Rätten att behandla folk som skit

Tjatis skrev om tillfälle som fått glorian över en känd person/familj att hamna lite snett. Många av oss har säkert liknande historier. Ofta handlar det om uppkomlingsrika som uppfört sig gnidet och snorkigt. Nyrikedom och arrogans är ju dessvärre företeelser som passar varandra som hand i handske.

Men det handlar om förväntningar också. När en känd person visar just den där uppkomlingsarrogansen tar det hårdare. Dotter och jag gick och fnissade åt det engelska fotbollsproffset med sin personliga shopper på Selfridges för några år sedan. Vi tyckte det var lite gulligt med den gräsliga designoverallen han köpte. För att han såg så liten och snäll och tafatt ut i sin nyrikedom. Hade han däremot betett sig som en nyrik sprätt hade vi tyckt det var så löjligt med den där fula overallen som han väl för fan kunde handla själv.

Jag har träffat på en del kända personer i jobbet. Har inget särskilt att avslöja. Som man inte kunde ana.

Men jag har några såna där surhändelser. En gång var hela lilla redaktionen på fackförbundstidningen inbjuden till en förhandsvisning på Televisionen. En svensk serie med anknytning till en av våra branscher skulle visas. Jag var utsedd att skriva om den, men vi skulle gå dit allesammans, med den något bombastiske chefredaktören i spetsen. Vi togs emot i entrén av seriens producent eller liknande och fördes till ett visningsrum. Jag och mina två kollegor slog oss ned på de bakre stolarna, men vår chef placerade sig mitt fram, mitt i. Vi fick en kort introduktion och TV:skärmen hade just börjat flimra när dörren slogs upp och en kvinna steg in i lokalen. Med en stämma väl värdig Pappa Björn i sagan dundrade hon ”Så mycket folk det är här! VAR ska JAG nu sitta!” Frågan var lite märklig eftersom det fanns säkert sju tommar stolar, men det var stolen där redaktören satt hon spände ögonen i. Ingen hann säga något förrän man hörde ett brak och såg en virvelvind fara genom lokalen och ut genom dörren. Det var min chefredaktör. Den välta stolen restes upp, jag och kollegorna skruvade på oss lite, TV-folket såg skamsna och handfallna ut men den stora kvinnan slog sig obekymrat ned på stolen och meddelade högljutt att någon ordning fick det faktiskt vara, kunde hon få göra sitt jobb NU.

Damen i fråga var TV-skribenten Margareta Sjögren. Den framliden Jolos maka. Illa berörd blev jag över ett obehagligt uppträdande, men samtidigt besannades mina fördomar om henne.

En annan som ville sitta där hon brukade råkade jag på en tidig morgon på tåget från Göteborg till Stockholm. Hade just slagit mig ned, fällt ut bordet och lagt upp mina möteshandlingar när ett känt ansikte dök upp bredvid, en av Göteborgs mest ansedda journalister. Jag kände henne inte, men nickade vänligt godmorgon, tänkte att jag skulle ju sova och läsa möteshandlingar, men ett par ord skulle det bli trevligt att växla med henne. Då for hon ut: ”DU sitter på MIN plats!” Är det något jag alltid har koll på så är det mina platsnummer, så jag kunde snabbt konstatera att biljettens nummer stämde med stolsnumret.

Men hon gav sig inte. Med hög röst påkallade hon konduktörens uppmärksamhet och meddelade att någon annan hade haft fräckheten att få den plats som hon ALLTID brukade ha. Med ilskna blickar åt min oansenliga person. Med ett extra drygt bläng på min hög möteshandlingar meddelade hon också att hon behövde lugn och ro för att förbereda sig för sitt viktiga JOBB. Lätt fick hon mångmiljonerbudgeten framför mig att se ut som en hög Bamsetidningar. Och jag fattade, hon väntade sig att jag skulle flytta mig för henne! Hon väntade sig krypande av ett kryp.

Det var på den tiden SJ:s personal fortfarande var vänlig så hon anvisades snabbt en annan plats. Idag hade hon väl blivit avslängd, det hade varit rätt åt kärringen. Där är jag långsint. Jag såg hennes senast nu på Bokmässan, blicken var lika arrogant som då, draget kring munnen lika nedlåtande snipsurt.

Min gamle chefredaktör? Jo han dundrade ut ur TV-Huset, åkte vägen om Hötorgshallen och köpte bröd, ost och kallskuret. Grävde i redaktörsförrådet och fick fram ett par flaskor med ädlare sorter, allt stod uppdukat när vi kom tillbaka. ”Det huset var för trångt för den damen och mig.” Var hans enda kommentar.

Jag gillade min gamle chef. Vi hade samma nolltolerans för maktarrogans. Jag kunde känna mig befryndad med hans utbrott. Det hade varit mycket bättre om jag den där morgonen på tåget blivit arg. Undrat med vilken rätt den där journalisten behandlade folk som skit. Inte gått i fällan att säga att jag också hade viktigt jobb att sköta utan talat om att hon inte hade rätt att behandla någon fullständigt oskyldig nedlåtande.

– – – – – – – – – – – –

Nu tycker kanske en del läsare att jag är gnällig och intolerant, den där journalisten hade säkert bara en grinig morgon. Möjligt. Men jag har varit med rätt länge också. Jag har umgåtts med folk som har älskat att utöva den där maktarrogansen. Som har funnit en njutning varje gång de kan sparka nedåt. Och ju högre upp man anser sig komma, desto större blir det där nedåt.

Annonser

9 svar to “Rätten att behandla folk som skit”

  1. Ullah Says:

    Var det en namne till dig? (Efternamnet alltså?) undrar den nyfikna.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; nyfiken i en strut. Rätt gissat.

  3. Ullah Says:

    Jag kunde inte komma på någon annan känd journalistdam från den här stan.

  4. Telefonissan Says:

    Hon är alltid grinig.

  5. Bloggblad Says:

    Nu tänker jag inte gå i försvar, för jag håller helt med. Men har funderat lite på hur det skulle vara att alltid bli behandlad annorlunda – som Kändis. Jag frotterar mig inte särskilt med kändisar, men har genom åren stött en och annan i privata sammanhang, och inte tusan blir de behandlade som ”en av oss”… Kändisen som var med i psalmskolan hade ständigt en hord omkring sig av folk som ville prata, bli kompis och när hon yttrade sig sa ingen emot. Ingen kritiserade hennes texter (vilket var merparten av det vi sysslade med). Allt hon gjorde var sååååå braaaa.
    Likadant på en dirigentkurs där en kändis var med för att lära sig dirigera – inte för att vara artist. Jösses vilket hov han hade omkring sig… unga tjejer i klasar och nästan dreglade – alla ville prata, alla ville bli kompis.
    Hur normalt beteende får man av att hela tiden bli upphöjd – sedd, bli medelpunkten vare sig det är befogat eller ej?

    Jag blir nästan utstuderat tvärtom – sätter mig vid ett annat bord etc.

    Fy tusan för att vara kändis!

  6. Bloggblad Says:

    …. blev visst lite fel där… ”som nästan dreglade” förstås. Borde nog korrläsa allting…

  7. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; he he, finns nog de som skulle finna det uttalandet upprörande…

    Telefonissan; anar det.

    Bloggblad; jo du har naturligtvis en poäng där. Tänkte på det senast när jag råkade möta en ”kändisblick” utanför ett hotell härom morgonen. Av misstag som man ibland möter folks blickar på stan.

    Men i det här fallet var det inte precis någon megakändis och ingen som behandlade henne så. Det brukade vara rätt lugnt och strävsamt i första klass på de där typiska pendlingstågen. Hade hon inte själv ställt till spektakel så hade ingen lagt märke till henne.

    Nu ska sägas också att i journalistkåren i Göteborg fanns åtminstone tidigare en otrolig arrogans. Det där tror jag är en gammal klassfråga. Det var länge överklassbarnen, särskilt döttrar från de gamla ”fina” familjerna, som valde journalistyrket. För uppkomlingsbarnen, fanns en elit att sträva upp till, fina sällskap att vilja frottera sig i. Sånt sätter sin prägel.

    Jag tror det där har suddats ut åtminstone något numera.

  8. frktjatlund Says:

    Jag säger bara Janne Josefsson och det räcker för att jag inte skulle vilja se Uppdrag granskning.

    Jag minns inte Margareta Sjögren men det finns ett avsnitt med henne på SvtPlay. Och där låter hon minst sagt pompös. Speciellt när jag läst ditt inlägg.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jag önskade ju så gärna i min gröna (!) ungdom att de skulle vara det mysiga paret som åkte omkring på Irland och hade det så himla kul, och så anade jag egentligen oråd redan då…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: