Bertils nygamla kläder

Så var debatten igång igen då. Om pojk-respektive flickkläder. Även denna gång i kommentarsfältet hos Clara Lidström. Men den förekommer även på andra platser.

Kan vi vara överens om en sak: eftersom denna debatt lockar så många deltagare så kan det inte vara så enkelt att alla som engagerar sig i frågan inte har några egna liv. Även om jag ibland undrar lite över Claras beundrare så vägrar jag gå med på att de alla skulle vara i avsaknad av eget liv. Så kan vi avfärda den tanken? Men det gnager, hur kan den ha uppstått, idén om att den som har synpunkter på saker omkring sig borde skaffa sig ett liv i stället? Vad är ett liv? Vem bestämmer vad som är ett liv?

Nåväl. Uppenbarligen finns det en frustration i ämnet.

Och en stor ängslighet för att inte vara det som kallas politiskt korrekt. Jag håller med om att uttrycket börjar bli slitet men det finns inget bättre.

Det var enkelt när korrekta barnkläder var lika med tvärrandig trikå. Det har vi avhandlat här förr. Den subkulturen finns kvar.

Sen har vi dem som ivrigt framhärdar i ett ideal där alla plagg nödvändigtvis ska vara rymliga. Förvillande lika det som i dagligt tal skulle kunna kallas pojkkläder. Det var mycket underhållande när Ullrika undrade lite över om inte stora luftiga t-shirts kunde utgöra en olycksrisk. Jag kan avslöja att det kan de. I alla fall på kvinnor i övre medelålder. Jag fastnade med en i ett dörrhandtag härom veckan, skvätte kaffe över ett halvt rum och en kattsvans och höll på att dratta på ändan. Även vida byxben kan vara av ondo. Min hittills enda fraktur inträffade när jag fastnade med klacken i ett byxben. Härom året vrickade jag stortån av samma anledning, fast tå i stället för klack då. Samma sak kan säkert inträffa med barn.

Men sen kommer då det tredje. Där det absolut korrekta nödvändigtvis måste vara att klä små pojkar i klänning.

Där finns det en falang som hänvisar till klädhistorien. ”Förr hade minsan…”. Ja, det är mycket man hade och gjorde förr. Faderns gamla släkting Smalefina hade såna där benkläder med öppen gren. Hon var engligt legenden den sista kvinnoperson som särade på benen och pissade i Uddevallas rännstenar. (I nyktert tillstånd alltså.) Jag tycker alltså att det är rätt fånigt att hänvisa till historien, även den som ligger 60-70 år tillbaka. Det är kulturen här och nu det handlar om.

Man kan naturligtvis säga som en del gör att Clara får klä sitt barn hur hon vill utan att någon behöver bry sig. Utomordentligt korkat! Då kan Clara strunta i att i sin kommersiella blogg visa hur hon klär sitt barn och strunta i reklamintäkterna för de 500 kommentarerna.

Frågan väcker debatt därför att den berör ett tabu. Män i kvinnokläder. Ja, det är mer tabubelagt än kvinnor i manskläder. Försök inte!

Debatten visar också på den frustration som finns i frågan om könsidentitet. I Claras kommentarsfält kastar kombatanterna ”sanningar” mot varandra. Om huruvida olikheterna mellan könen är biologisk och medfödd. Eller om skillnaderna är något som präglas. Det finns extremer i båda ändarna, även inom forskningen, så vitt jag förstår. Jag tror inte jag vill ha den debatten här. Det finns andra fora för det.

Min personliga åsikt är dock att jag inte riktigt tror på den ideologi som innebär att barnen ska skyddas mot allt som icke är könsneutralt fram till skolåldern. Det är att leva utanför sin kultur och innebär nog inga garantier för ökad jämställdhet. Om det nu är det man vill uppnå. Men jag tror ju inte på Walldorf, tomten eller gud heller.

Jag tycker det är intressant att denna frustration uppstår i en tid där det är så oerhört viktigt med könsattributen hos unga och hos vuxna. Vi lever i en tid av extrem kroppsfixering, inte bara av kvinnokroppen utan även manskroppen. (Hörde en utmärkt replik i Landet Brunsås förra gången, om att alla de där hälsoargumenten kring träning mest är bullshit, det handlar ju till syvende och sist bara om utseende.) Clara svarade ju själv för ett tag sedan att en vacker kropp var en lika viktig egenskap att berömmas för som vilken som helst.

Jag tror alltså att hela debatten om klänningar på småpojkar står för en frustration och ängslighet.

Däremot tycker jag argumentet att ”jag vill inte undanhålla mitt barn att få ha på sig det mest bekväma plagg som finns” är rena rama bullshiten. Det är svepskäl för något annat, eller bara korkat. Bekvämt är en sak för en vuxen kvinna något annat för ett barn under ett år.

Bekvämt för resten, finns det något jag känner mig ohyggligt obekväm i så är det kortärmade klänningar med åtsittande midja och liv. Särskilt om de är i tätt bomullstyg. Särskilt om de är knäppta fram. Jag får stora svettpladosor under armarna bara av tanken! Och såna där fodral! Som efter en kvart sitter som ett missanpassat korvskinn över kroppen.

Så även bekvämlighet är sannerligen ett relativt begrepp. Jag ler åt dem som hävdar att 13 cm höga klackar också är ytterst bekvämt.

Bertil? Bertil Boo har jag ätit lunch med. Han hade en tidlös mörk kostym. Denna evigt bekväma ständigt lika nygamla herrmundering. Min far bar kostym varje dag. Och hatt när han gick ut.

Annonser

25 svar to “Bertils nygamla kläder”

  1. cruella Says:

    Kulturen här och nu, javisst är det så. Likväl är argumentet användbart för att belysa att moderna (alltså modet i plural) och uppfattningar om eviga könsattribut trots alls skiftar. Tårar = känslighet = något som endast män kan uppvisa som äkta vara emedan kvinnor ansågs för jordbundna och tyngda av sin rysliga biologi. Inte så länge sedan.

    jag tycker ju att det är bra att människor ruskas om lite. Alltid får man någon ny tanke i huvuduet. Jag reagerade mer på Bertils bylsiga kappa. Tung och osmidig. Jag har en själv som passar en fyraåring. Sydd av min mosters gamla kappa, urgullig tyckte jag och ville tvinga på min fyraåriga dotter den. Slejfskor också. Och grova strumpor. Ja, inte var det för att det var mest praktiskt, den nivån av självbedrägeri når inte ens jag.

    Däremot tror jag säkert att hon kommer att klä sin egen dotter i den om hon får någon.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag tänkte nämna kappan också, snacka om bylsig och obekväm. Mina flickor hade äkta ryska kappor när de var något äldre än så. Vädligt gulligt, men ack så obekvämt. Mellan föll omkull i sin första gången hon skulle ut på promenad i den, för den var så tung.

    Själv hade jag ju en välomskriven omsydd damkappa som skulle tjänat bättre som vindskydd.

    Absolut är det viktigt att belysa att könsattributen skiftar. Men det är inte riktigt så argumentet om klänning används. Utan mer ”klart pojkar kan ha klänningar, för 50 år sedan hade alla kolt”. Det hade de inom parentes inte. Min bror är född 1939. Han bar inte kolt. Däremot finns det bilder på min mor och en kompis till henne från omkring 1922. Då bär hon klänning och han kolt, hon är fem, han ett par år. Vi tyckte det såg så konstigt ut, min syster och jag, med den där kolten.

  3. cruella Says:

    Gud nej, på 40- och 50-talet var det ju jättenoga att skilja pojkar och flickor åt. Tänk på den där skolsången om arbetsbyte till exempel. När pojkarna ska diska går allt i kras och så vidare. Bäst återställa ordningen.

    Så ska man ju inte glömma alla som gått på tvärs mot rådande trend. Jag ser på bilder på mig själv på 60-talet. Visst hade jag klänning, ofta hiskeligt kort så rumpan stack fram, även när jag blev lite äldre. Men sk pojkklippt hår och ofta snickarbyxor utan några som helst gulligheter. Pojkbebisar hade också spets på sina omlottskjortor och pastellgult och ljust bebigrönt hade både pojkar och flickor.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; såg just på bilder från en barnfilm som skulle skildra 60-tal, tjejen var runt nio och hade så kort klänning att underbyxorna hängde nedanför. Men kortklippt var hon.

    Spetsar på spädistrikån hade pojkarna i släkten födda 1961 och 1964. Min far sydde rejäla ullbyxor till dem i flera år, men inte till storflickan född 1959. Hon tillhörde däremot definitivt ankstjärtsgenerationen. Att hennes bröder skulle ärva de där byxorna med spetsarna var det förstås inte tal om.

  5. cruella Says:

    Nä, vitsen med spetsar på brallan var ju att de skulle titta fram under den kortkorta klänningen. Och någon sån hade pojkarna som sagt var inte.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; men idag skulle det nog gå att veva igång en debatt om det. ”Varför skulle inte pojkar ha rätt till ankstjärtsbyxor?”

  7. Karin/Blott Sverige Says:

    Bravo, Mattsson! Det här inlägget gillade jag mycket. Men jag håller klaffen i år, vis av skadan.
    Bara en sak: den där förvirringen är mycket mindre i Frankrike. Vet inte om den kanske finns i övriga Nordeuropa, ofta är det ju så.
    Därmed inte sagt att allt skulle vara bättre här. Det är det inte.

    Jag skulle gärna vilja veta vad det beror på, varifrån den där förvirringen kommer. Varför den uppstår, liksom. Och hur många som egentligen lider av den (om de nu lider, det vet man ju inte). Kanske är det bara en liten grupp?
    Kan det ha med curlingtendensen att göra, den överbeskyddande föräldrarollen? Det är det enda jag kommer på, nu i all hast.

    Iofs minns jag att båda mina pojkar, som mycket små, gillade en del tjejkläder, både mina och deras storasysters. Jag lät dem liksom hållas med det inom någon sorts gränser. Då de började förskolan var det slut med gillandet. Det minns jag också.
    Dottern var mindre tydlig där; kanske för att hon var först och inte hade något val.

  8. Noemi Says:

    Håller med dig här Annaa.

    Apropå könsattribut, på 1700 så var det helt OK med känsliga gråtmilda män med nära vänskaper tex…

    Hos oss har det hänt nån enstaka gång att nån liten kille i treårsåldern testat syrrans klänning, men bara i några minuter liksom…

    Vad som är bekvämt eller inte är en smakfråga med.

    Jag skulle säga att förvirringen främst existerar i en liten begränsad grupp av medelklassmammor som vill vara upplysta och genomtänkta….

  9. Ullah Says:

    Klart att barn vill testa saker de ser, en del mer, en del mindre. Min bror blev när han var liten djupt imponerad av en neurosedynskadad släkting utan armar som klarade sig hur bra som helst ändå, han brottade lätt ner sin lillasyster och blev senare olympisk mästare i slalom. Jag minns hur min bror gick omkring någon timme med armarna innanför tröjan för att liksom känna hur det kändes. Och jag minns när jag träffat en indisk stipendiat på min mammas jobb som hade ett kastmärke i pannan. Så fort jag kom hem målade jag ett likadant i min panna (med mammas läppstift) för att testa. Så det är klart att småkillar kan vilja testa. Mina killar var Lucia här hemma när de var små, och vad jag förstår är det inte så ovanligt på dagis nuförtiden. Löjligt att klä på sin babyson klänningar tycker jag däremot att det är. Förstår inte poängen.

  10. Rutan Says:

    Jag är skeptisk. Tror att det handlar om utklädning, precis som hon klär på sig själv de där obekväma klänningarna bara för fotografering. Jag gissar att hon har en låda med barnkläder som hon själv använt och tycker det är kul att prova på pojken. Sen lägga upp en bild och få 200 kommentarer. Kul att läsa kommentarerna – någon föreslog att hennes man också skulle gå klädd i klänning.
    Eller så är det en Berta.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Svarar alla lite i klump här, ämne för ämne så att säga:

    Ja, jag tror att många småbröder någon gång testar sina systrars kläder. En del blir utklädda av äldre systrar, en del lånar själva.

    Claras bevekelsegrunder för att klä sin pojke i klänning och visa upp honom är kanske inte så mycket att fundera över. Hon vill ha snurr i kommentarsfältet. Jag tror inte hon är fullt så grumlig i skallen som hon verkar när hon hävdar hur bekvämt det är med klänning, på alla, och att det skulle vara skälet.

    Nej, intressantare är debatten som uppstår och sprider sig till andra bloggar.
    En del av kommentarerna på Claras blogg kan man nog räkna bort. Det är unga tjejer som dels stöttar Clara i alla väder, dels driver den vanliga egoboostattityden ”vadåra alla gör väl som man vill” utan att öht ha reflekterat över frågan om klänningar på bäbisar av något kön förr i sitt liv.

    Men kvarstår gör ändå en grupp. Av inte bara unga småbarnsmammor utan även medelålders kvinnor som slår knut på sig själva i argument för varför pojkar ska kläs i klänning.

    Jag kommer inte längre i min analys av varför än till ängsligheten. Jag är inte ens säker på att så många av dem som ivrigt försvarar företeelsen själva klär eller skulle klä sina barn så. De är helt enkelt ängsliga för att framstå som fördomsfulla.

  12. lisbeth Says:

    Orden ”klä dom i” verkar inte trots att vi lever på 2000 talet blivit mindre använt. Jag är lite off nu eftersom jag gjort mitt men när jag hör det här så undrar jag: När slutar man klä dom i?
    Jag full förståelse för att upp till en viss ålder väljer man som förälder ut plaggen. Varför är det så enkelriktat?
    Var en som tagit på sig förärldra ansvar borde väl kunna besluta om dom ska ha stor t-shirt eller inte.
    Följde ett tag en blogg som var radikal och inte tillät något för sina barn som hade med könsroller att göra. Ville killen ha klänning så fick han. Bloggaren vann en tävling om vackraste benen Innan hon korades var det en vild debatt om hennes håriga ben. En mycket ”annorlunda kvinna” I min tycke gick hon lite för långt men kläderna
    Hon ville visa att här finns inga fördomar men gick till överdrift. Barnen hade inget att säga till om.
    Ja ja tur att jag slipper dom här problemen.
    Dom verkar svåra och min hjärnan vill gärna amvända tänket till annat
    Bloggaren skriver under Lady Dahmer i fall det finns en nyfiken het att snoka runt

  13. cruella Says:

    Man undrar om Clara eller andra skulle ha klätt på en flickbebis sjömanskostym. Ja, kanske. Lite könsöverskridande. Men kostym då? Det finns ju bebiskostymer, inte minst förr, typ kortbyxa och skjorta med liten slips. Det känns lite längre bort måste jag säga.

  14. Monika Says:

    Jag har ju själv en liten pojke som är ett par månader yngre än Clara. Han har ibland på sig kläder med rosa eller lila inslag. Han passar i det. Jag tycker inte att det är jobbigt när folk som inte känner oss tror att han är flicka, och jag tror inte att han tycker det heller. Däremot märks det att de som gissar fel tycker att det är väldigt pinsamt!

    Än så länge har han praktiska kläder som body och mjukisbyxor – inga klänningar, jeans eller skjortor. När han går själv kan man testa lite mer vad han gillar att ha på sig. Vi föräldrar (heteropar) klär oss väldigt könstypiskt, så vi är inga förebilder när det gäller normbrytande direkt.

  15. Monika Says:

    ”yngre än Claras” menar jag naturligtvis.

  16. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; men hela debatten handlar ju just om bäbisar. Har inte sett någon som har annan uppfattning än att äldre barn måste välja själva.

    Naturligtvis väljer föräldrar själva hur de klär sina bäbisar, MEN de väljer också hur de visar upp sina barn i en stor kommersiell blogg.

    Det finns säkert andra varianter än en pojke i flickkläder som skulle kunna väcka debatt!

    Cruella; en intressant fråga. Undrar hur jag själv skulle ha gjort, om Pojken varit äldst och det funnits sjömanskostymer att ärva.

    Monika; ja jag tror det är väldigt viktigt att vara lyhörd för vad barnen tycker – och en del tycker väldigt tidigt. Klär man sig själv könstypiskt så får man räkna med att barnen tar efter, även om de själva inte varit könstypiskt klädda som små.

  17. cruella Says:

    Jag fick ju själv två pojkar innan flickan kom och självklart ärvde hon en del kläder – blårutiga snickarbyxor till exempel men även tajts/långkalsonger i grönt, blått, rött och orange. Klänningarna jag själv hade när jag var liten (de som inte bara var söta utan även praktiska, av förklädesmodell t.ex.) sparade jag till flickan utan att reflektera ett dugg över det.

    Det är faktiskt ganska spännande att reflektera över eget och andras beteende och diverse mer eller mindre grumliga tankar och inkonsekvenser:-)

  18. lisbeth Says:

    Aha Lite dum eller bara svårt att fatta. Ställde mig frågan och gick in på claras blogg för att återigen försöka förstå var pudelns kärna var. Inläggen gav inte någon sammanhängande bild. Dom flöt då iväg åt alla möjliga håll. Kanske därför jag inte förstått riktigt eller så har vi olika syn på vad en baby är vare sig det är en rosa eller en blå.. Jag hade nog snöat in för mycket på Hollywood fruns sätt att se på saker och ting om barn och hur de ska se ut. För mig är det här egentligen noll intressant men jag är i alla fall med på banan nu

  19. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag tyckte väl det fanns tre kategorier bäbiskläder, de neutrala som övervägde, de rent flickiga och något fåtal pojkkläder. Nu pratar jag om bäbis. Ingen som kände oss kan beskylla oss för att leva upp till stereotypa könsrollsmönster men att manifestera eventuella ståndpunkter genom barnens klädsel slog oss aldrig. Det ar väl i så fall det praktiska som övervägde, jag fick kritik av modern för brist på klänningar när flickorna var små.

    Om vi skulle klätt Pojken i rosa skulle storasyster ha protesterat högljutt! Hon tyckte synd om en pojke på dagis som ärvde sina flickkusiners kläder, trots att det bara handlade om lite blommiga mjukisbyxor.

    Jag har åtminstone en läsare vars pojke gärna gick i flickkläder långt upp i förskoleålder. Där slog äldsta storasyster till slut näven i bordet. En flicka som inom parentes hade en utdragen prinsessålder i stil med min Mellan. Trots en riktig gammal progbyxmamma. Det är så mycket som spelar in!

    Lisbeth; Debatten hos Clara fladdrar. Den där Hollywoodfrun; till slut hoppar nog ungen upp och slår henne på käften eller nåt. Bara att se tiden an.

  20. Monika Says:

    Det här har fortsatt snurra i mitt huvud. Det finns en ängslighet, som du säger! Jag tror ju att könsroller är begränsande, och vill inte att sonen ska bli inklämd i en. Nej, jag tror inte att det spelar så stor roll vad jag tar på honom det här första året, men sedan? Hur gör man?

    Och så en anekdot: När min storebror var ett år skulle mamma köpa en mössa till honom. Hon tittade på en med en stor tofs, men brorsan sade ”Bebis!” och menade att han var för stor för den.

  21. Annaa Mattsson Says:

    Monika; ja, det där är nästan lite outgrundligt. Min pojke gick ju länge i väldigt färgglada kläder. Vi måste ju ha uppmuntrat honom till det på något sätt. Han ägde ju heller under hela sin uppväxt inte några sneakers. Det är såna där små grejer, jag förstod att det var en stor grej för många föräldrar att köpa första ”riktiga skorna” till sina pojkar och det var då i stort sett alltid någon typ av sneakers. Här hade Pojken kängor vintertid, sandaler på sommaren och en period birkkenstock-skor i plast. Han fick först ett par gula av en slump en regnig dag i Stockholm, sen ett par röda. Det fanns definititv inga andra 7-10-åringar i Göteborg som hade såna skor! På förortssskolan vi kom till här skulle det aldrig gått!

  22. Lottens Bokblogg Says:

    I torsdags var jag på en workshop som handlade om ”Women in science and technology”. Vi diskuterade bl.a. samhällets förväntningar på kvinnor och på män. Fannns mycket intressant, men ett av bispåren blev just kläder. Jag drog den historia jag dragit på min egen blogg förstås. MEN ledaren var en oerhört skicklig och sympatisk irländska. Hon sa att på 30-talet var rosa en killfärg, den ansågs livlig. Flickfärgen var blå som ansågs lugn och rogivande. Första gången jag hört det. Ser ingen anledning att tvivla på sanningshalten men det var högst intressant.
    Det där med bekvämlighet är ju subjektivt. För mig är en klänning som inte sitter åt runt magen bland det mest bekväma jag kan ha. För dottern är det antingen klänning eller mjuka tajts. Jag tar gärna tajta tröjor hemma, hellre än bylsiga. Sonen föredrar mjukisbyxor framför jeans, men är inte så förtjust i shorts, medan maken drar på sig shorts det första han gör när han kommer hem.

  23. Annaa Mattsson Says:

    Lottten; hm, ser för mig bilder av små gatpojkar i norra Dublins sämre kvarter dra omkring i rosa utstyrslar, det var nog inte riktigt så hon menade…
    Men det där med rosa som flickfärg har väl exploderat under de senaste 15 åren? Minns inte att det var lika extremt ens när mina flickor var små, födda 1989 och 90. Det mest extrema tror jag att jag skrivit om, när vi skulle köpa strumpor åt en åttaåring i en av de stora irländska kedjorna och det inte fanns ett enda par som inte hade något rosa!
    Själv tyckte jag väldigt illa om rosa som liten, det är några av mina första klädminnen, hur jag tyckte rosa var så fult redan som 2-3-åring. Jag led senare över examensklänningen som hade rosa botten i stället för vit, och jag avskydde min fina hallonrosa klänning för att den inte var marinblå. Rosa och skärt, det var nog helt enkelt lite ”bonnigt” i min barndom!

  24. Ullah Says:

    Jag älskar rosa, men har inte några som helst minnen av färgen från min barndom. Jag hade knappat några finkläder heller, det var liksom inte min familjs stil att ägna sådant någon tanke. Ingen brydde sig om att vara extra fin på skolavslutningen till exempel, det var nästan så att jag såg med överseende på eventuella skolkamrater som hänföll åt sådant.

  25. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; under mina första skolår var det oerhört viktigt att vara finklädd till skolavslutningen, eller examen som man sa då. Ett större spektakel, särskilt i småstaden. Det rann nog undan en del sen.

    Äldsta fick ett rosa set av släktingar, omlotttröja och sparkbyxor,eftersom man oroade sig för att jag inte skulle köpa något rosa åt henne. Jag tyckte det var väldigt missklädsamt med alldeles helrosa på en liten bäbis, tyckte aldrig riktigt om de där plaggen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: