En presentation på sin plats?

Eftersom det verkar dyka upp så många nya glada läsare så kanske jag skulle ta och presentera mig. Helt enkelt lägga in en ny ”Om mig”.

En enkel skräddardotter från Uddevalla, född samma år fadern fyllde 51, lika gammal som seklet. Ingen annan hade någon så gammal far. Modern var yngre. Gick hos folk, blev lönsömmerska (som det hette när man bara sydde raka sömmar), gjorde senare egen karriär som skolstäderska, fackligt aktiv, sörjde förtidpensioneringen vid 61.

Första generationens student. Till slut, vid 20. Efter att ha börjat skolan vid sex, lidit och slarvat,hoppat av och börjat igen. Slet med skapande, insåg att jag inte var konstnärlig och kreativ nog för att utvecka det. Men inte anpasslig nog för att bli textillärare. Nederlag, kanske framgång. Blev journalist i stället. Inte av någon mystiskt slump utan via högskolestudier. Examen. Med några extra akademiska betyg.

Landsortspress, liten fattig lokaltidning, vidare till större rikare med högre tak. Brukar kalla det min förlösning i skrivandet. Hem åkte jag då, till gamla hemstaden. Fick ett annat liv där än jag haft innan, nya vänner.

Kärlekslivet helt kass fram till 21. Drömmar, förhoppningar, elände. Träffade första riktiga pojkvännen. Trodde jag mött en soulmate, han ville bara ha ett formbart material. Men det var kul att ha en pojkvän, det ska jag aldrig ta ifrån honom. Vi sågs sista gången alldeles innan jag började på den där tidningen, i gamla hemstaden.

Rastlöshet i kroppen drev mig vidare igen. Tillbaka till Stockholm. Första bästa taskiga jobb. Märk, det fanns vanliga jobb att söka vid den tiden för vanliga journalister från landsorten! Arbetade mig som det heter uppåt, lyckan och turen var med. 1986 stod jag nog inför språng i karriären.

Då hade jag varit igenom ett kort äktenskap. Börjat synda i slutet av det. Givit mig ut på något vindlande vägar.

Som sammanföll just då. Blev vid 36 frilans utan strategi att tjäna de stora pengarna, snarare att slippa stiga upp på morgnarna, inordna mig, skriva saker jag redan skrivit färdigt om. En historieskrivning ger vid handen att jag ville jobba mer med ideellt miljöarbete. Det är bara en liten del av sanningen, jag ville jobba mindre med inrutade dagar. En annan sanningsdel är att jag stångats rätt mycket mot taket både på tidningen jag jobbade och i arbetarrörelsen som sådan, vilket i och för sig sammanföll.

Och gick vidare i den nya relation jag inlett ett par år tidigare. Jag satsade rätt mycket på att få den att funka. En man som i början av de 40 levde mitt i en protest. Ett briljant intellekt som inte skulle inneslutas varken i traditionell yrkeskarriär eller dito forskning. En kväst Peter Pan-själ som skulle leva ut sina lustar, precis nu. Dålig och bra tajming på en gång. Men han hade efter mycket om och men en dörr öppen för en halsstarrig själ som min. Det var väl mellannamnet vi gav våra barn, halsstarrigheten.

Så jag flyttade till Göteborg. Sänkte min inkomst med tre fjärdedelar, väldigt snart blev det mindre frilansjournalistik än jag tänkt, mer miljörörelse. På gott och ont. Miljörörelsen har aldrig varit mitt viktigaste sociala liv, få av dess utövare har blivit mina närmare vänner. Vi har nog helt enkelt inte gillat varandra.

Klippte sista banden med Stockholm när jag lämnade min lägenhet för gott och vi flyttade ihop i en liten trea i ett landshövdingehus i Masthugget, exakt där jag pekat ut att jag ville bo ett par år innan. Efter en rad täta missfall födde jag mitt första barn 1989. Utan att vi egentligen planerat det kom det två till, 1990 och 1992. Mannen hade vi den här tiden gått in i något mer ordnade arbetsformer som miljökonsult. Icke minst något mer inkomstbringande än att verka för världsrevolutionen och komma jorden till undsättning, samtidigt.

Mitt 90-tal dominerades förutom av småbarn av folkbildning, styrelsearbete och ledarskap. Och så småningom av ensamt föräldraskap. Mannens klena immunförsvar tog väl så småningom ut sin rätt i form av cancersjukdom.

När jag blev änka 1998 satt jag i ledningen för ett studieförbund samt i två statliga bolagsstyrelser. Det innebar mycket pendling till Stockholm, mycket lappande och fixande men också barn som tidigt fick lära sig ta ansvar för sig själva.

2004 vaknade jag en morgon och insåg att om jag inte flyttade till Stockholm snarast så skulle jag aldrig bo där i mitt yrkesverksamma liv, barnen höll precis på att bli för stora för att vilja flytta.  Det skulle inte få hända. Göteborg hade aldrig blivit min stad. Jag hade få vänner, Mannens nätverk var stort men inte riktigt privat, jag hade haft begränsade möjligheter att skapa något eget.

Så vi gav oss av, samma dag som höstterminen startade. Från det homogena medelklassområdet med gångavstånd till stan, till en något sliten 50-talsförort i slutet av gröna linjen. Kontrast. Småkatastrof. Mycket tid första månaderna åt att ordna barnens skolgång.

Under en period runt år 2000 trodde jag nog att jag helt skulle överge journalistiken, jag skulle förmodligen i stället fortsätta yrkeslivet som anställd administratör inom folkrörelsevärlden. Kanske trodde jag att det steget skulle tas just med flytten till Stockholm. Det blev inte riktigt så, annat än glimtvis i projektledarskap. Kort och gott, min försörjning består mest av skrivande. Så också en stor del av min fritid. Bloggandet är en del av det.

Förra året flyttade jag från en förort till en annan. Bättre tycker jag själv, eftersom jag så gärna ville komma närmare vatten. Mälaren i det här fallet.

Alla tre barn som det heter utflugna. Båda flickorna var övertygade om det, att de skulle ge sig av så fort som möjligt. Det är naturligt, tycker jag, att vilja ge sig av. Växer man upp med en förälder så blir det just väldigt mycket en förälder i ens liv. Samtidigt har man fått mycket eget utrymme som barn eftersom man inte behövt konkurrera med någon annan vuxen. Det är säkert utvecklande.

Irland har jag inte nämnt. Det har varit betydelsefullt för mig sedan 20-årsåldern. Det är ju en sorg förstås, att jag aldrig tog klivet och levde där mer än några månader i taget. Men flera faktorer spelade nog in. Jag började åka dit igen, nu med barnen, när de var  11-14. Äldsta dottern flyttade dit direkt efter gymnasiet. Nummer två hamnade mest av en slump på andra sidan gränsen, i Nord Irland i höstas. Pojken lever sitt ytterst självständiga studentliv i Uppsala.

Jag bor med två katter i en stor etta, för första gången i mitt liv i marknivå.

Undrar över och hoppas på nya och andra steg i livet. Men har som vanligt inga konkreta drömmar, inga särskilda mål att eftersträva. Fasar för den oändlighet som åldrandet utgör, om det är tänkt att jag ska leva ett lika långt liv som min mor och mormor. Jag känner djup vämjelse över den svenska åldersfixeringen, men missförstå mig inte, jag vill inte alls försöka se yngre ut eller framstå som det läskiga ordet ”ungdomlig”. Jag har bara, helt enkelt, inte sett någon som helst glädje eller fördel med att bli äldre.

Annonser

15 svar to “En presentation på sin plats?”

  1. Noemi Says:

    Även om jag inte är en ny läsare så var det intressant! Jag trodde att du tyckte om Göteborg??

    Jag håller med dig om att bli äldre, inget jag ser fram emot…är också bekymrad över åldersfixeringen och undrar hur den uppkom egentligen…Fast en sak är bra med att bli äldre är att man tvivlar på sig själv allt mindre och har mindre nojor…

  2. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; där ser man. Jag har ju en relation till Göteborg eftersom det var där mina barn föddes och hade sin barndom. Men annars, för mig personligen, så blev aldrig förhållandet till stan riktigt gott. I somras var det kul att röra sig i sina gamla cirklar, träffa en massa människor från förr. Men det kändes bra att ge sig därifrån också. Jag tror att jag skulle varit ensam på ett helt annat sätt där än i Stockholm.

  3. frktjatlund Says:

    Samma här. Jag trodde du gillade Göteborg. Åldrandet i sig har jag inget emot. Det är rubriker som ”Svenska 83-åringar äter i snitt tio olika mediciner per dag” och alla skandaler på äldreboenden, som får mig att bäva.

  4. Mångmamma Says:

    Som en relativt ny läsare, tackar jag för en intressant livsskildring!

  5. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; om det inte varit för Mannen skulle jag aldrig ha flyttat dit. En gång kusin från landet alltid kusin från landet. Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt när jag lämnade staden efter ett yrkesskoleår och återvände till gymnasiet att jag aldrig mer skulle bo i Göteborg.

    Mångmamma; tack själv för att du läste!

  6. Lisbeth Says:

    Vad tror du, kan ditt nästa projekt bli en biografi?

  7. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; hm. Vi får väl se!

  8. Britta Says:

    Tack Annaa, våra liv har tangerat varandra då och då.
    Britta

  9. Inga Magnusson Says:

    Mmmm jag känner Din historia rätt väl förstås eftersom jag har läst Din blogg, inte riktigt allt men det mesta, sedan 2006. Det var i alla fall trevligt att läsa Din livssammanfattning. Som vanligt så måste jag beundra Ditt mod att själv ta makten över Ditt liv, besluta över det och inte bara lämna åt slumpen att driva i vindriktningen. Det har alltså blivit innehållsrikt, den sortens liv som ger en slags livsklokhet som är få förunnad egentligen.

    Som Du vet så delar jag inte Din bävan inför ålderdomen. Och då tänker jag på de närmaste 20 åren framåt som ”yngre äldre” (jag tror att proffsen i omsorgsbranschen kallar den tiden så). Sen blir man ju ”äldre äldre” och mer vårdkrävande och då blir det väl till att skruva ner ambitionerna. Men om jag lever på potatis och blodpudding då så borde pengarna räcka till en dator med internetuppkoppling så att jag kan blogga mig genom dagarna. 😉

  10. Annaa Mattsson Says:

    Britta; två år under gymnasiet, eller hur?

    Inga; en viktig skillnad mellan oss är att vi levt olika liv efter 50, jag som ensamstående tonårsförälder, du i tvåsamhet med utflugna barn. Jag är ju faktiskt fortfarande tonårsförälder fast man kanske inte tänker på det.

  11. Britta Says:

    .. och boende i Masthugget under 70-80-talet med små barn, sedermera flytt till Stockholm med – små barn. Dessutom boende i söderförort, ”icke norr om Slussen!”

  12. Annaa Mattsson Says:

    Britta; ser man på! Bäckegatan bodde vi på, i 10½ år.

    • Britta Says:

      Signalgatan 1972-80, Nordhemsgatan 80-82, därefter en parentes på Lidingö 82-85. Nu är jag hemma i Gröndal!

  13. Annaa Mattsson Says:

    Britta; nästan gångavstånd härifrån alltså. Eller, ok, jag gick dit en gång. Det tog en stund.

  14. Britta Says:

    Trodde aldrig att jag skulle bli hemma i Stockholm!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: