Och vips så låg nästan allt bakom

Så där nu har jag i alla fall halvtittat på ett avsnitt av Så mycket bättre. Och blev inte klokare. Vad är det folk gråter över? De som tittar alltså. Att de olika artisterna fäller en liten tår när de tycker att någon annan framför deras låtar extra fint är ju en sak – men det är väl inget för tittarna att gråta med i? Att det visade sig att artisterna hade liv som alla andra, med sorger och glädje och ond bråd död? Vilken överraskning!

Å andra sidan har jag aldrig fattat sånt där medgråtande. Minns när en sjuksköterska plötsligt satt och storbölade framför mig. Men oj, hur är det fatt? Vad är du så ledsen över? ”För att din man är död!” Oj då. Men nu tar vi oss samman här lite och koncentrerar oss på blodprovet i stället. Så kan du gå hem och gråta över dina sorger sen. Sa jag inte.

Jag tycker det verkar förfärligt trist att följa det där gänget lördag efter lördag. Två gånger räckte faktiskt för mig. Då visste jag ungefär hur de skulle göra varandras låtar. Att Lena Philipsson var mest meningslös och Eva Dahlgren mest förutsägbar.

Sommarpratarna vilar det en sån stor självgodhet över att jag blir trött bara av vinjetten.

Men Fådda Blommor från 1988 som visades ikväll, det berörde mig! Det vällde ut en djup våg av nostalgi ur TV:n.  Strålande och enkel underhållning på samma gång. Från Göteborg. Från precis det år i mitt liv då jag gick in i – just en annan tid. 1988 då fick vi lägenheten i Masthugget, då blev jag så småningom gravid med Äldsta.

Jag minns att man under slutet av 80-talet mycket använde termen ”inför 90-talet”. Som om det decenniet skulle bli något särskilt. För mig blev det sannerligen det. Decenniet med småbarn och med andra arbetsuppgifter än jag kanske någonsin trott jag skulle ägna mig åt. Det blev så avgränsat också, mitt 90-tal. Eftersom stora förändringar inträffade redan innan det var över.

Men då, 1988, kändes det allt som om en väldigt stor del av livet låg framför.

23 år. Och vips, så låg nästan allt bakom.

Det är bara Jerry Williams som är sig nästan lik. Ja, han var med i Fådda blommor.

Annonser

10 svar to “Och vips så låg nästan allt bakom”

  1. cruella Says:

    Här kan jag skriva under på varje nedslag. Jag pallar faktiskt inte sådana där självbespeglingsprogram. Såg två avsnitt av Så mycket bättre, har sett ett av Sommarpratarna, fast det var nog förra säsongen som gick i repris just i somras… eller något. Krister Henriksson tyckte jag var intressant att lyssna på. Och Monika Fagerholm. De var med i samma program, tror jag.

    Det är förresten inte mycket jag orkar. Skavlan blir för mycket av just Skavlan för mig. Jo, såg ett avsnitt med Hans Rosling och David Guetta. De var briljanta och gränsöverskridande båda två och därmed roliga att se och höra en liten stund.

    Veckans högtidsstund, och det går bra att kräkas över min präktighet nu, är söndagens Aktuellt följt av Agenda och sedan vad dokumentärredaktionen har att bjuda på. I övrigt blir det mest Downton Abbey.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; hade inte sett Downton Abbey på ett tag så det var kul att hoppa in igen i lördags. Som att återse gamla bekanta. Hans Rosling såg jag irl i onsdags. Det är ju alltid en högtidsstund.

    Skavlan blir mer för mycket för varje gång. Bort.

    Igår dök Oldsberg/Hellberg upp utan spår. Segt, lätt och ounderhållande.

  3. Ullah Says:

    Det enda program jag ser någorlunda regelbundet är en italiensk show på fredagskvällarna som heter ”I migliori anni”, dvs ”De bästa åren”, där men spelar gamla låtar från olika årtal, berättar lite snabbt om vad som var populärt då och så dyker gamla artister upp och spelar sina hits från 60-talet, 70-talet osv. En del artister är från utlandet också (främst England / USA). Ibland är det kul och man får ofta tillfälle att förfasa sig.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; visst har man lite högre tolerans också för de utomländska programmen, särskilt från länder man gillar?

    just nu har jag en massa kanaler så jag kan se en del brittiska nyheter, det är kul som bakgrundsskval. Men för övrigt är det otroligt så mycket meningslösa kanaler det finns!

  5. Ullah Says:

    Ja, men vid en viss punkt i programmet kommer det alltid in en sk komiker som jag inte står ut med, så då går jag över till någon nyhetskanal eller stänger av.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; alla länder har sina komiker, usch. Jag har högre tolerans för de brittiska än de svenska, för att genomsnittet är bättre, men det finns gräsliga exemplar där också.

  7. Rutan Says:

    Så mycket bättre kan jag möjligen ha i bakgrunden för musikens skull. Men detta gråtande och leka fåniga lekar, det blir för mycket. Likaså Sommarpratarna. De har ju pratat en gång – i radio. Det räcker väl? Hör de till ett särskilt skrå bara för att de varit med där?
    De låtar Laleh har gjort gillar jag, så jag hoppade helt över hennes program eftersom jag vet att hon har svårt för att prata.
    Har Wiehe varit värd än? Hans låtar vill jag höra i ny tolkning.
    Fådda blommor gick mig helt och hållet förbi. Jag gillar gamla nostalgiprogram, som Minnenas Television.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Rutan: Laleh pratade. Ingen ny Dabrowski, man fick se ett klipp från den intervjun när hon bara svarade ja på allt. Tydligen var det välregisserat, redaktionen hade krävt pratande. Wiehe kommer på lördag. Hoppas det inte bidde en tumme.

    Fådda blommor var i Minnenas television och det lustigaste med det var att Weise i presentationen från 2001 var så otroligt mycket töntigare än Kurtan&Co 1988!

    En del av idén med hela Sommarprogrammet tycker jag går förlorat med Sommarpratarna. Nu blir de plötsligt som du säger ett särskilt skrå.

  9. Lisbeth Says:

    När det gäller Så mycket bättre så håller jag med dig till hundra procent. Verkar mest som en klubb för inbördes beundran. Sen är min teori att när andra gråter över det man säger så är det egentligen för sin egen del tårarna kommer. Många bär tungt i ryggsäcken. Dyker det upp något som berör en själv så kommer tårarna. Jag skulle ha svårt att acceptera det inom vården. Alla måste ju skija på privat och yrkesliv. Varför skulle inte vårdpersonalen behöva det.
    År 1988 var jag gravid för första gången och tittade sällan om inte aldrig på Tv. Jag sov mig igenom kvällarna. Barnprogrammen dominerade 90-talet och så upphetsande var dom inte. Gillar fortfarande syster yster och lillstrumpa och får nöja mig med det som minne av televisionen

  10. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth; det var alltså min sköterska, inte Mannens, som grät. Men jag tycker egentligen inte det gör någon skillnad. Jag var inte intresserad av hennes medgråt!

    Gick upp och ned det där med TV. Vi hade under en period ingen TV alls när den gamla hade gått upp i rök. Det gick bra det också. Sen köptes det både TV och video begagnat och sågs mest på barnfilmer. Även om jag var ytterst pigg under både graviditeter och småbarnsår så minns jag Bolibompa som utmärkta sovprogram. Tror inte barnen märkte att jag passade på att luta mig tillbaka och ta en upplur. Eller så gjorde de.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: