Det är fan att just kvinnor ska hålla käften

Märks tydligt att folk har för sig saker. Andra saker än normala söndagar. Springer på julmarknader, letar fram adventsstakar och sånt antar jag. Är ju lite knivigt det där med första advent i november. Å andra sidan ska man vara glad åt det om man har det svårt med tiden, skillnaden mellan första möjliga novemberförstaadvent och sista möjliga decemberförstaadvent är faktiskt en hel arbetsvecka. Tänk på det och var glada.

Härom dagen satt jag och planerade möten i en grupp jag ingår. Ordföranden konstaterade att vi kan ha aprilmötet efter påsk. ”Trots att påsken är sen nästa år!” Deltagarna protesterade vilt. Påsken är ganska tidig 2012. Långfredagen infaller den 6 april. Hon stod på sig och vi fortsatte protestera, för varför ska man ge fullt tillräkneliga människor rätt när de har fel? Då känner de sig ju bara dumma när de upptäcker sitt misstag. ”Men jämfört med när påsken infaller i mars är den sen!” Bröt hon till slut av.

Är det sånt som kallas kvinnlig logik? Och dessvärre, kvinnligt maktutövande? Inte tåla att bli motsagd, aldrig erkänna en svaghet. Jag menar det. Att män har tvingats lära sig, (även om de inte alltid förstått!) har varit satta under press, kvinnliga chefer har ännu inte behövt, pga den extra status det fortfarande innebär att vara kvinnlig chef. Män vågar inte säga emot kvinnor, kvinnor får inte. Hade det varit en manlig chef som påstått att påsk vanligtvis infaller i mars hade både jag och andra sagt ”men jisses Leffe, ge dig nu!” Men när det är en kvinna förväntas vi på sin höjd skruva lite besvärat på oss över misstaget men hålla tyst och böja på nacken. Det är ju så fint att hon är chef, det ska vi, särskilt om vi är kvinnor vara så glada åt.

Och passar det inte så är det bara att packa sina väskor och dra.

Mossigt! Kallar jag det. Risken är också att missnöjet till slut exploderar. De böjda nackarna reser sig och säger att nu fan får det vara nog, nu går vi inte med på att skriva om både almanackan och grunderna för demokratin för att vara till lags. Och ropen skalla från den avsatta chefen och dem som inte visste något alls, att det är för att hon är kvinna. Kvinnor kan, men mobbas.

Ja, det finns massor med dåliga manliga chefer. Men som sagt, klimatet kring dem har hårdnat, eller snarare lättat. De blir tydligare ifrågasatta. Och det finns bra kvinnliga chefer. Men jag ger mig fan på att det finns procentuellt sett fler dåliga. Det kan vi naturligtvis skylla på patriarkatet. Att det inom detta är en viss sorts kvinnor som tar sig fram till höga chefsskap.

Men det är fan att just kvinnor ska hålla käften om det och veta sin plats! I någon befängd kvinnosolidaritets namn. Då har vi inte kommit så långt. Annat än till fler dåliga chefsskap.

Annonser

5 svar to “Det är fan att just kvinnor ska hålla käften”

  1. Lisbeth Says:

    Vet inte om jag känner igen mig I den miljö jag arbetade i på Telia. Vi var ett x antal kvinnliga chefer där och inte upplevde jag som du beskriver. Okej att det finns kvinnor som beter sig så det tror jag säkert likväl som det finns män. Att sen säga att så är det generellt är jag inte villig att göra. Makt missbrukas oavsett kön och oavsett miljö. Överallt finns dom som har så dålig självkänsla så att styra med dessa medel blir deras fullkomlighet. Oj nu spann det till igen. Fingrarna fungerar inte så bra idag Men jädrans om du satt mitt i mot vilket roligt samtal det skulle bli

  2. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; generaliseringar är alltid vanskligt, naturligtvis. Men jag tror att vi lever i en tid då manligt ledarskap och manliga ledarskapsmetoder är ifrågsatta och manliga ledare är mer vana att ta emot direkt kritik. Jag kan räkna upp flera exempel på kvinnliga ledarskapsfasoner som man aldrig skulle acceptera hos män.

  3. Lotten Says:

    Kritiken är av olika typ när man på vår arbetsplats pratar om manliga eller kvinnliga chefer, men jag upplever (fortfarande) som kvinnliga chefer kan bli mer ifrågasatta. I alla fall blir kritiken personligare. Ett yttrande av den där typen hade inte gått obemärkt förbi på min arbetsplats, oavsett om det var en man eller en kvinna. Kan man debattera så gör man…

  4. Ullah Says:

    Håller med Lisbeth, kan jag säga att jag hade en kvinnlig chef som inte kunde erkänna att hon hade fel. Å andra sidan har jag haft manliga chefer också som lämnat mycket att önska…

  5. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; blir inte kvinnliga chefer mer utsatta för det tysta ifrågasättandet? Intrigerandet bakom ryggen?

    Ullah; absolut att det kryllar av manliga chefer. Det jag är ute efter är att i nämnda situation kan jag säga till en manlig chef rakt upp och ned att han är ute och cyklar. Det kan jag göra både som underordnad anställd/uppdragstagare eller i den andra rollen som jag är van vid; som styrelseledamot gentemot en verkställande tjänsteman. Raka rör om chefen är en man. Är det en kvinna har jag handen full av hänsyn att ta. Vilket slutar med att hon går därifrån och känner sig ifrågsatt i sitt ledarskap för att hon är kvinna och är övertygad om att påsk brukar infalla i mars. I alla fall i hennes värld. Lite överdrivet men jag tror du förstår vad jag menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: