Ingen äter kokta morötter

För resten så hade han synpunkter på min disk, Pojken. Den odiskade på bänken alltså. Menade att proportionerna var anmärkningsvärda. De mellan kaffe/tekoppar och tallrikar. En av de senare på tio av de förra. För all del.

En diskussion om lasagnerecept igår kväll fick mig att reflektera över olikheten mellan mina barn. Ja den framstår ju redan där. I att vi alls diskuterade lasagnerecept, Pojken och jag. Men nu handlade det i alla fall om att jag upplyste Pojken om att det fanns särskild lasagne-mix att köpa. Och han var totalt oförstående. En köttfärssås svänger man ju ihop på gehör och en bra (bechamel)sås reder sig som bekant själv. What´s the problem?

Här skulle Mellan i stället ha sagt: ”Lasagne? Vad är det plötsligt för fel på nudlar?” Följt upp ämnet med vilken färg på påsen hennes favoritsort har. Aha, den gröna, och hon skulle sagt, att det kallar hon inte grönt, mer turkos. Typ.

Äldsta, ja hon skulle funnit diskussionen totalt ointressant, spelat på läppen, satt imaginära lurar i öronen. Däremot vet man inget om rycken. Plötsligt skulle hon kanske kunna få för sig att göra en lasagne. I någon fas som man inte har en aning om  ska komma. Eller inte. Inte just den. Å andra sidan bakade hon väl bullar förra hösten, en gång.

Och då tänker jag att tänk om jag fått en till.  Hur den skulle ha blivit. Tänk om den skulle ha bott i ett hus på landet  och vetat hur precis allt skulle vara och odlat ekologiskt vete till sina lasagneplattor och aldrig skulle kunnat drömma om att publicera en bild på den färdiga rätten i  sin blogg utan att dekorera med lite vild ruccola. Typ.

Visst är det spännande att man inte vet. Man kan ju inte drömma om människor man aldrig sett, men några gånger har jag drömt om ett konstigt barn som ser ut som en sammansättning av flickorna i olika åldrar, fast förfulade och förgrovade på alla ledder. Och med ett väldigt drygt och beskäftigt uttryck i ansiktet. Ingen trevlig syn alls. Jag gissar att det är mitt undermedvetnas hopkok av dem som inget blev. Något slags tröst kanske.

Pojken satt och såg på djur- och naturprogram hela kvällen, jag har ju så mycket kanaler. Han vill åka till Madagaskar. Och en flicka bor i alla fall mitt emellan gröna kullar och den andra torde kunna skymta Mountains of Mourne åtminstone på väg till nån Tesco eller puben. Tillsammans tror jag faktiskt de skulle kunna göra anspråk på att veta allt, om det dom tycker är väsentligt.

Trots alla morsor, och farsor, som tyckte man gjorde allting fel. Eller dom sa det inte, men dom var så noga med att skrodera om hur dom gjorde så man inte kunde låta bli att ta det som kritik. Dom var så demonstrativa så man förstod att det var meningen att man skulle ta efter. Som min svärmor, som långsamt förde gaffeln med kokta morötter mot munnen, sin alltså, stoppade in, tuggade och sa ”Nam nam nam!” Inte till dem. Utan till mig. Så jag skulle bli ett gott föredöme för barnen och äta kokta morötter.

Ingen av dem gör det. Än idag.

Annonser

9 svar to “Ingen äter kokta morötter”

  1. Ullah Says:

    I och för sig är det ganska gott med kokta morötter tycker jag, om man haft i en (rejäl) klick smör, som min matglada och smällfeta släkting lärde mig.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jag kan faktiskt tänka mig en och annan primör, med grovt salt och smör. Det var inte det som serverades hemma hos svärmodern.

  3. Ullah Says:

    Misstänkte det.

  4. Monika Says:

    Jag började nästan gråta här över det fula barnet som inte blev.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Monika; åh… men med tanke på hur gräslig den där ungen ser ut och verkar vara så kanske det var lika bra att den inget blev!

  6. frktjatlund Says:

    Oj, vad omgivningen hade synpunkter. Speciellt modern och syrrorna. Och när det sket sig berodde det antagligen på att vi inte lär dem att säga tack och tvätta händerna.

  7. Ullah Says:

    Ah, mina släktingar vågar inte säga något…!

  8. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis och Ullah; i min släkt byggdes det upp en myt om att mina barn var ”värre än alla andra”, det var framförallt modern och min barnlöse systerson som eldade på under den. De, framförallt systersonen, hade inget vidare jämförelsematerial, men det spelade ju ingen roll.

  9. Ullrika Says:

    Morötter som är så gott? ;D

    Nä allvarligt. Sicka märkliga mänskor i din familj som inte kunde säga högt vad de tyckte. Sådär kan man ju inte ha det. Det borde ju ha exploderat inombords på dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: