Enklare utan alkohol.

Har tänkt skriva om alkohol några gånger. Nu gör jag det. Eller försöker, få se vad det blir.

Som väl framgått ganska tydligt så är min syn på alkohol i grunden positiv. Utan att jag därmed negligerar de negativa sidorna och det elände de kan ställa till med. Redan där ramlar komplikationerna in.

Och det är en sorg.

Jag vill nog påstå att jag behållit ungefär samma syn på alkohol sedan tonåren. Förenklat: Det är trevligt att bli lite berusad, onödigt att bli för berusad och trist att bli bakfull. Det är jäkligt gott med vissa saker, men sånt som jag inte gillar avstår jag hellre ifrån.

Jag vet hur alkohol fungerar. På kort sikt och i längden.

Jag vet att alla löper en risk att drabbas av missbruk. Men risken är inte lika stor för alla. Det krävs gener, och det krävs annat.

Jag tyckte det var jäkligt intressant att höra My Skarsgård. Som berättade att hon egentligen inte gillat alkohol så mycket, men ändå åkt dit. Därför att hon använt alkoholen som ångestdämpare.

Jag är rätt övertygad om att jag inte åkt dit av samma skäl, eller snarare motsatt. Och några till. Jag har aldrig någonsin använt alkohol som ångestdämpare. Dels har jag förmodligen inte så ofta riktig ångest och dels känner jag i låga stunder väldigt lite sug efter alkohol. Det är en god egenskap. Ovärderlig just när det gäller att inte hamna i missbruk.

Jag har vid tillfällen, i olika skeden i livet, drabbats av åkomman ”dåligt ölsinne”. I backspegeln kan jag se att det berott på obalans. Psykisk obalans i samband med trassliga relationer, även i viss mån fysisk i samband med klimakteriet. Det känns just nu passerat. Jag är nästan alltid snäll. Hade det däremot inte gått över så hade det varit ett ganska säkert tecken på missbruk. Särskilt om det förvärrats.

Jag skrev tidigare i år ett inlägg om att ”inte ha roligt”. Fick kritik för det och avfärdades av vissa som gnällig. Nu kan jag berätta att det delvis var alkoholrelaterat. Inte så mycket till min egen konsumtion som till delar av det sociala livet. Ett umgänge på rundgång. Där man till slut måste ställa frågan vad är det för mening? När varje möte innebär i stort sett samma utveckling, kort sagt ett grälsjukt tjafsande. Det skapar ett slags medberoende. Att ställa upp på att vara den som låter sig tjafsas med, kritseras, ifrågsättas, köras ut. När man är på väg nedåt kan självhävdelsebehovet vara som störst. Jag antar att det är den klassiska alkoholistpartners roll, att ställa upp på det. Men om man inte är partner utan enbart vän borde det vara enklare att dra sig ur.

Men det är en sorg. Det skulle ju vara trevligt att ta några öl i solen!

Men sorg eller ej. Så länge man kan se de destruktiva mönstren är det lättare att bryta dem. Därmed inte sagt att man är skickad att spela rollen av alkoholterapeut. Det måste finnas en särskild vilja också, att vilja göra sig själv till medoberoende. Det måste finnas en tro på något annat. Den tron är inte självklar. Det är väl känt att den som missbrukar super bort sina vänner. Det kan man fördöma hur många gånger som helst, tills man står där själv. Och inser att man kan välja.

Förnekelsen är också ett slags medberoende. Och en del i sorgen. När vännen fortarande är en god vän, inte en skitstövel. Vad fan, vi har ju delat en flaska vin 100 gånger, varför skulle vi inte kunna göra det nu plötsligt! Vill inte se, att när vi öppnar den där flaskan så har det redan gått åt en, innan jag kom. Efteråt säger den som är inne i sitt missbruk saker som ”ja men det var ju för att du kom som jag öppnade en flaska till”. Även om man lär sig känna igen språket så kan det kännas sårande. Så det var mitt fel? Men du, det där året när vi knappt sågs för att duvar så upptagen med annat, var det mitt fel då också? Meningslösa frågor. Och så sorgligt att de ska behöva uppstå.

Jag vet att sådan här funderingar lockar fram olika känslor. Inte minst självgoda ”ja men jag förstår inte problemet, jag dricker bara högst ett glas vin ibland och skulle lika gärna kunna avstå, och för resten så gillar jag inte smaken av alkohol”. Ok. Bra. Då kan du vara med i en annan debatt i stället. Jag tror öht att alla alkoholpoliser kan hålla sig utanför just de här tankarna. För jag inser också att det vore enklare utan. Om alla var utan, alltid, överallt. Men nu finns den där och det är fortfarande trevligt, gott, roligt och allt möjligt. När det fungerar. Så allra bäst hade det ju varit om det fungerat för alla som velat.

Men då hade det ju inte varit något problem. Och naturligtvis inte lika laddat.