Varken lättlaga eller storkoka

Det där med maten blev jag inspirerad att säga något om efter inlägg av Tjatis och kommentar av Telefonissan.

Hur det liksom går i intervaller genom livet, vad man äter. Beroende på omständigheter, familjesituation, ekonomi och annat.

Hemifrån flyttade jag en gång i tiden med avsikten att aldrig någonsin laga mammamat. Måste erkänna att jag blivit lite förvånad under mina bloggår när jämnåriga har hävdat att de tillhör en generation av söndagsstekar, kalops och gedigen husmanskost. Fattar inte riktigt. Men det handlar säkert om subkulturer och inställning. Min mamma lärde oss aldrig laga något, bara att ”folk” inte kunde laga mat. Så allt jag lärt mig har jag hämtat in själv. Jag var till och med så fast besluten att avstå från mammamaten att jag skolkade från köttbullslektionen i hemkunskapen.

För inte var det sånt man skulle lära sig! Mina studieår dominerades av två linjer. Den ena av sökande och experimenterande, den andra av enkelheten. Den ena fann sin väg genom Feminas recept, urklippta och samlade i pärmar, lätt att läsa ut av flottfläckar och skrynklor vilka som blev favoriter och vilka som inte ens testades. Den andra sökte sig till stapelvarorna i livsmedelsbutikerna. Fiskpinnar, torskblock, fiskbullar, tonfisk- och musselburkar. Konserverade tomater, frysta ärtor, lök och purjolök.

Samtidigt med vägen ut i arbetslivet försvann enkelmaten. Den ersattes med rikskupongluncher och kvällsfika. Den riktiga matlagningen koncentrerades till helgerna. De riktiga topparna inträffade under åren med goda inkomster och många bjudmiddagar. Matlagningsvinet flödade i såser och grytor, bredvidsalladerna var lika genomtänkta som huvudrätterna. Som aldrig bestod av hela stekta köttbitar, den perioden inträffade aldrig.

Med avhoppet från trygga jobbtillvaron nya förändringar. Successivt. Minns att svägerskan storögt frågade vid ett besök om vi alltid åt rätter. Hon fattade inte att den tillagade rätten var för hennes skull, var för världsfrånvänd för det, missade för övrigt middagstiden och fick äta uppvärmt. Fina grytan med vitt vin och saffran, inte fisk. Annan typ av enkelmat. Fast jag undvek helst Mannens anrättningar baserade på morötter och lök. Lockade i stället honom i fördärvet med pommes frites och majonnäs. Våra paradrätter var gratängerna, särskilt den med broccoli. Och pajerna förstås. Fortfarande gärna soppa till bjudmat, tänk om jag räknat mina majs chowder.

Sen kom barnen. Första åren med egen mat, det gick bra. Mannen stod så länge han levde för det enkla och basala. Blodpuddingen, allra enklaste pastasåsen, pannkakorna och plättarna. Jag för det mer komplicerade. Vi höll en rätt hög standard även under år av begränsad ekonomi. Matglada barn, allergiska barn. Sen blev det vi, barnen och jag. Några tog illa vid sig för att jag i begravningstalet berättade att jag bytt plats vid köksbordet, nu var det jag som satt närmast spis och diskbänk. Men det var ju en stor förändring! Vi höll hygglig standard, men receptboken slogs allt mer sällan upp. Kycklingen, potatisgratängen och de fyllda köttfärsbiffarna gick på rutin. Bjudmiddagarna hade upphört med småbarnsåren, kom inte igen mer än sporadiskt. Mamma Scan, Gorby och Findus Färdiga var vardagsräddare, micron en extrapappa. För att jag var mycket borta. Vilken tur! Vad skulle de ha ätit om jag varit hemma? Mammor som jobbar hemma kan inte servera barn färdiglagat, men det kan mammor som sitter på tåg! Ingen kan se åt de där rätterna mer, men de funkade när de behövdes.

Sen kom vegisåren, Mellans vegisår. Två olika rätter på bordet. Blev mer och mer en, när den första drog hemifrån. Mozzarella, konserverade tomater, zuccini, aubergine, lök och vitlök. Basen för kosten. De lagade lika ofta som jag. Jag mår illa över tanken på ljumma pastasallader. Pojken och jag åt sporadiskt det ensamma året. Ibland orgier med lövbiff, potatis och gräddsås. Men ofta ”Har du ätit!” – ”Ja, du också?” – ”Ja.” Han hade egna pengar, hade fått i sig något på stan.

Förra året nuddade vi rätt ofta torftighetsbotten, Mellan och jag. Hon hade levt ett studentår och vant sig vid nudlar. Var nöjd med pyttipanna i frysen, ägg i kylen. Och bacon. Alltid minst ett paket bacon i kylen hade vi de sista barnåren.  Och vi slog till ibland. Musslor i currygräddsås med tagliatelle. Och jag hittade en ny kycklingrätt! Alla gäster förra året fick samma!

Men jag sa upprepade gånger att när du har flyttat så ska jag sluta äta.

Det har jag inte gjort, men jag är back to basics på något sätt. Fiskpinnarna är tillbaka. Till och med barndomens falukorv, fast då var det medister, stekt i tunna skivor. Saker som gör sig själva i stekpannan. Kokt ris utan sås, som alla hatar. Pommes frites med majonnäs, på en bricka framför TV:n. Vi åt det i alla fall vid köksbordet, Mannen och jag. Jag äter aldrig vid köksbordet, inte ens Mellan och jag gjorde det. Hon hade en kudde under tallriken, jag Äldstas gamla bricka med mjuk botten.

Just det, the botten is nådd. För jag har ätit upp hela traven med Mellans kvarvarande nudlar också. Kan inte riktigt med att gå och köpa nya.

Min mamma levde i 32 år till, 30 av dem ensam. Tanken svindlar. Vad äter man i 30 år till? Utom Icas knäckebröd, det är helt ok sedan jag tröttnat på finn crisp. Mår lite illa av kokta ägg med kaviar, men det går ner om man är riktigt hungrig.

Och jag behöver inte ett enda recept på lättlagat eller storkokat för jag vill varken lättlaga eller storkoka. Men jag köpte faktiskt en sån där grillostbit, den ser lite ensam ut i kylen.

Men trots att jag inte vet vad tröstäta är, i stå fall hellre tröstlåtabli, så är jag fortfarande rätt fet, så något får jag ju i mig. Majonnäs. Det är säkert den. Och sockret och mjölken i frukostteet.

Annonser

11 svar to “Varken lättlaga eller storkoka”

  1. -loa Says:

    Jo du Annaa, matlagningen går verkligen upp och ner över åren. Försöker låta bli att matslarva, men det gör jag ju. För mycket och för tråkigt och för onyttigt är tumregeln just nu. Inte så bra kanske – men snabblagat.

  2. frktjatlund Says:

    Jag har konstaterad det tidigare; din moder och min måste ha varit tvillingsjälar. Ingen annan kunde laga mat eller tvätta än min moder. Och aldrig att hon lärde oss minsta lilla matlagning förutom att se till att potatisen var kokad när hon kom hem från jobbet.

  3. Annaa Mattsson Says:

    -loa; förmodligen äter vi inte alls sämre än vi gjorde när vi växte upp, det är bara det att det blivit så otroligt mycket mer fokus på ”äta rätt” med allt vad det innebär.

    Tjatis; en gång var jag dum nog att laga till ett av pojkvännens och mina favoritrecept när jag kom och hälsade på. Hon tog genast över för det kunde hon ju se, att jag inte brynte köttet rätt, och så var det med det…

    Här har vi det tvärtom. ”Så där brukar det inte se ut när jag gör det, det kanske är bäst jag tar över” säger Mellan.

    Det är bra. Jag vill inte bli ihågkommen som hon som alltid lagade god, näringsrik och varierad kost! Basta!

  4. Noemi Says:

    Blir man inte mindre hungrig med åldern? Tycker också att matlagning är överreklamerat.

    Jag tror som du att man idag inte äter sämre mot förr utan att det är mer fokus kring der. Lite status i att hålla sig hälsosamt och aktiv och medveten. Kan plötsligt inte låta bli att dra en parallell till mycket förr då status var hull för det visade att man var rik och hade råd att äta och njuta av överflödet. Idag är status att kunna motstå överflödet. Lite kropp och själ är en tanke med med tanke på att man når själsliga mål genom att tillföra kroppen rätt bränsle.

    Svammel…

  5. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; det där är nog lite olika, när den inträder, den bristande hungern, men jo visst, absolut. Men stora matledan kunde jag gripas av redan tidigt.

    Mattraditioner med djupa rötter och traditioner förkastas som om de vore moderna påfund som jävulen släpat in för att förgöra mänskligheten på 2000-talet. Jag tänker på ”de livsfarliga kolhydraterna”, vetet och potatisen som ger folk skräck i blicken, de blir man ju fet och sjuk av!

    Det går lite i kors nu vad jag skriver i min egen blogg och i kommentarerna i några andra. Men jag vidhåller, det borde tryckas upp t-shirts med texten; ”Jag gav i alla fall mina barn god, näringsriktig och varierad kost!” Till alla goda mödrar. Jag skulle aldrig kvalificera mig för någon sådan, för evigt förpassad till hörnet ”Jag såg i alla fall till att de fick i sig något och ställde inte till bråk om det.”

  6. Monika Says:

    Just nu är vi inne i fasen ”laga hur mycket mat som helst”. Jag (maken kommer ganska sent från jobbet) lagar minst sex portioner middagsmat, räcker knappt till middag och lunch för två. Och så koka och mosa saker till bebisen.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Monika; sen kommer den stora förvåningen när bäbisen plötsligt sitter dunkar med skeden och ska ha riktig mat också. Märkte mest av det när vi gick på restaurang. Plötsligt skulle de ha egna portioner, plötsligt skulle de inte ha från barnmenyn. För att inte tala om diskmaskinen som när den köptes passade så bra för två vuxna och tre småbarn!

  8. Lotta K Says:

    ”Småbarn” kan vara det gulligaste svenska ordet.

  9. Lotta K Says:

    Det där förledet känns så speciellt.

  10. Lisbeth Says:

    Nog går det i vågor alltid. Efter några år av indiskt, thai. kinesiskt japanskt pizza vad det nu är och kebab längtar jag tillbaks till grytan. Om någon kunde vara så snäll och laga en kalops och ställa utanför dörren. Vill säga att jag även vill ha hemkokta rödbetor till. Jag bor på femte våningen så att ni vet ni som kommer.
    Har annars en favorit i repris: Blodpudding medan pannkaka får mig att må illa bara jag tänker på det.
    Men det är väl så att man får rätta mun efter matsäck. Köttfärsen är en given favorit. Går att laga på längden och tvären med ett kilopris på 39:- om jag åker en mil

  11. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; ha ha, det har jag inte tänkt på. Men trots att engelskan är ett ordrikare språk så är det en del nyanser som saknas. Tänkte på något annat, liknande,
    häromdagen.

    Lisbeth; köttfärsen har plötsligt blivit löjligt dyr här. Inte enda anledningen att det varit klent med köttfärsrätter ett tag, dotter som bodde hos mig förra året avlöjade plötsligt att hon aldrig varit särskilt förtjust i just färsrätter. Utom någon enstaka köttfärssås. Snällt av henne att aldrig säga något!

    Ja, tänk när jag hölll på och experimenterade för att få till en så autentisk sötsur kinasås som möjligt. Det var tider det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: