När det blev fult att jobba efter 59

Flyktigt diskuterades frågan om pensionsålder i en blogg härom dagen.

Genast dyker argumentet upp att folk över en viss ålder borde ha vett att sluta jobba och göra plats för en ungdom.

Det argumentet tror jag bara kan rota sig fast hos den som har en absolut trygg anställning, kan förvänta sig en rejäl pension även om man skulle lämna jobbet fem år i förtid, samt egentligen inte behöver bry sig för man har ju en odödlig make/maka som också kan förvänta sig en minst lika rejäl pension, så vad spelar några tusenlappar hit eller dit i månaden för roll. Det är ju bättre att ge jobbet till en ungdom.

Tja vad säger man. Att det inte finns någon som helst automatik i att det jobb man lämnar går till en sk ungdom. Framförallt inte i Sverige. Snarare i Indien eller Kina (som Tjatis mycket riktigt påpekade). Men lika troligt är att jobbet försvinner helt.

Jag märker att jag blir arg. Över brist på inlevelseförmåga över andras situation. Och ett passivt medglidande i ungdomscynismen.

Första gången jag stötte på den var på mina barns dagis. En pappa runt 35 skällde ut en av personalen. Hon var runt 50. Hon var för gammal att ha hand om barn, sa han. Hon borde ha vett att sluta. När hon undrade vad hon skulle göra i 15 år till innan pensionen sa han förstås att det gav han fan i. Gamlingar skulle bort ur barnomsorgen. Attityden har vuxit sig starkare sedan dess. Vi vet. Alla vet.

Vi har en allmän pensionsålder på 65. Många säger sig inte vilja jobba så länge. Oberoende av ork. Även om jag tror glöden i trenden har falnat lite. Det var mest de tidiga 40-talisterna som tävlade om vem som kunde pensioneras först. Trenden är inte bara svensk, för en trend är det, se på länderna  med de  nu riktigt  taskiga ekonomierna  och gott om nyrika, där blev jakten på tidig pensionering ännu vansinnigare. (Irland, Grekland etc).

Min mamma var förtvivlad när hon förtidspensionerades vid 61.  Inte så mycket över att pensionen blev lägre som över att inte kunna fortsätta jobba. Det är inte så jäkla länge sedan ändå. När jobb fram till pensioneringen var en dygd, en självklarhet. Om man orkade.

Idag är det helt ok att ifrågsätta varför en fullt frisk 61-åring har dumheten att fortsätta jobba. Ett cyniskt utslag av jakten på ungdom.

Min far gick aldrig i pension. Han låg sjuk några veckor, men sen tog han på sig kostymen och gick ner och satte sig framför symaskinen en dag till. Han skulle fylla 79.

Jag hade då en idiotisk uppfattning om att så där skulle det bli. Vi skulle få en mer flexibel syn på åldrande och pensionsålder. Folk blev ju friskare, jobben fysiskt lättare. Jag hade ju fel. Men lustigt nog har jag också haft många omkring mig som tänkt samma som jag. Att man precis som min far knappt skulle märka av pensionen, livet skulle glida på ungefär som förr. Det hägrade inte precis drömmar om varken det eviga bullbaket, golfbanan eller jordenruntresan.

Det jag inte kunde drömma om var att folk, jämngamla, redan det året jag fyllt 60, skulle spänna ögonen i mig och säga att jag borde sluta jobba. Bara för själva sakens skull.

Trenden vänder dock ute i Europa. Det är rimligt. Det är inte rimligt att männikan ska jobba i högst 25 år, som fan, för att samla pengar på hög för att sedan kunna försörja sig i 40 till. Det blir väldigt konstiga liv, väldigt konstiga ekonomier av sånt.

Konstigt också, att folk kan få lov att blanda sig i politik, rent av ha politisk makt efter 50. Det är ju då de ska börja trappa ned för reträtten.

Tror jag slutar där. Det kan bli riktigt dumt annars.

Annonser

21 svar to “När det blev fult att jobba efter 59”

  1. cruella Says:

    På min arbetsplats finns det gott om folk som jobbar på till 67 år och till och med nåt år till i undantagsfall. Men det är så klart människor med djupa expertkunskaper och lång erfarenhet, smått omistliga – klart det är lätt att tycka jobbet är roligt då! Jag tillhör väl en mellangeneration när det gäller hur man tänker om åldrande och pension och jobb. När jag var yngre tyckte jag det verkade riktigt att man skulle kunna välja om man ville lägga många friska år på fritid och nöjen snarare än arbete. De privata pensionsförsäkringarna tycktes till för det.

  2. cruella Says:

    Fortsätter här, kommentatorsrutan beter sig jävligt underligt vid långa kommentarer.

    Nå, nu har jag själv uppnått en ganska aktningsvärd medelålder och, surprise, nu tycker jag verkligen det känns ganska konstigt att tänka sig pensionering om så där 10-15 år, något som faktiskt hände min far vid 58 års ålder. Vilket jäkla slöseri, både med folk och samhällsresurser.

  3. cruella Says:

    För två år sedan var jag och maken i Japan. Där jobbades det på, kunde vi konstatera, även om jag i dagens tidning såg att medelpensionsåldern där är 65 år. Det hindrade inte att vi såg många gubbar (ja, tanterna i den åldern här ju hemma) som jobbade på i sina små hantverkshörnor, i butiker och även ute i enklare jobb i tunnelbanan etc. Arbetarrörelsens mardröm, måhända. Gamlingar som inte har råd att sluta jobba, i brist på skyddsnät. Men inte är det så enkelt?

  4. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ja det är fullständigt hopplöst att göra långa kommentarer i wordpress numera.
    Ja, det var ju det idealet som gällde, när pensionsförsäkringar var som hetast på agendan. Åldern 55 blev magisk, de var då man kunde ta ut dem. Pensionsförsäkringen var inte för ”tryggad ålderdom” utan för lattjan lajbans medan man ännu var relativt ung.

    Föstås tycker jag det är fullständigt ok att känna sig färdigjobbad vid 65. Det är mer attityden jag är ute efter. Jag tror inte heller att alla äldre du såg jobba i Japan bara ägnade sig åt nödjobb. Utan en annan kultur.

    Jag blir mest irriterad över att samma röster som höjs mot åldersdiskriminering på arbetsmarknaden i nästa sekund kan tycka att 59-åringarna ska se till att pallra sig hem från jobbet. Hur ska dom ha det? Fattar dom inte att det ena leder till det andra!

  5. Annaa Mattsson Says:

    Forts

    En kollega gick i pension tidigare i år, vid 65. Samtidigt såg han till att skaffa sig ett förmånligt frilanskontrakt på sin arbetsplats. Surt för mig som inte kommer åt hans ämnesområden, men naturligtvis en utmärkt idé för honom. Han slipper de trista rutinjobben och inrutade arbetstiderna, kan ge sig ut i världen på de roliga jobben.

    Folk i andra yrken har det svårare. Känner besvikna förkollärare som satt upp sig på vikarielistan men inte fått några jobb, de är för dyra jämfört med att ta in outbildad ungdom, se tidigare inlägg, gäller även kommunal verksamhet.

  6. frktjatlund Says:

    Företaget jag jobbar på var tidigare en bankarbetsplats och den förmånliga avtalspensionen påverkade inställningen om man skulle fortsätta jobba efter 62 eller inte. ”Varför ska jag jobba 100% när jag kan få 78% av lönen genom att inte jobba alls?” Och folk som ville fortsätta, som tidigare betraktades som korkade.

    De flesta gick i pension och ingick efter det i personalpoolen och kunde kallas in under peakperioder. Och då kunde de tjäna in de där 28% som fattades.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jäpp, avtalspensionerna gjorde naturligtvis sitt till.

    Men alla har som sagt inte dem. Det kanske är där det brister, i medvetenheten. Man förutsätter lätt att alla lever under samma villkor som man själv.

    Jag brottas just idag med problematiken att återigen försöka få en administratör att förstå att pengarna som hon inte har sett till att få iväg till mig den här månaden heller är pengar jag jobbat för och hade tänkt betala räkningar med den här månaden. ”Alla människor har väl en lön!” är hennes inställning. Den är otroligt vanlig.

  8. Lisbeth Says:

    Dröm din dröm. Visst hade man en tanke på hur slutet på arbetslivet skulle se ut men jag tror inte det är många som får sina drömmar uppfyllda. Jag såg på rapport att det startat en firma som hyr ut pensionärer till att hjälpa andra äldre i hemmen. En äldre dam tyckte det var jättebra för hon litade bättre på en äldre karl.
    Sen är jag säker på att det försvinner jobb och då menar jag inte jobb utan anställningar. Det verkar som många i dag använder bemanningsföretag. Billigare för företaget, mindre ansvar och tack o adjö när det inte passar

  9. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; men jag vet att många inte kan jobba ända fram till folkpensioneringsålder. Det är en annan sak. Än denna att mötas av en attityd att man flera år innan den åldern ska sluta jobba, fast man är fullt arbetsför.

    Du har rätt om jobben som försvinner.

  10. Lotta K Says:

    Återigen blir jag småchockad över 1. hur lite jag numera vet om Sverige, och 2. vilka skillnader det är mellan Sverige och USA. Amerikanska arbetsgivare kan inte fråga om ålder i intervjuer, det är förbjudet i lag. Diskrimineringslagarna är uppenbarligen annorlunda. Inställningen är också komplett annorlunda. Politiker, tex, arbetar ju tills de blir både 80 och 90.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; ja, här kan vi inte skylla på amerikanisering! Möjligtvis en mycket ytlig byggd på fördomar i så fall. Jag har också undrat mycket över det där att inte politikers åldrar ifrågasätts mer. I konsekvensens namn borde det i den svenska offentliga debatten förekomma ett starkt ifrågasättande av alla dessa politiker världen runt som har uppnått hög ålder.

    Men visst finns åldersnojan i politiken också. Det har vi ju nyligen sett prov på. Jag tror bara några ytterst få är mogna att bli partiledare och dessutom inneha en tung ministerpost vid 28 års ålder. Brådmogenhet är inte självklart en bra egenskap för politiker. Nästan till leda har man vid nomineringar och förslag hört omdömet ”ung och kaxig” om personer som när de väl puttat undan en halvgammal erfaren person visat sig vara rätt tysta och bleka.

    Även om jag inte gillar kd så tycker jag det är lite kul om de faktiskt väljer en ny partiledare som är över 60. Och i det nya debattprogrammet Kvällsöppet som stratade igår så fick man ju åter bevis för att Gudrun Schyman, hon håller än! Och säkert länge till.

  12. Lotta K Says:

    Snabb kommentar: En fd elev som nu är god vän blev dean vid ett community college i Sacramento vid 27 års ålder. Vet ej riktigt hur att översätta titel och rang, men klart är att hans jämlika vid colleget är 40 och uppåt, och att det är en väldigt hög position i hierarkin. Manuel (som han heter) är också gay och av mexikanskt ursprung. Han säger att han var beredd på att inte accepteras för sin etnicitet eller sexuella läggning, men att han varit helt oförberedd på den ”ageism” som han mötte. Dvs de äldre kollegorna var väldigt tveksamma till hans kompetens, och gjorde/gör fortfarande det tydligt i möten osv. efter ett par års anställning. (Han är en otroligt kompetent person, och det finns ingen reell anledning att tvivla på han omdöme.)

  13. Lisbeth Says:

    Jo att attityden finns det vet jag. Min son som är 22 har den åsikten.
    Han använder inte några onda ord men åsikten finns. Själv studerar han men många av hans vänner är arbetslösa. Han bästa kompis hade jobbat i affär i 4 år när den lades ner. Nu har han varit hemma i 7 månader. Han refererar till vem som ska ta hand om de äldre som blir bara fler och fler. Om hans generation ska klara det måste dom jobba. Jag håller fullkomligt med dig om att attityden att man ska lämna sitt jobb är värdelös. Jag undrar om den är allmän eller om den är en tanke hos frustrerade människor som blir arbetslösa. Är du 40 år och hamnar i det läget kan det nog vara lätt att uttrycka den här åsikten Sen kan vi vända på det. Känner många som gärna lämnar arbetslivet. Hur som helst så måste inkomsten täcka hyra och dagliga förnödenheter. Jag lever på 61% av sjukpenningen. Inte mycket att leva på men jag tycker det är ok. Vet inte hur andra skulle reagera om dom fick ett val att kliva av. Tror att en del skulle nappa. Det är som du säger man måste orka ända fram också

  14. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; intressant. Men visst kan det vara rimligt att ifrågasätta hur mycket kompetens en ung person hunnit skaffa sig. Rent generellt alltså. Vid 27 kan man ha hunnit skaffa en hel del, men jag tänker på några fall där personer har fått viktiga chefsjobb när de varit under 25. En av dem blev en liten gubbe innan han var 30, fick inte alls den lysande karriär som många förutspått. Någon annan hoppades av mer eller mindre självmant när det visade sig att hon inte höll.

    Annars är väl just en del chefsjobb sådana där man inte dömer ut folk som fyllt 55.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; jag tror inställningen finns i alla åldrar. Inte minst bland välbärgade avtalspensionärer med bra pensionsförsäkring i bakfickan. De kan vara väl så bra på att tala om för jämnåriga vad de ska göra!

    61 procent av sjukpenningen, ha ha, det skulle jag inte komma långt med. Det är inte alla år fk anser att jag har någon SGI alls.

  16. Evis Says:

    Min och de som är mig nära har ju den omvända oron – när det krävs att man ska jobba till 67-68 för att överhuvutdataget ska kunna försörja sig, hur ska då såna som jag som har en kronisk sjukdom eller som min man och hela min ursprungsfamilj har fysiskt slitsamma jobb med dåligt betalt, klara oss?

  17. Annaa Mattsson Says:

    Evis; det märkliga är ju att samtidigt som det diskuteras höjd pensionsålder bland politiker och samhällsekonomer, med naturligtvis den befogade oro som du beskriver, så finns den andra attityden ”ute bland folk”. Rena pekpinnar ibland, jag kommer att bli väldigt trött på dem de närmsta åren. Det är hela konceptet, två goda heltidslöner, pengar på banken, bostadsrätter till barnen, rejäla pensionsförsäkringar, pension senast vid 60 – men kära nån, så har väl alla det. Jasså inte, åh, det hade vi ingen aaaaaaning om.

    Naturligtvis är det en klassfråga! Precis som du beskriver det.

  18. Lisbeth Says:

    Anna Det heter sjukpension och ingen frågar om vi klarar oss eller inte. Jobb alternativet finns ju inte av naturliga skäl.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; puh…

  20. Monika Says:

    Nu har du sådär rätt igen. När jag gick på gymnasiet pratade alla om bibliotekarie som ett framtidsyrke i det nya kunskapssamhället. Dessutom fanns det så många gamla bibliotekarier! Det skulle bli hur mycket jobb som helst! Och hur blev det? Utlåningsautomat, automatisk påminnelse via e-post, återlämningsautomat.

    Nu utbildar jag mig till sjuksköterska. Det ska ju finnas så mycket jobb! Det är ju så många sjuksköterskor som är gamla! Eh… Själv är jag 31 och har jobbat ordentligt i fyra år hittills. Skulle inte tro att det blir någon frivillig tidig pension.

  21. Annaa Mattsson Says:

    Monika; biblioteken verkar vara en vansklig arbetsmarknad. Ökar privatiseringen även där så kan man väl alltid befara att det kan få diverse konsekvenser.

    Sjukskötersekjobb lär det väl finnas kvar. Fast fan trot, på Irland där dotter utbildar sig är visserligen lönerna bättre, det lönar sig med vidareutbildning, man kan läsa en masters i nursing – men det är stora nedskärningar av offentliga sektorn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: