Barndomen ingen fartsträcka

Angående tidigare inlägg på samma tema så hittade jag i brevmappen i datorn just ett brev, skrivet för lite mer än tio år sedan. Till en mamma till en av barnens kompisar. Hon hade läxat upp mig för ett antal brister hos mina barn. De hade bland annat dålig kondis och så var de inte nog lydiga. Vad som var värst var oklart.

Bakgrunden var speciell. Hon och hennes och sambo tog hand om barnen över en helg, då de bland annat gått på skogspromenad. Det hade inte gått så bra. De var vid tillfället 9, 10½ och 12. Eftersom jag hade förmånen att få höra bådas sidor av saken så drog jag en del slutsatser. Om olika syn på skogspromenader till exempel. Mammans var den att en sådan skulle genomföras raskt och målmedvetet från en punkt till en annan. Medan två av mina barn ansåg att själva vitsen med en skogspromenad var att stanna upp, ta en och annan omväg, titta och begrunda, (det tredje såg ingen vits alls). ”vad fan ska man gå i skogen för om man inte får titta på något utan bara ska gå”.

Detta försöker jag förklara i brevet. Att långsamheten kanske inte berodde på dålig kondis utan på annan inställning. Varför ska man för övrigt gå fort när man inte har bråttom?

”Det där med promenaderna är förstås en fråga både om personlig läggning, vanor och syn på barn.”  Skriver jag bland annat. Aj då.  Jag hade under alla dagisår tyckt så synd om hennes dotter som alltid småsprang liksom hängande i handen en bit efter. Fast det sa jag aldrig till henne. Jag har läxat upp väldigt lite. Utom när barn tvingas äta saker. Då brukade jag gripa in.

Det är ett ganska långt brev, jag hoppar över det mesta men bjuder på slutklämmen:

”Jag kan missuppfattas på en punkt; jag tycker faktiskt inte alls att jag är ”bäst på allt” när det gäller barn. Det jag gör är att jag sätter mig på tvären när andra påstår att just de gör på det enda rätta sättet. Då blir jag lika trilsk som i alla andra situationer där man lägger ut mallar åt mig och sen knäpper mig på näsan och säger att jag är dryg och överlägsen när jag vägrar använda mig av dem. Det finns inte ett rätt sätt. Däremot finns det ofta ett nästan rätt sätt för varje särskild familj som får tillvaron att nästan fungera. Och det kan se förbannat olika ut.

 Men det som för mig aldrig är rätt är när vuxna ska ha ett självklart större utrymme just för att de är vuxna. Där skiljer jag mig från många andra föräldrar i olika generationer. Barndomen har ett starkt egenvärde och är inte bara en fartsträcka för att träna sig för vuxenlivet. Och jag kan för övrigt inte förstå hur underkastelse skulle vara en särskilt nyttig träning. Säger inte det där apropå någonting utan bara för att förklara min inställning till själva livet.”

Bara så ingen ska tro att mina tankar och utvikningar om barnuppfostran är efterkonstruktioner.

Hur det gick sedan? Inte särskilt bra. Hon svarade aldrig på brevet. Barnen slutade umgås helt. Sedan flyttade vi från stan. Sista gången vi alla sågs var något år efter att vi flyttat. Mamman och jag springer på varandra någon gång och vi har skickat studentbilder av barnen till varandra. Barnen har ingen kontakt.

Så kan det gå.

 

 

Annonser

5 svar to “Barndomen ingen fartsträcka”

  1. Lotta K Says:

    Gillar din slutkläm oerhört mycket. Den känns också väldigt svensk, i den bästa av bemärkelser. Eller är det bara i svensk barnlitteratur, och inte i själva livet, som det där att barndomen har ett egenvärde verkligen kommer till sin rätt? (Jag tänker nu på hela Astrid Lindgrens produktion, Barnens Ö, boken (böckerna?) om Elvis Karlsson, och en hel drös andra. Vad jag menar, egentligen, är att det är ju synd om folk inte känner igen en liten tänka-självare om de möter den i verkliga livet, eftersom jag misstänker att de älskar att läsa böcker om dem.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; intressant det där med barnlitteraturen. Jag tror du har en viktig poäng där.
    Mamman jag relaterar till kan låta som en karikatyr när man beskriver henne. Men var i allra högsta grad verklig. En utpräglad intellektuell som lade ned stor tankemöda på att ge sitt barn rätt förberedelse för vuxenlivet. Men var själv ett kuvat barn och såg inte hur hon fortsatte i sina föräldrars fotspår. Förtryckte, pekpinnade och fördömde.

  3. Lotta K Says:

    Relaterat: Jag bor nära en bergkedja där jag och massor av andra gärna vandrar. Det är brant, men om jag går uppför en timme har man en vacker utsikt över Santa Clara Valley (=Silicon Valley, som verkligen är en dal). Rätt ofta ser jag olyckliga små barn som tagits ut på promenad. De står och storgråter nedanför branta backar, och föräldrarna, i vandrarkläder och -kängor, lockar och pockar. En gång såg jag en pappa som gick baklänges uppför, samtidigt som han höll fram en bit godis mot en tjutande treåring som förstås inte rörde sig ur fläcken.

  4. frktjatlund Says:

    Våra barnbarn är skeptiska till allt som slutar på vandring eller promenad. Tråkigt! säger de innan man avlutat meningen.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; åh, jag kan se vår gamla vän och hennes raske make precis där i backarna!

    Tjatis; tänker hur man frågade. ”Ska vi gå bort till Botaniska och kolla hur mycket det börjat blomma?” eller ”Ska vi gå på promenad i Änggårdsbergen?” Göteborgaren vet att skillnaderna är marginella. I barnaöron stora.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: