Slut på en blogg-epok

Precis nu håller en märkesdag på att försvinna.

Den dagen då Taras Tonårsbloggare skrev sitt sista inlägg. Egentligen har hon gjort det för länge sedan. När självboostingen tog överhand över tonårsditon. Men det är i alla fall idag som det är över.

Taras Tonårsbloggare gav ansikte åt att den egohypande bloggaren med en svans av hängivna beundrare inte var ett ungt fenomen. Här trädde fram en kvinna i gyllene medelålder. Som inte tillät att bli ifrågasatt. Om hon blev det gav hon i pur förvåning igen med kraft. Här skulle inte kommas och tyckas. Här skulle bara kommas och beundras. Om någon gjorde något annat hade hon, förutom dräpande repliker, också hejdukar till sin hjälp. En del av dem gav sig till och med till att skicka hotelsemail. Som värsta tonårsnäthetsarna. Dem som Tonårsbloggaren skulle lära oss att förstå. I hennes värld var de 45 och skrev ”du förtjänar bara att dö, din subba!”

Man kan säga att Tara tonårsbloggaren tog det sista av min bloggoskuld.  (Det första och mesta hade jag förlorat redan två år innan, just när jag börjat blogga.) Hon talade om reglerna. När jag hade fåfängan och fräckheten att ifrågsätta hennes monopol på att förstå tonåringar, att jag liksom inte tyckte att hennes bild var den enda, mina t ex såg ju inte alls ut som hennes, gjorde inte som hennes, tyckte inte som hennes, så sa hon rent ut, att jag inte utifrån mina erfarenheter av dylika hade rätt att dra några slutsatser. Den rätten förstod jag, var förbehållen henne.

Det kan jag ju, i en i efterskott insatt parentes, är ett problem, när icke utbildade beteendevetare gör sig till förståsigpåare, att de inte kan generalisera utifrån sin bildningsbakgrund och yrkeserfarenhet utan bara utifrån sina egna upplevelser. Då måste man i brist på annat förhäva sig.

Tara tonårsbloggaren förstod aldrig att genom att förhäva sig och sina egna erfarenheter, och inte minst sina egna barn och deras egna fantastiska förmågor, så blev hon bara ett föredöme för någon som behövde just någon att se upp till. Vi som också hade barn i samma ålder men andra idéer och ideal blev faktiskt bara irriterade. Kanske några kände sig nedtryckta också. För att vi inte kunde visa upp lika fenomenala förmågor. Ibland tyckte vi faktiskt tvärtom också, att det kanske inte behövdes all denna boosting, all denna kontroll, alla dessa världskrig och kärleksbetygelser om vartannat. Att man kunde leva ett lugnare liv. Ett annat liv.

Men där hade hon ju sagt ifrån, Tara tonårsbloggaren, att vi hade ingen rätt att dra våra egna slutsatser. Det var ju hon som var tonårsbloggaren.

Den som boostar mest vinner. Och fan ta den som säger emot.

Det var en intressant upplevelse, ett tag. Men sedan tröttnade jag helt.

– – – – – –

Och jag var inte för en enda stund avundsjuk.

Annonser

12 svar to “Slut på en blogg-epok”

  1. frktjatlund Says:

    Du kan ju alltid gå in på hennes egen blogg om du får abstinensbesvär.

    Själv brukar jag säga att det var tur på sätt och vis att vi fick Trean. Annars hade vi blivit olidligt självgoda föräldrar och antagligen varit väldigt nedlåtande mot andra. Att man fick det resultat man förtjänade.

    Lite ödmjukhet skadar inte.

  2. Lotta K Says:

    frktjatlund: Jag har läst din blogg några gånger efter att ha sett dina kommentarer hos Annaa, och jag gillar den mycket. Utan att veta vad som hände med din Trea och vad du syftar på undrar jag ändå om det inte handlar mer om hur man hanterar något, än vad som verkligen händer? Kan dra hur många exempel som helst på folk som efter att de varit med om något allvarligt bara blir värre. Mer självupptagna, mer drama queens, mer fördömande. Som om de är de enda som verkligen begriper.

  3. Ullah Says:

    Efter barn nr 1 skröt min svägerska något enormt om hur bra hon var på att uppfostra barn. Hon hade svar på allt. Sedan fick hon en unge till, en som var helt annorlunda och inte alls svarade på samma sätt på hennes metoder. Då blev hon lite mer ödmjuk, och förstod att barn är olika.
    Jag tror det är ungefär något sådant frktjatlund berättar om sig själv.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; man vet ju aldrig riktigt hur saker skulle ha varit om inte om funnits, men jag tror dig inte riktigt, jag tror faktiskt inte att du skulle kunnat bli en sån där riktigt självgod person ändå

    håller nog med

    Lotta; jag har också stött på samma fenomen. Som ibland tagit sig rätt absurda former. Har flera exempel på när det avvikande slätas över eller rent av upphöjts till norm för att passa in i förväntade mönster.

    samtidigt som det säkert finns sådana exempel

    som Ullah nämner också.

  5. frktjatlund Says:

    Nej, det är omöjligt att veta vilken människa man skulle vara utan det bagage man bär med sig. Och problem i livet förädlar inte alltid människor, precis som Lotta skriver.

    Min äldsta Syrra är absolut bäst på barn. Just för hon aldrig tagits ur den villfarelsen, eftersom hon aldrig haft några.

    Och självgod har jag nog aldrig varit. Bara haft bestämda åsikter. Som jag inte har haft några problem att ändra på om det behövts.

  6. Ullrika Says:

    Ödmjukhet och solidaritet, två av de vackraste ord jag vet!

    Jag har inte läst Tara (känns inte som jag missat nåt heller?) men får genast vibbar av t ex Anna W och en lady D (ahmer) som båda själva är mycket bestämda i sina åsikter (och kunskaper) och som båda också har stundtals rabiata läsare.

  7. Ullah Says:

    Ullrika, jag tycker inte att nämnda bloggare (som jag tittar in hos med ojämna mellanrum) är i samma klass som de två du nämner, även om jag själv inte känner att jag har så mycket gemensamt med henne. Men kanske vissa läsare är det, vet inte för jag tycker hennes kommentatorsfält är helt ointressant (till skillnad från detta!).

  8. Annaa Mattsson Says:

    Kommentarsfälten är intressanta saker. Jag skrev ju tidigare i höst om olika bevekelsegrunder för att börja blogga. Och kommentarerna blir därefter. Man styr nog det där rätt mycket som bloggare, kanske ibland helt omedevetet. Men också mycket medvetet.

  9. Ullah Says:

    Ullrika: nej, hon är bättre! Tycker jag.

  10. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika och Ullah; när Tarabloggen var en tonårsblogg värd namnet så skulle den mycket väl kunnat bli ett forum för en intressant debatt. Med en gnutta humor och självdistans. Men pga att karaktären i kommentarsfältet snabbt antog beundrarsvans blev det inte så.

    Lady D-bloggen inklusive kommentarsfält tycker jag är så obehaglig att jag vill undvika att ens kommentera den här!

  11. Ullah Says:

    Ja, den är läskig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: