På min mammaochbarn-vakt

När jag var 26 gjorde jag något för den tiden ganska udda. Utan att det hade hänt någon katastrof i mitt liv flyttade jag för en tid hem till mina föräldrar.

Fullständigt huvudlöst kan det låta. Men hade sina förklaringar. Först handlade det om ett sommarvikariat. En idé om att testa hemstadens tidning som föll väl ut. Tror inte att jag frågade föräldrarna särskilt grundligt, om det var ok att bo hos dem ett par månader över sommaren. Det gick i alla fall bra. De var på landet större delen av tiden. En kollega med man och barn flyttade faktiskt in några veckor också. Föräldrarna disponerade två lägenheter, mitt gamla rum låg i den nedre. Där även bruksköket och faderns verkstad fanns. Jag bodde där nere, de andra där uppe, och vi trängde inte undan någon. Vi gav oss av allesammans dagen innan föräldrarna skulle komma tillbaka.

Men en bit in på hösten fick jag erbjudande om att komma tillbaka till tidningen. Någon månad eller så. Jag kan inte tänka mig att jag frågade särskilt vördnadsfullt den gången heller. Några invändningar kom definitivt inte. Jag gjorde till synes inga särskilda fysiska intrång i deras liv. Lägenheten där nere stängdes och låstes normalt varje kväll innan Rapport. Nu var jag där i stället. Någon hyra var det inte tal om. Jag hade ju min hyra för bostaden i Stockholm. Och föräldrarnas hyra var mycket låg.

Men ändå. Naturligtvis borde jag betalt något ändå. Åtminstone erbjudit mig. Jag hade heltidsjobb.

Mat? Åts ju i föräldrahemmet mitt på dagen så den tog jag inte del av, jag åt lunch ute. Men kvällsfikat deltog jag ju ofta i. Och ofta helgmiddagar. Något avtal fanns inte. Däremot köpte jag säkert saker ibland. Sånt  som jag gillade.

Naturligtvis skulle jag bidragit med antingen en bestämd summa eller haft ett avtal om vad jag förväntades inhandla.

Nu ska sägas att modern säkert inte gnällde. Inte om det. Hon var glad åt sällskapet,  hade säkert handlat lite mer mat, bjudit på lite mer sprit. Om jag bara hade varit snäll. Modern hade nämligen glömt de där åren när jag bott hemma och blivit vuxen. Försvunnit mer och mer bortom hennes kontroll. När jag kom tillbaka var det till något som aldrig varit. En vuxen person som förväntades leva familjeliv och  anamma barnregler som i vissa fall inte ens funnits. En hemmadotter i obestämbar ålder utan egna rättigheter i hemmet. Så upplevde jag det.

Så det gick inte bra. Och det berodde inte på att jag tog för stor plats. Snarare fel plats. Modern hatade den stängda dörren till mitt rum när jag tentaläste. Inte för att hon ville ha öppen space med sikt mot gatan. Eller så ville hon det. Fast hon uttryckte att hon ville ha mig med där uppe framför TV:n. Hon hatade när jag föredrog radion framför morgon-TV på lördagarna.

Sena kvällar tyckte hon inte om. Varken besök eller utespring. Nätter ska vi inte tala om. Då kokade hon över. Men visste inerst inne att det inte var ok. Så hon skyllde på lamporna. Hon kunde inte sova om hon anade en tänd lampa i nedervåningen. Och fadern blev arg över slöseriet på ström. Sa hon.

En månads jobb blev tre, med löfte om fortsättning. Till slut sa fadern som inte var den som brukade ägna sig åt allvarliga samtal med barnen att det nog var bra om jag flyttade. Då hade jag redan börjat leta bostad. Fann en ett par veckor senare.

Jag ska inte säga att de där tre stackars månaderna förstörde vår relation för livet. Den var rätt knäpp ändå. Men de förbättrade den inte. Bidrog säkert menligt till att skapa ett avstånd. Som sedan bibehölls.

Min syster och jag har pratat om andra tillfällen. När vi klampade in i föräldrahemmet och tog oss för givna. När vi borde haft bättre vett. Att  lämna plats för brodern och hans familj till exempel. Mina övertramp bestod mest i att jag de första åren efter gymnasiet uppfattade föräldrahemmet som något man drog ut och in i som man ville. Även sommarstugan. Trots att där var fullt.

Jag minns allt det där. Ursäktar något  21-åringen som inte riktigt skaffat ett eget liv och därför tog föräldrahemmet för givet. Ursäktar  också något mindre modern som krampaktigt försökte hålla greppet om den imaginära navelsträngen. Men naturligtvis bidrog det förra till det senare.

Ja, jag gjorde fel när jag invaderade föräldrahemmet. Men det är ändå bara en krusning på ytan jämfört med vad jag sett och ser vuxna barn göra. Vuxna människor  som anser att vara deras förälder är att ha ansvarsplikt livet ut, först för dem, sedan för deras barn.

I släkten finns mannen  som i tidig medelålder flyttade hem till sin mamma tillfälligt efter en skilsmässa ”medan han väntade på att få möbler till sin lägenhet”. Möblerna kom aldrig, lägenheten gick honom ur händerna. Han blev kvar. En arbetsför man i sina bästa år. Som hänvisade till att blod är tjockare än vatten.

I bekantskapskretsen den frånskilde pappan som träffade en ny kvinna. Hemmavarande tonårsdottern tyckte det var ok, men inte de två utflyttade.  De tålde inga förändringar, när de då och då damp ned mellan studier och utlandsboenden skulle allt vara som vanligt, utan inkräktare. Kvinnan levde i en psykologisk thriller i några år,  tills hon gav upp. Två vuxna kvinnor som krävde sin oinskränkta barnrätt i sin fars hem vann.

Jag tror jag lärt mig något av minnena, eller snarare av misstagen.

Att inte själv bli för uppätande. Ja, jag försöker. Medveten om att jag äter på annat sätt än modern.

Men också att se upp med att inte bli tagen alltför mycket för given. Ännu är vi i en övergångsperiod här, alla lever någon typ av studentliv.

Men det finns en bortre gräns. Där jag visserligen fortfarande kan hjälpa till med saker. Tillfälligt. Efter förmåga.

Men det finns inget kapital att nalla av, varken inkomst eller ytor att dela.

Men man gör väl allt för sina barn? Ja, i kris och katastrof. Tillfälligt. Men jag har oerhört svårt att leva mig in i en evig dörrmatteroll med någon entusiasm. Svårt att acceptera att jag skulle ha uppfostrat barn till att se på sin förälder i den funktionen.

Om vuxna människor inte ser sig själva som individer som kan ta praktiskt ansvar för sina och sina barns  liv utan förutsätter att det ständigt ska finnas en föräldrahjälp till hands – har man inte misslyckats med sin uppfostran då? Blir man verligen bara glad åt att ”få rå om dem”?

Är sånt jag undrar. Och är sannerligen på min vakt.  På min mammaochbarnvakt.

Annonser

7 svar to “På min mammaochbarn-vakt”

  1. -loa Says:

    En mycket intressant och tänkvärd kolumn!

  2. Ullah Says:

    -loa tog orden ur munnen på mig.

  3. Annaa Mattsson Says:

    -loc och Ullah; det var väl ungefär så det var tänkt ja, väcka lite eftertanke.

  4. frktjatlund Says:

    Jag minns hur förbannad modern blev på min bror, som tyckte det var självklart att kolla innehållet i hennes kylskåp trots att han flyttat hemifrån för åtskilliga år sedan. Eller när han kom hem efter två år i Australien och blev skogstokig för att jag fått hans rum. Han tyckte på allvar att vi tre systrar skulle trängas i ett rum och att hans rum skulle oanvänt i vänta på hans ovissa återkomst.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; härligt härligt. I fallet med kvinnan som gav upp fanns det just såna inslag, barn som gav sig av utomlands och förväntade sig komma hem till orört bo. Igen och igen. jag har ju skrivit om ”utlandsbarn” förr och fått mothugg. Men jag står nog på mig att just utomlandsfararna utgör en särskild undergrupp. Där återfinns ofta högst förväntningar på det statiska föräldrahemmet. Och det kan hålla på i många decennier! Och så ska ju föräldrarna vara extra glada över att de kommer ”hem” och ha extra överseende med later. OBS nu eventuella barn som läser detta, jag talar nu inte utifrån egna erarenheter, det är lite väl tidigt än. Men jag är observant!

  6. Lisbeth Says:

    Det här inlägget borde vidare befodras till alla som har barn som flyttar hemifrån
    Detta är en av dom största och värsta fällorna man kan hamna i.
    När man väl fångats så sitter man där och ser jag mig runt så leder till bråk i 90% av fallen. Jag har ju mina hemma av och till men vägrar känna mig som ett offer. Jag tycker dom tar en stor hänsy men det jag saknar det är mitt eget vuxenliv. Även om dom är vuxna så vill jag ha mitt i fred

  7. Annaa Mattsson Says:

    Lisbeth: det finns ekonomiska sidor av saken också. Alla av oss får det inte bättre ekonomiskt med åren. Det finns gott om vuxnande barn som inte förstår det.

    Det är av yttersta vikt att värna om sina egna vuxenliv. En väldigt stor risk med att inte göra det är att man plötsligt riskerar stå där utan. När barn och barnbarn plötsligt har andra intressen och man betraktas som ett påhäng. Sånt har jag allt sett!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: