Aldrig mer för ung

”Du får tänka på att hon är så ung!”

Sa en rörelsekollega till mig härom året när jag hårt kritiserade en annan kollega. För hennes otrevliga självgoda ledarstil, hennes snåla attityd till andra arbetsformer än sin egen, hennes självklara rätt att säga vad hon tyckte men bli djupt kränkt när hon själv fick kritik. Kollegan, vi kan kalla henne Kajsa, var vid tillfället runt 29 år. Ansträngde sig visserligen för att se ut som en 17-årig reclaim aktivist, men det såg jag mest som en 30-årskris.

Jag tänker på det när det i blogg- och annan offentlig debatt gång på gång framförs upprörda åsikter om att man inte ska hoppa på unga tjejer. Hoppa på är, påminner jag än en gång om, liktydligt med säga emot. Alex Schulman var i blåsväder senast när han rätt snillrikt använde Blondinbellas egna ord för att beskriva det han tyckte illa om hos henne. I debatten klipptes de där citateten bort och Alex kommentarer kom att framstå som mycket ondare än de faktiskt var. Usch, något äldre man kritiserar ung kvinna. Förbud.

En liten undran jag har, med tanke inte minst på incidenten med kollegan ovan, är hur länge unga kvinnor anses just unga och därför oantastliga i debatten?

Annie Lööf, t ex, hon är ju fast ingen kan tro det väl bara 28. I konsekvensens namn bör alltså ingen säga emot henne i politiska debatter och om de gör det har vem som helst goda skäl att gå in och avbryta med argumentet: ”Men du får tänka på att hon är så ung!” Blir Annie Lööf glad då? Blir centern glada?

När jag var 25. Ja då var ju inte världen svart /vit och flickorna satt inte hemma vid spisen och virkade lakansspetsar i väntan på att den rätte på den vite springaren skulle göra entré medan våra mödrar vaktade våra oskulder. ”Nej mamma, vi vet att då såg alla så käcka ut i sina Levis 501:or, sina träskor och rutiga skjortor när ni protesterade mot kärnkraften” skulle Äldsta säga. Det ligger något i det, förstås. Vi hade inte datorer och mobiler men vi var i genomsnitt radikalare, vi drack sämre rödvin och vi hade sorglösare sex.

Dessutom levde vi definitivt i en tid av mindre frustration kring vad som var ungt och vad som var vuxet. Jisses, det var ju fortfarande efterdyningar av revolt av olika slag, USA hade förlorat både krig och heder i Vietnam. Visserligen var det fortfarande svårt att ta sig fram för unga i gubbtjockan i makthierarkierna. Men efter myndighetsålder bertraktades man faktiskt som vuxen. Man fick själv kämpa med att leva upp till rollen.

När jag var 25 satt jag på en nyhetsredaktion och bevakade tunga nyheter. Det har jag skrivit om, att jag gjorde jobb som jag inte hade kunskap och erfarenhet nog för. Det gällde väl som det heter att bita ihop. Det fanns ingen som överseende sa ”men hon är ju så ung” om man gjorde bort sig. Det råder nog faktiskt exakt samma förhållanden på redaktionerna idag. Frustrationen finns då som nu mest inombords.

När jag var 25 tackade jag nej till mitt första fasta jobb för att jag kvävdes på redaktionen och i staden. Förlåt Borås, men jag har nog aldrig kommit över din överväldigande gråa inskränkta tristess. Ebbe gav mig ett visdomsord när jag slutade. Jag hade just glömt det, nu kommer jag ihåg. ”Du är för negativ.” Vi utredde aldrig vad han menade, men jag tror han menade nyhetsmedia. För han sa samtidigt att han inte tvivlade på min förmåga. Ebbe var kanske för positiv, det kanske låg honom i fatet, han hade kanske levat idag om han varit lite mindre positiv.

Sen var jag nästan 26 och började läsa etnologi, träffade min pojkvän för sista gången och åkte till Irland, igen. Jag minns väldigt väl hur jag gillade allting den våren jag var 26. Att inte längre ha belastningen ungdom, att aldrig mer behöva bli avfärdad som för ung, men ändå ha minst halva livet framför mig. Undrar om inte den känslan var väldigt signifikativ för min generation.

– – – – – – – –

Ja, jag vet att jag bara för några veckor sedan skrev ett inlägg som handlade om tjatet om att alla nödvändigtvis måste vara så unga! Jag hade inte alls glömt det när jag skrev inlägget ovan, snarare ville jag peka på frustrationen kring ålder. Å ena sidan skriks det ungdom även där erfarenhet skulle kunna vara en fördel. Å andra sidan är det en dödssynd att säga emot eller kritisera en sk ungdom, särskilt om hon är kvinna.

Annonser

21 svar to “Aldrig mer för ung”

  1. Lotta K Says:

    När jag var ung (1980-tal) hade jag ingen känsla av att det var bra att vara ung. Jag hade ingen känsla av att var ung över huvudtaget, förutom när jag visste att jag var FÖR ung. Varför? För att de som var 10-15 år äldre än jag fortfarande såg sig själva som unga, så vi som var yngre fick inte plats. Hade ingen roll att fylla. Det här som verkar finnas i Sverige nu, att man måste vara 30 för att någon skall lyssna på en, har jag ingen relation till alls. Känner inte igen, har aldrig sett.

  2. Lisbeth Says:

    Jag vet att debatten om kvinnors ålder och kunskap finns och egentligen alltid funnits i någon form. problemet är att jag inte brydde mig. Jag gjorde i den åldern, vad jag ville och tyckte enligt mig att mina lagar var rätt. Jag kände mig till och med nöjd med mig själv. Lärarhögskoletiden på 70-talet skolade mig väl. Både i utbildningen och på fritiden fick jag veta att det jag gjorde var bra och användbart. Sen när jag inte var ”ung” längre fick jag mer på tafsen. Jag jobbade på Som det kallades då Telia som ledare för en del av katalogverksamheten. Jag fortsatte min ledarstil och det sågs inte i god dager. Det var till att vakna upp och nog var kritiken befogat. Vuxen som jag blivit lärde jag om och det slutade i happy end. Har aldrig tänkt på ämnet i din vinkling men det är mycket sanningar i det du skriver. i det du skriver. Är det inte så på killsidan också fast ur ett mer dolt perspektiv.? Under min lärarkarriär fick jag ofta när jag tog över elever som kom till åk 4 höra att det var mognadsfrågor. Mycket sopades under mattan och fick vara istället för att inte tillåta. Om skolan funkar så hela vägen är det ju inte underligt att unga går ut i livet och väntar på att mogna utan att någon lärt dom vad dom ska göra för att växa upp.
    Återigen aning virrigt älskar att skriva men hjärnkontoret snurrar till det allt för ofta
    Hur som helst så sätter du mina tanakr i spinn och det behöver jag

  3. Evis Says:

    Jag känner mer igen mig i Annaas upplevelse också när jag ser till min egen ungdom. Jag såg mig i alla fall som vuxen när jag flyttade hemifrån vid nitton och med föräldrar som båda började förvärvsarbeta vid fjorton så hade det väl varit skam annars! Kanske är det en klassfråga? Om man själv har pluggat till tjugofem – trettio och delvis försörjts av föräldrarna så får man ju en annan uppfattning om vuxenhet än om man började jobba vid arton och då kanske man kan säga om någon som är trettio att ”men hon är ju så ung”?

    Jag vet ju inte hur gammal Blondinbella är, men hon är ju gott och väl myndig och har faktiskt inte alls ursäkten att ”hon är så ung”. Hennes bristande erfarenhet beror inte på ålder utan på klassbakgrund, vilket i kombination med en oförmåga att sätta sig in andras förutsättningar och i samhällsfrågor gör att hon säger de där dumma sakerna.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; jag tror det hände en del under de år som skiljer oss. Jag växte ju upp precis hack i häl på ungdomens genombrott, så att säga. Det var ju först under 50-talet som ungdomen, tonårstiden, gavs något eget värde annat än som fartsträcka till vuxenlivet. Det sena 60- och det tidiga 70-talets unga blev lyssnade på. Den entusiasmen hade nog slocknat 10 år senare och det är en bra bild du ger, att de som var 10-15 år äldre än du fortfarande uppfattade sig som unga. Det gör vi fortfarande, he he…

    Lisbeth; kul när man sätter tankar i rullning och du är så välkommen att utveckla dem här Lisbeth! Jag tror du pekar på något väldigt viktigt i det där med tillåtandet. Barnen som ständigt får höra att allt de gör är bra. En del av dessa barn kraschlandar när de upptäcker att de inte var bäst, deras hemmagjorda självförtroende knäcks. Andra går vidare utan att märka någonting, växer upp till unga vuxna som inte förstår hur någon kan ha mage att säga emot eller kritisera dem.

    Ett vanligt argument när man yttrar något kritiskt om just unga kvinnor är att de är ju i alla fall så mycket bättre än andra jämnåriga, de visar ju att de vill något osv osv. Och mitt ständiga svar är Jasså? Är de? Måste alla ägna sig åt självboosting? Måste alla 18-åringar undervisas i hur de ska leva upp till sina drömmar? Kan man inte få testa sig fram genom livet?

    Läste en fråga i senaste Tara från en mamma som oroade sig för sin 21-åring som inte tycktes vilja något. Jag såg för mig en mamma som förläst sig på artiklar om unga som startat företag vid 19, var miljonärer året senare. Hon fick ett bra svar av den alltid så briljante Beny Plûss. Ett väl omskrivet ”Skäms du för att din sons jobb?”

    Evis; jag ser din logik, men jag tror ändå inte den är så enkelt indelad i klasstermer. Det var väl ändå väldigt få både på min och din tid som pluggade försörjda av föräldrar långt in i vuxenlivet? För få för att de skulle bli trendsättare. Men naturligtvis har du rätt i att det är den tongivande medelklassen som sätter trenderna.

  5. Evis Says:

    Jo det var det nog, men de fanns. Kanske inte helt försörjda, men hela tiden med back-up om det inte funkade och det tror jag kan vara hämmande för vuxenblivandet. Jag tänkte inte att de var hela trenden, men att de som nu sitter i dominerande positioner ofta kan ha den upplevelsen med sig, snarare än att de förväntades försörja sig själva från det de blev myndiga.

  6. Ullah Says:

    Jag funderar lite om det där Evis säger, jag som har medelklassbakgrund. Ingen av mina föräldrar hade någon som helst tanke på att försörja mig eller min bror efter gymnasiet. Mina vänner flyttade alla hemifrån relativt tidigt och försörjde sig på studielån eller annat. Ingen bodde kvar hemma någon längre tid. Jag tror inte många gjorde det då (gick ut gymnasiet 1983). Studielånen var fortfarande rätt generösa och man klarade sig bra på dem. Nu finns risk för att man drar på sig gigantiska skulder som man får betala av på fram till pensionen.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jag känner igen bilden från min egen tid. När jag började på lärarseminariet i Stockholm 1972 fanns där två tjejer som fortfarande bodde hemma, de klarade sig på bara en termins studiemedel per år. Vi andra tyckte det var jättesuspekt! Fanns nog de som öppet kastade gliringar. På universitetet kände man sig lite dum om man inte hade jobb bredvid utan bara levde på studiemedel. På Journalisthögskolan fanns det ett par tjejer i klassen som var riktiga överklassbarn, de ordnade fester i sina föräldrars högreståndsvåningar, men bodde där inte själva. Jisses vad mycket gliringar de skulle ha fått om de inte haft studiemedel och bott själva.

    Jag tror det där är en mycket senare företeelse, bara sedan slutet av 90-talet, den där att föräldrar fortsätter försörja sina barn. Under min skoltid hörde man talas om någon enstaka vars föräldrar sparade barnbidragen, numera är man en dålig förälder om man inte har sett till att spara alla barnbidrag och helst mer än då så att barnet har en rejäl slant när det är vuxet. I klasstermer så är det återigen ett medelklassideal som brett ut sig. Och naturligtvis även förbarnsligat.

  8. Ullah Says:

    Vad nu medelklass är.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ja, det kan man ju alltid diskutera. Men finns det något bättre ord för att täcka in vad jag menar,något som inte innehåller den laddade beståndsdelen klass?

  10. Ullah Says:

    bourgeoisie… äsch, ba’ skoja. Jag inser att jag nog kommer ifrån ett ganska bohemiskt akademikerhem där det bröts mot flera av sådana där regler som många håller sig med, vilket gjort mig ganska okänslig för vissa saker. Jag följde med min mamma på förstamajparader (s) och fick höra att vi egentligen inte var arbetare, vilket jag inte förstod eftersom båda mina föräldrar ju arbetade.

  11. Ullah Says:

    Om mina killar skulle vilja bo kvar hemma av ekonomiska skäl skulle jag dock inte hindra dem. Jag har uppfattningen att studielån är något som man helst skulle vilja slippa dra på sig, i alla fall ett fullt.

  12. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; definitionerna är inte så självklara, SCB:s stämmer inte riktigt med de marxistiska. Men nog redde väl din bildade mamma någorlunda ut för dig vad det handlade om.

    Jag säger som jag brukar om försörjning etc, var och en gör som den själv har vilja och möjlighet till; bara det inte upphöjs till norm. Min kompis hamnade i rätt rejäl knipa i samband med skilsmässa och samtidig svacka i exmakens ekonomi. De hade ju dyrt och heligt lovat varandra och barnen att dessa skulle bli försörjda både med mat, husrum och väl tilltagna fickpengar, samt markservice, genom sina högskoleutbildningar! Bor man bland enbart bättre bemedlade var detta det minsta man kan begära av föräldrar. Ansåg de. Nu har det rett upp sig tillfälligt när båda barnen tillfälligt jobbar och kan försörja sig, men jag antar att försörjningsplikten lär återkomma.

  13. Lotta K Says:

    Men vad är det för barn som inte kan försörja sig själva även genom studier om inte föräldrarna har möjlighet? I ett land där utbildningen i sig faktiskt är gratis?

  14. Lotta K Says:

    Om man nu tycker att föräldrar skall försörja i de fall de har möjlighet… Men det hör ju inte hit.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; håller förstås med dig. Speglar bara en situation ur verkligheten i en nyrik subkultur där normen blivit så stark att det är svårt att bryta mot den.

  16. Lotta K Says:

    Och barnen tycker detta är OK? Har de ingen stolthet? Min rumskollega på jobbet (ja universitetet då) säger ibland i cyniska stunder (=tentarättningstider) att det är tur att man har bra privata pensionsförsäkringar för studenternas generation kommer då aldrig att kunna försörja oss. Men det är ju Amerika det.

  17. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; barns självbevarelsedrift är nog ofta överskattad. Särskild om de är uppfostrade till att ta allt för givet.

  18. Mångmamma Says:

    Fnissar åt din finurliga formulering kring Ebbe.
    Nickar igenkännande åt etnologistudier och uppskattar kommentarsfältets diskussioner om huruvida vuxna barn bör försörjas eller ej.
    Curlandet som håller på att gå över styr bland föräldrar gör att jag ser rött!
    Vuxna ska, oavsett ålder, vara kapabla att ta reda på sig själva. Basta!

  19. Annaa Mattsson Says:

    Mångmamma: kul att du noterade formuleringarna! Man kan få köra lite överkurs ibland.

    Jo, jag har noterat att din syn på curlande och vuxenhet hos barn. Att man sedan gör utryck ibland som kan tyckas lite halsbrytande är en annan sak – om nu inte dessa utryck sker så där en gång i veckan.

  20. Ullah Says:

    Haha, curlandet av nyss vuxna i Sverige är ingenting i jämförelse med hur det är i Italien. Där är föräldrarna tvungna att försörja sina barn hur länge som helst enligt lag. Man ses som ungdom långt upp i 40-årsåldern.

  21. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jag vet! Och de är inte ensamma, om än värst. Såg ett reportage från Irland igår på TV där en arbetlös 19-åring fick uttrycka sin uppbragthet över att fortfarande bo hemma. Ha ha, aningslös svensk reporter! På Irland är försörjningsplikten 23 år. Ska nu inte ge mig in på något jag inte kan fullt ut, men upp till den åldern är alltså föräldrars inkomst bedömningsunderlag för stipendier etc. Äldsta tyckte för några år sedan att jag gott kunde flytta dit så skulle hon slippa svenska studiemedel. Rent absurt blir det när en vuxen person nekas studiehjälp för att hennes föräldrar äger en jordlapp som de inte kan försörja sig själva på och hon själv inte har bott hemma på flera år, vilket alltså hände hennes kompis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: