Bland gnagare och inpyrt piss

Nu har jag stoppat. Det blev inte så jättesnyggt men bättre än gnagarhål.

Hålen och numera stoppet sitter i en av Mellans tröjor. Hon skulle inte ha gjort det bättre själv. Dels skulle hon inte kommit sig för, dels har hon inte lärt sig stoppa. Tror jag.

När jag lärde mig stoppa fattade jag inte att det var det jag lärde mig. Vi fick trä stygn upp och ned i aidaväv och fröken Pettersson sa att det kallades stopplapp. Jag trodde det var själva lappen man skulle stoppa något med, vad kunde jag inte riktigt komma på. Det var ju inte så dumt tänkt, för stopplapp var ju snarlikt stoppduk, dvs namnet på virkade eller stickade bindor.

Jag tycker det var väldigt dumt av fröken Pettersson att inte förklara vad vi lärde oss. Hon talade inte om vad det var vi sydde på när vi satt och sydde fällsömmarna i gymnastikbyxbenen för hand heller. Ett kortbyxmönster är fullständigt förbluffande för en 9-åring.

Å andra sidan måste jag ju ha begripit någon gång, över en utsliten strumphäl, vad det var jag lärt mig.

Gnagarhålen tillkom i den där lägenheten i Glasgow. Mellan såg aldrig gnagarna men hon såg fällorna när hon var där för att hämta sina saker. Undrar om vi inte kände viss doft också från hennes hämtade prylar. Det kanske är den som sticker i näsan fortfarande ibland.

Angående doft så köpte jag en förbluffande skokräm igår. Den är neutral och self shining, man behöver alltså inte putsa, och är i en fiffig förpackning (om man skruvar åt rätt håll). Men den luktar något vaniljliknande. Ungefär som det där rengöringsmedlet som används på offentliga platser där det kissas mycket, t ex i tunneln mellan Nordstan och Centralen i Göteborg.

Det var en besvikelse. Varje gång jag känner skokrämsdoft brukar jag tänka på vårt pottskåp på Kilbäcksgatan i Uddevalla. Skåpet under diskbänken. Längst ned stod pottan och några baljor, på övre hyllan bland annat skokräm och skoborstar. Det är på något sätt mysigare med äkta skokrämsdoft bara lätt spetsad med gammalt piss. Än pissdoft nödtorftigt kamouflerad med vanilj.

Men rätt effektiv var den, den nya skokrämen. I ett huj var alla skor och kängor skinande blanka. (Där kunde jag skrämt henne ordentligt, Mellan, men hon läser inte min blogg, för svagt intresse).

Angående gnagare så var det en sån i det där pottskåpet en gång. När jag hade flyttat.   Så länge jag bodde kvar höll de sig undan, när jag flyttade vågade de kila upp genom hemliga gångar från källaren.  Så jag var uppenbarligen katt i huset. Katter behöver inte ens ägna sig åt musjakt för att hålla undan dem, det räcker att finnas och röra på sig lite ibland. När vännen Cajes katt Kalle blivit gammal och orkeslös och måste bäras till matskålen, då stod mössen på tröskeln till källartrappan och pekade finger åt honom.

Jag tror det är lika bra att avsluta det här inlägget här.

Annonser

4 svar to “Bland gnagare och inpyrt piss”

  1. frktjatlund Says:

    Ett inlägg helt i min smak. Trots att jag inte gillar vaniljdoft. Lite åt I huvet på en gammal gubbe.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; inte jag heller. Och jag förutsätter att riktiga skofetichister gillar den gamla hederliga doften av skokräm.

  3. Ullah Says:

    Herrejösses, jag får associationer till styrman Karlsson (eller vad han hette) som hade foten i en potta, och kunde inte komma loss…

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; utmärkta associationer, påminner absolut om dem jag fick när jag satt där på den skära pottan med en distinkt doft av gammaldags skokräm i näsan. Det var liksom den känslan jag ville åt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: