Vem som har något att säga

Om jag hade varit en annan så hade bokmässan varit roligare. Om jag hade överväldigats av mängden böcker på ett annat sätt. Om jag hade blivit så lycklig över att få höra människor som fått ut en bok i något ämne svara på några meningslösa frågor. Om jag hade tyckt lyckans fullbordande var signerade exemplar. Om jag hade velat få överblick över allt nyutkommet i något ämne.

Jag gick på ett sånt där riktigt seminarium. Där en person intervjuar en författare. I det här fallet var det en förlagsredaktör på förlaget som ger ut hennes böcker. Så det blev snällt. Väldigt snällt. Hon hade inget särskilt att säga. Lokalen fylldes ändå ett par gånger av de där införstådda intellektuella skratten. Jag har hört dem förr i salonger framför små och stora författare. Författaren säger något som på sin höjd kan betraktas som mediokert i skämtväg. Men salongen brister ut i höga men ändå lätt tillbakahållna ”ha ha ha ha”. Jag får krupp.

Ett avspänt samtal mellan Leif Pagrotsky och Carls Tham hörde jag. Slutet av. Jag var nog avspänd själv för att det var början av mässan. Och så är de ju inte författare, även om det viftades lite med en bok som den ene skrivit. De har så att säga något att säga både utan och utanför författarskapet.

Det är naturligtvis få förunnat. Egentligen är det ju en rätt befängd idé att varje person som lyckats få ut en bok för att ett förlag just vid det tillfället ansåg att det fanns en ledig plats i genren skulle ha något att säga utanför själva boken. Särskilt om boken i sig inte heller haft något särskilt att säga. Fast det som är sagt i den är vad författaren ville säga.

Problemet är väl att jag inte känner mig tillräckligt insyltad för att vara delaktig men samtidigt inte tillräckligt utanför för att bara vara publik. Och samtidigt har en drift att vilja vara där. Det kändes faktiskt lite tomt de år jag inte var där.

Nu kändes det i alla fall skönt att inte behöva stå på en scen och försöka underhålla i miljögenren. Det ska jag nog inte göra mer.

– – – – – – – – –

Under hemresans sista timma blev jag störd i mina försök att slå nytt rekord i mitt mobilspel. Av en ny passagerare och hans högst intelligenta samtal med en medpassagerare. Det var så där så att man hade velat vara med, men de var lite för långt ifrån. Bestämde mig i alla fall för att låna ett citat av honom, mannen som var i dryg pensionsålder och så vitt jag förstod någon typ av forskare, möjligtvis inom socialmedicin. Han hade lagt upp Håkan Nessers senaste roman för läsning, men det blev ju inte av i allt pratet. Men han berättade att han var igenom drygt halva och gav följande omdöme:

”Om jag själv hade skrivit den här boken, så hade jag förstås varit stolt, se här jag har lyckats få ihop en hel bok! Men det är ju jag det, det här är ett verk av en etablerad författare…”

Annonser

9 svar to “Vem som har något att säga”

  1. Lisbeth Says:

    Måste bara säga att det var trevlig läsning det här. Ditt sätt att skildra människor tilltalar mig. Just det som är annorlunda och sticker ut. Just nu tänker jag mest på den gamle mannen som du citerade. Så oerhört klok man det måste vara eller är han bara underfundig. Verkligen tur att jag inte var på mässan. Snäll som jag är faller jag alltid för monterfolk som tilltalar mig. I stället för att titta på det jag intresserar mig för stannar jag kvar av snällhet ingenting annat. Snipp snapp snut så är mässan slut

  2. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; ja, det rann ut många klokheter i ett jämnt flöde där!
    Jag blir precis tvärtom. Missar saker som intresserar mig för att jag inte står ut att bli tjatad på.

  3. Fritt ur hjärtat Says:

    Oj så glad jag är att jag är är jag! Går på mässan och blir hänförd, hänförd över mängden böcker, över mängden vackra omslag, över vakra skrivböcker, över mängden ovidkommande krams.. så härligt att låta sig hänföras.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Simone; ha ha! Men jag blev rätt hänförd över att träffa så många jag kände. Det är alltid något.

  5. Ullah Says:

    Jag tänkte på dig, Annaa, idag när jag var på mässan. Hamnade i ett hörn där inte många människor var, och i varje bås stod en stackare och liksom bjöd ut sig och försökte locka dit någon, typ Reeperbahn nästan. Jag log vänligt men avböjde nästan allt. Jag blir inte irriterad, men inte heller hänförd. Tycker det är småkul och går till mina vanliga ställen för att hälsa på vänner på olika håll. Och idag lyckades jag även träffa en av mina kusiner, den som jag var superbästis med när jag var liten men som jag sedan av olika skäl bröt kontakten med i trettioårsåldern. Nu börjar vi försiktigt närma oss varandra igen. Och vi träffade min sons halvbror också. På det hela en lyckad dag och dessutom köpte jag boken om rösträttskvinnorna. Kostade 30 kr mindre än på adlibris. Stödköpte en bok om Ellen Key också på EK-institutet, eftersom vi är med i samma nätverk.

  6. Bloggblad Says:

    Jag njuter av att läsa dina vassa iakttagelser och rättframma uttalanden, men vojne vojne… inte skulle jag våga ha dig framför mig när jag föreläser eller showar!

    Jag är rätt kritisk – har jag betalat för nåt ska det vara bra, om det är amatörer som gör sitt bästa är jag betydligt snällare i mina omdömen. Så jag säger inte farbröderna i den ålderstigna KFUM-kören att de hellre skulle börja samla på frimärken än att försöka sjunga.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; så fint att bli omtänkt så där! Jag är övertygad om att det är många som tycker som jag och att det därför är onödigt tomt framförallt i mindre montrar. Men detta är omöjligt att prata om när man ska planera inför en mässa. Då talas det i korus om hur viktigt det är att gå på alla som kommer fram, med målet att sälja och, om det gäller organisation, värva medlemmar.
    På den här mässan hände det mig minst två gånger att jag gick ifrån montrar som jag var intresserad av just för att jag inte fick stå i fred. Men jag är fegskitad också. Jag kunde ju säga; snälla kan inte jag bara få stå här och titta i montern ut utan att bli störd!

    Bloggblad; nej men så farlig är jag inte! Jag har också respekt för amatörer t ex, så länge de uppför sig som amatörer och inte väntar sig bli behandlade som proffs. Det jag kan ha svårt för på t ex en mässa är förmätenhet. Jag såg för ett par mässor sedan ett sånt där tämligen meningslöst ”författarsamtal” mellan en dåligt påläst moderator och några svenska deckarförfattare. Det var något av det värre, de lät i varierande grad som om de vore påtänkta kandidater till Nobels litteraturpris, plus att de hade lösningen på merparten av mänsklighetens problem. Varför vill folk höra sånt? Är det återigen den där längtan efter att ha någon att beundra?

    Det som ofta saknas vid såna här tillfällen är underhållningsmomenten. Medvetenheten om att det handlar om att konkurrera med underhållning för att bli hörd. Det gäller även de djupt seriösa inslagen från debattscenerna. Från Internationella scenen hörs en oändlighet av lågmälda röster i segslitna monologer och låtsassamtal, 20 minuter där kan lätt bli en utdragen plåga.

    Själv skulle jag vilja kalla mig en habil föreläsare. Folk i min egen organisation gillar mig inte som talare för att de inte litar på att jag är fullständigt politiskt korrekt och just för att jag inte är tillräckligt tung och allvarlig.

  8. Noemi Says:

    Jag tycker också om dina skildringar av människor. Och hur du kan se genom saker och inte faller för att vara behaglig och mainstream.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; tack, det gläder mig att du tycker så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: