Att stänga sin egen dörr

Systern och jag brukade skämta om en gemensam vän. Hon, vännen, hade alltid projekt på gång. Från stickningar till små hemmabyggen. Utan beskrivningar och ritningar. Eller när det gällde textila projekt, beskrivningar som inte stämde med garnet. Men det gjorde ju inget, för hon skulle ju ändå fixa efter eget huvud. Trots att hon knappt kunde skillnad mellan räta och aviga.

En gång var jag med henne och såg på ett hus. Vi hade pratat om att hyra tillsammans en sommar, men nu hade hon fått nys om något som var bättre upp. Ett renoveringskap. På plats insåg möjligtvis även hon att ruckel var en bättre benämning. Men hon dröjde sig kvar en bra stund och pratade om potentialer. Bara det, att hon hade ju aldrig byggt eller renoverat förr, och utifrån de havererade projekt vi bevittnat var det ganska tydligt att hon inte var särskilt praktiskt lagd.

Våra vägar skildes, det blev aldrig något hyrt tillsammans. Men jag vet att hon så småningom skaffade sig ett eget äldre hus, och när vi möttes en gång mumlade hon något om de enorma summor hon kostat på det. Jag kan gissa hur det gått till.

Kom och tänka på henne ikväll när jag såg ännu ett sånt där brittiskt husrenoveringsprojekt. Enligt konceptet ungt par köper renoveringsobjekt för ”utveckling och spekulation”. Vilket innebär att de snabbt ska renovera upp huset för att sedan ännu snabbare sälja och tjäna en rejäl slant.

Hundra frågor inställer sig. Två lika viktiga. 1. Varför satsar ett ungt par på att renovera och spekulera i stället för att skaffa sig ett hem där de vill bo i åtminstone några år? Särskilt när de är mitt uppe i familjebildningsfasen. 2. Varför i himmelens namn tror folk, att de helt utan erfarenhet och förvärvade kunskaper kan bygga/renovera hus? ”Flytta kök” som vore det några möbler som skulle bäras runt.

Paret i kvällens avsnitt visste inte ens hur man skulle riva gamla väggar på  ett vettigt sätt, de saknade uppenbarligen både erfarenhet och praktiskt handlag. Ändå bet sig framförallt mannen fast vid in i det längsta att han skulle kunna själv. Vilka råd han än fick.

Jag anar mig till en urgammal nedärvd uppfattning om att en riktig man ska kunna bygga ett hus till sin familj. Alla är sin egen hattstugetomte.

Så har det förstås varit. Och är fortfarande i vissa kulturer. Och männen har hjälpt varandra, så att även den opraktiske har fått tak över huvudet.

Men varför i himmelens namn skulle män, och kvinnor,  födda i en urban miljö där de i stort sett aldrig gjort något mer praktiskt än att montera en Ikea-hylla, plötsligt äga förmågor att på egen hand bygga om ett hus?

I program som Arge snickaren (och ute i verkligheten) ser man sorliga exempel på hur det gått för dem som ändå hade kunskaperna och handlaget, till och med pengarna. Rätt illa, rätt ofta. Borde det inte vara avskräckande?

Själv tycker jag att jag fattade rätt tidigt att hus borde man inte ens äga om man inte var praktiskt lagd och intresserad. Min mor gillade inte åsikten. Hon ansåg att framgång mättes i ”att kunna stänga sin egen dörr”. Observera, inte öppna, utan stänga. Så jag nådde aldrig framgång, det var förstås en nesa. Själv? Bodde hon aldrig i eget hus, annat än den något gistna sommarstugan.

Annonser

3 svar to “Att stänga sin egen dörr”

  1. noemi Says:

    Jag förstår det inte heller. Att köpa ett helt ok och beboeligt hus är en sak. Nåt att renovera en annan för livet kommer emellan och jag förstår inte hur man kan välja saker framför människor och livet. Jag förstår inte varför man ska komplicera till det så.

  2. Lisbeth Says:

    Det finns ju antal av dessa program både svenska och engelska. ett som jag tidigare sett är det när en familj köper ett för mig omöjligt projekt tex: en kyrka och ska bygga om. där är det inte bara handlag utan byggnadsregler som gäller. familjen bor i en husvagn utanför och pengarna tar oftast slut någonstans mitt i. Konstigt nog så löser det sig alltid på Tv. Man undrar hur det går till. I verkliga livet tar det stopp när pengarna är slut. Nog för jag har många ideer men när det gäller hu/stuga är jag realist. det pratas vitt och brett bland nära och vänner om hur mycket dom ska hjälpa till. Min erfarenhet säger att av vanten blev en tummetott. Jag fortsätter att hyra fast det ekonomiskt säkert är ofördelaktigt men jag vet att jag kan lyfta luren när något går fel

  3. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; tänkte på dig. Tänker på familjen som aldrig fick det riktiga badrummet. Trots att det praktiska handlaget sannerligen fanns. Men ork tog slut.

    Lisbeth; i den engelska serie jag mest sett kommer inte en kommersiell TV-kanal och griper in och ser till att något blir gjort. I alla fall inte så man ser. Däremot bidrar de med rådgivare. I programmet igår följde paret inte ett enda råd. O söiutet av årpgra,,et var renoveringen klas, de hölll på att sälja huset men fick bara bud några hundra tusen under vad de behövde få in för att få affären att ens gå ihop.

    I Sverioe har vi inte nått så långt i det där spekulationsköpandet. Folk har fullt upp med att renovera sina hus för att eventuellt någon gång själva kunna bo där, om inte familjen spruckit långt innan det är klart.

    Jag minns min systers enda år kvar i villan sedan mannen dragit. Hur det hände små saker hela tiden som måste åtgärdas och hur hon måste be grannar om hjälp
    . Det var så otroligt synd om henne då som skulle behöva flytta till lägenhet, men jag tror hon vande sig rätt snart just vid det där som du säger om att kunna lyfta luren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: