Hästarna protesterar, hästarna har fått nog

Samma dag som Mellan flyttade till Belfast tidigare i höst var jag på ett möte. Och det är som det är med Irland, att det genast väcker intresse. En av deltagarna kring fikabordet började genast berätta om alla hästar som springer herrelösa i landet. Och eftersom jag nyss varit där fick jag frågan om jag sett av dem, de måste ju finnas i stort sett överallt. Nä, ja, hästar ser man ju, men…

Sen fick jag frågan igen, om alla hästarna. Och insåg att jag missat en nyhet i vintras. Som jag tror i Sverige började med ett radioinslag och sedan spred sig lite vidare. Det går i korthet ut på att folk förköpte sig på hästar under tigeråren. När de sedan kom på ekonomiskt obestånd släppte de helt sonika ut sina hästar. Som sommarkatter eller kaniner, typ. 20 000 hästar ansågs sakna ägare och sågs driva omkring över ön. En bra historia som jag tror först fångades av ett tyskt TV-bolag. Den viktigaste källan  var en djurskyddsorganisation som bekräftar hur hästar svälter ihjäl. Ännu en bekräftelse på irländarnas galenskap.

Och som får folk att fråga om jag sett hästarna. Ja, vi såg hästar även denna gång. Ganska många. De såg välmående ut och hade schabrak. En gick lite ensam i en dunge. Den kan ha varit ute på egna äventyr men den såg inte eländig ut.

Det  finns naturligtvis en sanning bakom det hela. Visst är hästar status och visst har många köpt sig hästar under guldåren. Se på min gamle vän John, sju hästar köpte han för royalties för sin bok, de bor i Donegal, han i Chicago, men känslan av att äga häst är viktigare än avståndet.

Men kollar man lite närmare så anar man sig nog fram till en något annorlunda bild. Den av oseriös hästhandel. Överskott på hästar har gynnat den oseriösa marknaden. Marknad i alla bemärkelser. Det finns en mitt i Dublin där man kunnat gå och köpa sig en häst för några tior och leda hem.  Sant.  Trots att det egentligen krävs viss yta markinnehav för att få äga häst. De där hästarna riskerade förstås att inte få det särskilt bra, på någon allmänning i de norra förorterna. Om det dyker upp filmbilder, så stämmer det. Urban horses heter fenomenet.

Den citerade djurskyddsorganisationen tog förra året hand om 120 hästar varav 60 fick avlivas. På hemsidan nämns att det kan finnas tusentals övergivna hästar. Den siffra som i svensk media blev 20 000.

Nu har det faktiskt vidtagits åtgärder. På initiativ av Dublins borgmästare har det inrättats en särskild  hjälpinrättning dit hästägare som inte längre har råd att behålla sin häst kan vända sig för att få hjälp. I stället för att se den ledas bort av en mellanhand som går till marknaden och säljer den till en snorunge.

Vilken chock för resten, när snorungen står där med en häst i ett snöre utanför dörren när man kommer hem.

Sen finns det en sida till av saken. Förra vintern var den kallaste och snöigaste i irländskt mannaminne. Hästar som normalt skulle klarat sig någorlunda utomhus dukade under i många minusgrader och ihållande snötäcke.

Ett sätt att komma åt problemet vore naturligtvis att irländarna började äta hästkött. Åtminstone temporärt. Jag såg ett collage av frågor som irländska barn ställt inför EU-inträdet en gång i tiden. ”Måste vi börja äta häst nu?” Jäpp, det vore en bra idé.

En annan idé är förstås att göra om en del av de tusentals obebodda husen till stall. Och inrätta beredskapsjobb som hästskötare.

Ursäkta, nu sjabblade jag bort ämnet. Men jag tänkte i alla fall ett steg längre än dem som satt på redaktionerna och köpte historien om de utsläppta hästarna rakt av. Någon journalist kunde väl i alla fall åkt till hästmarknaden i Smithfield och kollat kommersen. Dublins city council har försökt stänga marknaden i minst ett decennium på grund av den oseriösa handeln och vanvården av djur. Men hästhandlarna hänvisar till ett par hundra går gamla rättigheter. I våras blev läget akut då skottlossning utbröt mitt i marknaden.  Pinsamt på en inrättning som brukar nämnas i turistguiderna. Stenhårda poliskontroller har sedan dess strypt marknaden effektivt. Det finns inte så mycket plats kvar heller att hålla marknad på, kunde jag konstatera när jag bodde med utsikt över platsen i somras.

Det finns mycket mer att säga om detta. Jag tänkte ju bara varna, åk inte till Irland i förhoppningen att få se horder av herrelösa hästar välla fram över landet.

Däremot kan man mitt ute på fyrfiliga bilvägar få se hästar med sulky trava fram, i värsta fall med en kusk med ett litet barn i knät. Hos irländska travellers är trafikolyckor med dödlig utgång betydligt högre än hos övriga befolkningen. Men nu kom vi in på ännu en sida av saken. Som inte är den minst komplicerade.

Annonser

19 svar to “Hästarna protesterar, hästarna har fått nog”

  1. Evis Says:

    Jag var ju inte på några stadsallmänningar utan ute på vischan men jag såg väldigt mycket fler kor än vad jag såg hästar när jag var i Irland i somras (inalles två).

    Och så tog du upp vädret, just som jag tänkte att i det klimatet kan hästar gå ute bara det finns träd att söka skydd under och gräs finns det året om.

  2. -loa Says:

    Intressant, mycket intressant.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Evis; och får antar jag?

    -loa; ja det hade funnits många intressanta trådar att dra i för den som hade velat. Också intressant att se vilka nyheter som fastnar. Både på redaktionerna och i folks medvetenhet. Djur är alltid gångbart!

  4. Noemi Says:

    ….och jag är bara glad att vi inte på på Irland…tänker på alla hästar min äldsta skulle ta hem hela tiden….

  5. Annaa Mattsson Says:

    Noemi: … ha ha.

  6. Ullah Says:

    Jag hade ingen aning om denna irländska hästproblematik.

  7. Telefonissan Says:

    Intressant. Kommer ihåg vildhästar som jag såg som liten, tror det var på Dartmoor.

  8. cruella Says:

    I nyheterna beskrevs det just som att nyrika människor (de som byggt/köpt de numera tomma husen ute på vischan främst) hade förköpt sig på pållar, helt enkelt velat anamma den statusfyllda livsstil du pratar om men som inte haft råd med the keep. Och därför släppt ut dem. Det lät inte som om det var de jämförelsevis tufsiga rackare som brukar ledas hem till en gräsplätt i de norra förorterna, om du ursäktar fördomen jag härmed spär på. Har den hästhandeln alltså ökat under tigeråren?

  9. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; hästen har en viktig roll i det irländska. Races är en stor, och skum verksamhet. Hästhandel likaså.

    Telefonissan; och jag minns dem i södra Frankrike.

    Cruella; nyheterna beskrev bara den delen av det hela,för den är mest spektakulär. Och förekommer säkert på ett eller annat sätt. Många släpper nog inte bara ut, utan håller hästen på sin mark, men tycker den ska kunna klara sig själv. Men de flesta vill förstås ha något för sin häst, hellre än att bara släppa ut. Andra överlåter den för en ringa summa. För att den ska tas om hand. Och så hamnar den på skumma marknaden och sällar sig snabbt till de tufsiga rackarna. Den handeln har uppenbarligen ökat. Men på t ex Smithfield fair är det stenhårda tag nu. Kontroll att varenda häst har chips i örat och att det finns korrekta ägarhandlingar. Såg ett reportage från försommaren där bara sex hästar fanns på marknadsplatsen! En kille som kom barbacka på en tufsig ponny avvisades resolut. Hästarna såldes till normalpriser. Säljarna angav ”recession” som skäl till försäljning.

    Jag gissar dock att strypningen av Smithfield medför att handeln flyttas. Och det finns ju marknader på andra ställen i landet.

    Jag minns för resten en svensk familj som skaffade sig en ko. I Sverige. Hade den i ett skjul på tomten när det var kallt. Ett djur som kommer i ovana händer förfaller lätt.

  10. cruella Says:

    Ja, medierna har sin egen logik. Även i de irländska tidningarna där jag läste lite mer dominerade nyrikevinkeln och ivägschasningarna.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det blev i alla fall snabba ryck sen, med den där hjälpinsatsen som just den nämnda djurskyddsorgansiationen så vitt jag fattat fått huvudansvaret för. De verkar ha nyanserat sin bild något sedan.

    Vad jag tänkt på är att det står en massa hästar i sina hagar i sina snygga schabrak och ser ut att ha det rätt tråkigt. Fuffensbyggaren jag kände i Kerry t ex, inte visste han vad han riktigt skulle göra med sin fina häst när han väl köpt den och skröt över hur mycket han givit för den för sina oskattade pengar. På den tiden skröt man ju över hur dyrt man köpte! Han trodde han skulle tjäna ännu mer pengar på den på kapplöpningsbanorna. Men det var långt från hagen till banan så att säga. Så jag misstänker att den som många andra blev stående.

  12. Rutan Says:

    Vad mycket intressant man kan få veta här!

  13. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; ja är det inte fantastiskt!

  14. cruella Says:

    Ullah: Min allra, allra första dag, från första timmen på ön, tillbringade jag på Leopardstowns Race Course som ligger nån mil söder om Dublin. Vilket skådespel! Nog för att jag har hängt på travbanor i min ungdom, men det här var något i hästväg, pun intented. Bookies i plommonstop och slitna överrockar, griffeltavlor och portföljer fulla med pengar. Kronan på verket var en jättehäst, helt i en klass för sig som flugits in dagen före från England för att kapa hem en buckla i ett prestigelopp.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; och sen har vi alla de stora tillfälliga racen på banor runt om i provinserna. Där det är mycket tjuv och rackarspel och uppgjorda lopp. Det är ju samma hästar med anhang som drar runt på de olika racen.

  16. Ullah Says:

    Cruella: Vad kul det låter. Jag har aldrig varit på en travbana i hela mitt liv. Undrar om jag någonsin kommer att hamna på någon. Undrar om jag någonsin kommer att besöka Irland. Det står skrivet i stjärnorna, vem vet.

  17. cruella Says:

    Slå två flugor i en smäll – åk till Irland och gå på races i stället för på trav. Åh, jag blir sjukt sugen!! Har kollat Dublinkartor och ska hem och läsa Dubliners. Det kan man göra både om man vill bli botad från längtan och förstärka den!

  18. Ullah Says:

    Jag känner ju en starkare dragning till andra ställen… men det är kul att höra er berätta om Irland.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Cruella och Ullah; ibland tänker jag med ett litet leende på den gången jag satt på en buss ut till en av Dublins förorter (Howth), kände mig djupt alienerad bland medpassagerarna som mest bestod av yngre kvinnor som varit inne på shopping istan, det var långt innan Tigern så inte ens de lite bättre bemedlade som hade villa i förorten hade självklart två (eller tre) bilar. Jag satt där och tänkte, att äh, vad har jag här att göra, det här är nog sista gången jag åker hit! Det var inte på denna sidan 80-talet!

    Angående förstärka eller bota längtan alltså. Jag höll mig undan ett antal år, elva stycken, innan och under småbarnsår.. Men Äldsta avslöjade att när hon var liten så var en av hennes rädslor att jag en dag skulle vara försvunnen, ha åkt till Irland för att aldrig komma igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: