Så mycket sorgligt i rutan

Kan inte låta bli att se på lite konstiga program ibland, när jag nu har så mycket kanaler.

Tappar hakan över bönder som söker, eller framförallt kvinnor som vill leta så där offentligt.

Och tycker varje gång Lyxfällan skymtar förbi hur sorgligt det är hur långt konsumtionshetsen driver människor. Senast en ömkansvärd kvinna som såg sin livsdröm kraschlanda. Butiken som ingen längre ville handla i. Undrar hur många såna där butiker som startats. Av människor som egentligen inte har något sinne för affärer, utan drivs av en dröm om att sälja vackra saker som de själva tycker om. Att de inte fattar att är man så vansinnigt förtjust i vackra saker så ska man jobba med något som gör att  man kan äga så många om möjligt av dem själv! Om man inte vet med sig att man är gjord för affärer.

Många såna där butiker startar ju också med ett utsökt litet sortiment av saker som ägarinnan själv gillar. Och slutar i desperation som diversehandel. Min gamla vän I gjorde tvärtom. Hon hade egentligen en revisionsfirma i en gammal butikslokal där vi bodde. Ramlade på en pryl som hon fick för sig att testsälja, hon hade ju ändå skylfönster. Prylen sålde som smör. Eftersom hon var så trevlig kom folk tillbaka in och pratade,undrade om hon inte skulle skaffa lite annat också, att sälja. Det gjorde hon, grej efter grej. Packade ihop sina revisionspapper och drev butik i stället. När butiken stod på topp var det svårt att ta sig fram mellan alla saker, det fanns knappt en kundlös minut på dagen. Vi var många som hade totalkoll på hennes sortiment, många som köpte allt vad presenter hette där. Hon gjorde sig känd bland grossister för att vara den enda överlevaren bland alla nystarter, år efter år. Anledningen var förstås en kombination av gott affärssinne och avsaknaden av livsdrömmen om att sälja underbara saker.  En del av det hon sålde var krafs, men drog in pengar.

Ett annat program mådde jag också illa av. Sånt där brittiskt om folk som söker hus. Den här gången ett ungt par som ville investera i en lägenhet. Inte att bo i själva, de sökte samtidigt hus på landet. De ville bara tjäna pengar. Lägenheten skulle ligga i Berlin, de bodde i London, hade ingen anknytning till Berlin. Killen sa rent ut att han inte var det minsta intresserad av att ta hand om lägenheten, han ville bara håva in hyrespengarna. Berlin är på väg att bli hett, där fanns det pengar att tjäna, trodde de. Besviket konstaterade de att lägenheterna inte var så billiga som de hoppats, att pundet låg taskigt i kurs mot euron och att de inte fick några bra lån. Rätt åt dem, nyrika svin. Hur kul skulle de själva tyckt när de var lite yngre, att sätta in sin hyra till en hyresvärd i ett annat land, som öppet deklarerar att han inte tänker ägna sig att ta annat ansvar för bostaden än att hämta in hyran? Bläk! 

Det är mycket konstigt man får se på den där apparaten. Och fint med zappfunktionen.

Annonser

11 svar to “Så mycket sorgligt i rutan”

  1. Lisbeth Says:

    Brukar snegla på lägenhets/husprogrammet. Vad otroligt mycket pengar en del har. Just nu lever vi på sidan om att skaffa en bostad under dyra förhållanden. Sonen ska läsa i Stockholm och till sin förvåning upptäckte han att studentbostad det får man inte i första taget. Inga garantier där som i många andra städer. det behövs 1000 kö dagar. Vart ska man då bo som student. Jo det finns ett x antal lägenheter som andra äger och som dom hyr ut precis som du skriver om att det är i Berlin. Hyrorna är höga på gräns till ocker men ändå inte. En liten etta för 5000:- månaden. jag det går ju men hu så mycket pengar. Så nog har du rätt: Snuskigt rika kan tjäna pengar på det mesta fast dom inte behöver mer i plånboken.

  2. Telefonissan Says:

    Jo men så funkar det ju i de flesta stora städer i Europa. Man handlar en lägenhet när man har pengar på fickan och hyr ut och låter den öka i värde. Många köper till sina halvstora barn och låter stå möblerat i åratal. Till en del har det förstås med med klass och möjligheter att göra men mer med tradition (åtminstone i Sydeuropa).

    Det finns i åtminstone en fördel med detta och det är att det faktiskt finns lägenheter att hyra om man flyttar pga jobb eller studier. Det kan vara groteska uthyrningspriser som i London eller mer modesta i andra städer men det finns iallafall bostäder att hyra om (centralt och med kort varsel) man reser dit.

    Vänner som kommer hit längre tid begriper inte varför man inte bara kan köpa en dagstidning och läsa småannonser och gå och hyra sig en lägenhet. Det måste väl finas tomma lägenheter säger de. Jojo men det är inte bara att hyra ut här i Sverige, det finns regler kring uthyrning av lägenheter man köpt. Åh Sverige och era regler säger de.

    Brukar också fastna framför dessa program och jeezes vilka summor det rör sig om för de lyckosamma britter som kommit in i ”the property ladder”.

  3. Telefonissan Says:

    Kär och galen och program som Vem tar vem har ju funnits förut. Men nog är det annorlunda nu. Undrar vad man tyckt då ifall programledare kom hem och rotade i folks räkningshögar? Det är så mycket privatliv i rutan! Kommer ihåg när jag såg Dr Phil första gången för en 8-9 år sedan och häpnade. Tiden går fort – nu är det en baggis att få njuta av andras ouppfostade barn, snuskiga hem och annat elände.

  4. Evis Says:

    Lisbeth – jag tror inte att det finns någon studentrumsgaranti i några städer. Till och med Skövde har problem med för få studentbostäder och i Göteborg var det minst nio månaders kö redan när jag började plugga -88 och bättre har det definitivt inte blivit.

  5. Lisbeth Says:

    Evis: Här i norrland har vi det. Både Umeå och Sundsvall vet jag garanterar studentrum. Sonen knep en etta för 1999:- i mån nu i september. Jag förstår att det är svårare i storstäder med tanke på totala bostads situationen

  6. Evis Says:

    Det var billigt, när jag flyttade från mitt studentrum med del i kök men eget badrum 1992 kostade det 3000 i månaden.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth och Evis; jag tror det fanns studentrumsgaranti i Borås när gamle pojkvännen började plugga på Bibliotekshögskolan 1974. Ett sätt att locka studenter till stan, förmodligen hade det varit svårt att hitta annat än hyresrum för de första årens studenter. Gällde förmodligen även i andra nya studentstäder.

    Har för mig att mitt första studentrum 1972 kostade 265 kronor. Men de var också studiemedlen 4000 kronor/termin.

    Telefonissan; jo, jag har fattat att ägandet av bostäder ser ut så där lite varstans. (Det är bland annat det som fått byggandet på Irland att helt gå överstyr. Där slår sig också folk på businessen att vara mellanhand. Som livnär sig på att hitta fel och brister när lägenheterna/husen ska lämnas så att det är stört omöjligt att få ut ut sin deposition.)

    Men jag har lite större tolerans när den som hyr ut i alla fall finns i samma stad. Och hela grejen blev så tydlig när killen sa: ”Jag skiter fullständigt i lägenheten, jag vill bara ha in pengarna!” Inte en tanke på att han skulle ha något eget ansvar. Ett rikemansbarn van vid att ”någon” fixar när fönsterbågarna ruttnar, badrummet möglar osv. Det ingick inte i hans föreställningsvärld att han som lägnehetsägare skulle ha något sånt ansvar.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Telefonissan; ja, det är märkligt hur människor låter det privata svälla ut i rutan. Det ena blir obegripligare än det andra. Vet inte vad som var märkligast av det som rann förbi i veckan, kvinnan med butiken eller de trånande bondesökande. Mest motbjudande tycker jag dock raggprogrammen är. Jag tycker de mörkaste stunderna i ens kärleksliv har varit de när man konkurrerat med någon om samma kille, de man helst vill glömma. Här görs det big show.

  9. frktjatlund Says:

    Och jag fattar inte hur kärleken kommer som på beställning i raggprogrammen. Med tanke på hur knepigt det kan vara i verkliga livet.

    Jag såg en snutt på kvinnan med butiken i Lysfällan och min reflektion var precis som det brukar gå med Starta eget-bidragen. Alla dessa arbetslösa som ruinerat sig på dem. En i vårt hus till exempel. En hundmänniska, som startade en butik med torrfoder till hundar. Som gick i putten, förstås.

  10. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; har för mig jag såg någon siffra på det där för några år sedan, hur många såna där starta eget-företag som gått i putten. De som funkat bäst har jag för mig var små jourbutiker där familjemedlemmar jobbade dygnet runt. Surprise.

    Undrar samma sak om raggprogrammen, varje gång. Om i själva verket mekaniken är enklare om man tror. Sätter man människor tillsammans i speciella situationer tillräckligt länge så uppstår känslor per automatik efter ett tag? Även den töntigaste bonde får åtminstone ett svärmeri!

  11. Sara Says:

    Lisbeth: Jag bor i Umeå, och här finns INTE någon studentrums-garanti. Tvärtom är här bostadsbrist, och många nya studenter får pendla långväga, bo inneboende eller i andra lösningar när de kommer till stan. (T ex Markus Fagervall, som fick hyra en husvagn ca 10 km från stan när han började på gastronomiprogrammet.) De brukar ha fått ordning på bostadssituationen inom ett år dock, många i form av att dela lägenhet med kursare eller kompisar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: