusad, onödigt att bli för berusad och trist att bli bakfull. Det är jäkligt gott med vissa saker, men sånt som jag inte gillar avstår jag hellre ifrån.

Jag vet hur alkohol fungerar. På kort sikt och i längden.

Jag vet att alla löper en risk att drabbas av missbruk. Men risken är inte lika stor för alla. Det krävs gener, och det krävs annat.

Jag tyckte det var jäkligt intressant att höra My Skarsgård. Som berättade att hon egentligen inte gillat alkohol så mycket, men ändå åkt dit. Därför att hon använt alkoholen som ångestdämpare.

Jag är rätt övertygad om att jag inte åkt dit av samma skäl, eller snarare motsatt. Och några till. Jag har aldrig någonsin använt alkohol som ångestdämpare. Dels har jag förmodligen inte så ofta riktig ångest och dels känner jag i låga stunder väldigt lite sug efter alkohol. Det är en god egenskap. Ovärderlig just när det gäller att inte hamna i missbruk.

Jag har vid tillfällen, i olika skeden i livet, drabbats av åkomman ”dåligt ölsinne”. I backspegeln kan jag se att det berott på obalans. Psykisk obalans i samband med trassliga relationer, även i viss mån fysisk i samband med klimakteriet. Det känns just nu passerat. Jag är nästan alltid snäll. Hade det däremot inte gått över så hade det varit ett ganska säkert tecken på missbruk. Särskilt om det förvärrats.

Jag skrev tidigare i år ett inlägg om att ”inte ha roligt”. Fick kritik för det och avfärdades av vissa som gnällig. Nu kan jag berätta att det delvis var alkoholrelaterat. Inte så mycket till min egen konsumtion som till delar av det sociala livet. Ett umgänge på rundgång. Där man till slut måste ställa frågan vad är det för mening? När varje möte innebär i stort sett samma utveckling, kort sagt ett grälsjukt tjafsande. Det skapar ett slags medberoende. Att ställa upp på att vara den som låter sig tjafsas med, kritseras, ifrågsättas, köras ut. När man är på väg nedåt kan självhävdelsebehovet vara som störst. Jag antar att det är den klassiska alkoholistpartners roll, att ställa upp på det. Men om man inte är partner utan enbart vän borde det vara enklare att dra sig ur.

Men det är en sorg. Det skulle ju vara trevligt att ta några öl i solen!

Men sorg eller ej. Så länge man kan se de destruktiva mönstren är det lättare att bryta dem. Därmed inte sagt att man är skickad att spela rollen av alkoholterapeut. Det måste finnas en särskild vilja också, att vilja göra sig själv till medoberoende. Det måste finnas en tro på något annat. Den tron är inte självklar. Det är väl känt att den som missbrukar super bort sina vänner. Det kan man fördöma hur många gånger som helst, tills man står där själv. Och inser att man kan välja.

Förnekelsen är också ett slags medberoende. Och en del i sorgen. När vännen fortarande är en god vän, inte en skitstövel. Vad fan, vi har ju delat en flaska vin 100 gånger, varför skulle vi inte kunna göra det nu plötsligt! Vill inte se, att när vi öppnar den där flaskan så har det redan gått åt en, innan jag kom. Efteråt säger den som är inne i sitt missbruk saker som ”ja men det var ju för att du kom som jag öppnade en flaska till”. Även om man lär sig känna igen språket så kan det kännas sårande. Så det var mitt fel? Men du, det där året när vi knappt sågs för att duvar så upptagen med annat, var det mitt fel då också? Meningslösa frågor. Och så sorgligt att de ska behöva uppstå.

Jag vet att sådan här funderingar lockar fram olika känslor. Inte minst självgoda ”ja men jag förstår inte problemet, jag dricker bara högst ett glas vin ibland och skulle lika gärna kunna avstå, och för resten så gillar jag inte smaken av alkohol”. Ok. Bra. Då kan du vara med i en annan debatt i stället. Jag tror öht att alla alkoholpoliser kan hålla sig utanför just de här tankarna. För jag inser också att det vore enklare utan. Om alla var utan, alltid, överallt. Men nu finns den där och det är fortfarande trevligt, gott, roligt och allt möjligt. När det fungerar. Så allra bäst hade det ju varit om det fungerat för alla som velat.

Men då hade det ju inte varit något problem. Och naturligtvis inte lika laddat.

Annonser

8 svar to “Enklare utan alkohol.”

  1. Evis Says:

    Jag har inte så mycket att tillägga, mer än att jag tycker att du skriver bra om det.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Evis; ja det är svåra saker det här, för det blir så lätt svart eller vitt, så pösmunkat. En sak som det faktiskt sällan talas om är att nyktra alkoholister påfallande ofta drabbas av depression. Det gör så vitt jag förstått en del av dem som fetmaopererats också. Det var inte så jäkla roligt att vara varken nykter eller smal när man hela tiden är tvungen att föra en kamp för att vara det. Och det hjälper föga med utrop över hur mysigt det är med ett enda glas Amarone eller att det bara är att äta lite mindre.

    Jag tycker för resten inte alls om Amaronevin.

  3. Fritt ur hjärtat Says:

    Du är så klok Annaa, men det visste jag ju! Känner också att jag inte behöver smaka på amarone nu då…

  4. frktjatlund Says:

    Been there. Min bästa vän söp ihjäl sig just för hon självmedicinerade sin ångest med alkohol. Och jag var totalt aningslös i början. Det var Maken som satte ner foten och att vi aldrig mer kunde dricka vin tillsammans med Marika. Hon kunde ringa och säga: Klockan är över sex och jag har inte varit på Systemet. Det var visserligen sant, men hon nämnde aldrig de tolv ölen hon köpt på Konsum.

  5. cruella Says:

    Klokt filosoferat. På min pappas sida har ungefär 70-80 procent missbruksproblem av ett eller annat slag – mest alkohol men också tabletter. Många var värkbrutna och utslitna av ett hårt arbetsliv. MIna gener är alltså inte de bästa, och ack vad jag är medveten om det. I släktens fall tror jag delvis det handlar om självmedicinering. Personlighetsmässigt handlar det om slagfärdiga och roliga människor, rastlösa med korta stubiner, svängande mellan snudd på eufori och deppkänslor. Och ett nedärvt mindervärdeskomplex och ett lite halvhjärtat klasshat, underdogperspektiv. Många hamnar i konstiga relationer och intrigerar och ställer vänner och ”vänner” mot varandra. Det måste liksom hela tiden hända något. Alkoholen kan plana ut och ge lugn och en sorts klarhet åt sådana personer, men kvickt nog späds ju bara ångesten och de paranoida tankarna på. Så är stenen i rullning.

    Detta är ett tungt arv och jag är som sagt var väldigt uppmärksam. Har i allmänna ordalag varnat mina barn också, man ska veta sånt här.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Simone; nu ska jag absolut inte missunna någon lite amarone!

    Tjatis; problemet är ju ofta att man förmodligen skulle slutat dricka det där vinet tillsammans långt tidigare. Men hur klarsynt ska man behöva vara som vän?

    Cruella; det finns gott om gener i min släkt också, undrar om det finns några släkter helt utan. Det viktigaste är nog att hålla koll på beteenden. Allt drickande är inte ångestdrickande, det blir så lätt stereotypa bilder, däremot kan festprissedrickandet till slut bli rätt ångestfyllt det också.

  7. Lisbeth Says:

    Trots att ångesten drar och sliter i mig lite då och då har jag aldrig tänkt tanken att dämpa den med alkohol. Under min vilda vilda vilda ungdom ja den var verkligen vild var en av dom som alltid skulle festa. Gud så roligt jag hade. Ibland kan jag sakna känslan som jag tror hör ihop med alkohol. Då tar jag ett resonemang med mig själv. Vad berodde det på att jag hade roligt? Jag har förmånen att kunna ta några glas av det jag tycker är gott och sen sluta för bakfull vill jag inte vara. Bara jag tänker på det vänder jag ryggen åt. Beror det på att jag är den människa jag är eller är det att jag med åldern inte tycker att det är värt det. Har upplevt på mycket nära håll vad alkohol kan ställa till med så erfarenhet av drickande har jag absolut. Min uppfattning kommer inte därifrån utan som jag tror : Jag är den jag är

  8. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; det finns många stereotypa föreställningar om alkohol, vilket förstås beror på att det finns mycket stereotypt alkoholbeteende. Men ibland blir förenklingarna så grova att de skjuter över målet. Gäller t ex information till ungdomar där man alltid försöker undvika just de positiva sidorna av alkoholen.

    Själv har jag försökt fylla i såna där alkoholprofiler några gånger men fått till svar att det inte går att göra någon profil utifrån mina uppgifter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: