Kastanjer och gula bussar i rad

Konstaterade vid promenaden till Skärholmen att kastanjehöljena börjar ruttna på marken. Ett hösttecken så gott som något, antar jag. Som vanligt plockar jag upp en och annan kastanj. Har som stresskula i jackfickan bredvid en förpackning öronproppar. Det är bra med öronproppar i små runda hårdplastaskar, askarna är bra att hålla i och man lockas inte så lätt pilla ut själva propparna. Mjuka öronproppar är oslagbara som stresskulor, bara det att de blir oanvändbara just som öronproppar sen.

Där kom jag i från ämnet. Som skulle vara barndomsminnen. Då hade jag knappt hört talas om öronproppar. Men jag hade svårt att låta bli kastanjerna. Plockade i en korg på väg till bussen på landet, tog med till stan och bara ägde dem ett tag. För det fanns ju inget annat att göra med dem att bara äga. Knepigt. Tycker fortfarande att det är jobbigt att inte få plocka. De som man kan äta är inte alls lika vackra. Köpte i gathörn och åt i Portugal förra hösten. Tycker egentligen bara det är halvgott. Men puré är gott. På Wasahof hade dom en dessert med kastanjepuré som var tillägnad Lennart Jirlow. Den skulle jag vilja äta igen. Ostron först och sedan den desserten, inget emellan.

Bardomen påmindes jag om i Uddevallabloggen idag. Den här bilden.

Jag har lånat den från Gunnar Klasson och beskurit den lite för att skapa mer liv i den. Den är nog tagen några år innan min barndom, men bussarna såg ut så fkera år in i min barndom. Blekt ljusgula. Det står Abonnerad på den första. Det tyckte jag var ett konstigt ord när jag var liten, kunde liksom inte relatera till det.  Men det är kul att det fortfarande hänger i. Undrar om stora syskon fortfarande skojar med små syskon om att bussen går till den märkliga platsen Abonnerad? Nej, bussar är nog inte så viktigt att barn skojar om dem.

Gunnar verkar fundera över varför alla de där bussarna är abonnerade. Jag är inte så säker. Det kanske bara är den första. Eller inte ens det, kanske bara chauffören som glömt veva på sin vev. För i alla fall under en period i min barndom stod bussarna ut från stan på rad så där. Minns jag med fasa från första gångerna jag skulle åka ensam. Det skulle stå Ammenäs Åh Ulvesund på min, den borde haft ett nummer också, och så borde det förstås stå Ljungskile också eftersom det var slutstationen. En gång, kanske allra första gången jag åkte ensam, så var bussen nästan full när jag skulle kliva på, det måste varit en lördag middagsbuss. Då började folk vifta och peka mot en extrabuss, den stod det Råssbyn på och jag blev osäker. Tänk om den körde andra vägen till Råssbyn och jag skulle bli tvungen att gå, flera kilometer. Och så hade den stoppknappar i taket. Man måste nog vara 170 cm för att nå upp till de där knapparna, förstås fortfarande inte hur konstruktören tänkte. Har sällan blivit så glad över att se Sven, en av de bofasta på vårat land, framför mig i kön. Han måste ju veta att det var rätt buss och dessutom kunde ha trycka innan hållplatsen. Jag var rädd, ända upp i vuxen ålder, för att trycka/dra för sent eller för tidigt också. För tidigt så att bussen skulle stanna vid Röd där nästan aldrig någon gick av och jag skulle vara bortgjort, eller för sent så den inte skulle hinna stanna. Det hände aldrig. Man är rädd för väldigt mycket som barn.

Men man undrar ju varför den där bilden är tagen. Så meningslöst med fem bussar i rad. Och så nästan totalt folk- och fordonstomt omkring. Men det är flaggor på bussarna, det hade man precis som nu bara vid festliga tillfällen. Så det kan inte vara tal om bussar som ska ut och verkställa baltutlämningen eller så. Snarare pensionärsutflykt. Det står en karl med hatt längst fram i den första.

Myckt ma nkan undra och mycket man var rädd för i sin barndom. Att inte  nå upp till knappen var en sak, baltutlämningen en annan.