Inte en välgörenhetspekpinne till, tack!

Jäpp. Jag står för det.

Jag är alldeles förbannat trött på välgörenhetstjatet.

Jag skänker vid tillfällen pengar. Tillfällen jag bestämmer själv. Jag i frågsätter inte de stora organiserade insamlingarna.

Men jag vill inte ha en enda pekpinne till av personer omkring mig, irl, bloggare, facebookare, om att jag ska ge bort getter, kycklingar, fadderbarn, plåster, blyertspennor, förlossningsväskor och vad fan det är. I julklapp.

Tanken att skänka välgörenhet är fiffig, på så vis blir man två som slår sig för bröstet av godhet. Den som lagt pengarna och så mottagaren som får papperet där det står hur mycket/vad som är skänkt och som visserligen blir besviken för att han önskat sig Zlatan-boken. Men måste hålla god min, annars är han ju en dålig människa.

Och visst kan det vara en fbra idé att skänka bort pengar i stället för att köpa prylar. Eller att ta en del av de sk julklappspengarna och ge till väl utvald insamling. Om man är överens om det i en krets som brukar ge varandra julklappar. (You scratch my back, I scratch yours.) Fast jag fattar inte varför man nödvändigtvis måste kalla det för julklappar? Varför man inte bara kan låta bli att ge julklappar och skänka i stället. Nej, visst nej, då missar man ju det där med att två kan känna sig goda-

Man gör helt enkelt hur man vill! (Utom att ge fadderbarn. Jag känner folk som har fått fadderbarn i ”julklapp”. Förpliktelse att betala för oöverskådlig framtid. Inga stora summor. Men en gåva att bli tvångspådyvlad välgörenhet är fan ingen gåva.)

Det är pekpinnarna jag är så förbannat trött på. Blogginläggen, facebook-uppdateringarna.

Årets trend är tydlig. Man ska vältra sig i lussekattsbak, korvstoppning och pyssel. Det är fint. Väldigt fint.

Men man ska inte ge julklappar! Där är de underbara julnissarna lika hejdlösa som i pysslandet och bakandet i sitt mästrande. Ska man alls ge julklappar så ska det vara små och praktiska och begagnade.  För övrigt ska jultindret i barnens ögon tändas av papperslappar att någon har givit bort pengar i deras namn.

Jag hatar den där scenen i Unga Kvinnor där familjen just ska sätta sig till sin julfrukost när budet går om att den fattig familj behöver hjälp. Och de tar allt från sitt matbord för att bära med sig. Glädjen som slocknar i yngsta flickans ögon när hon måste lämna ifrån sig  sin enda stackars frukt är hjärtskärande. Det där är bara dumheter! Har inget med godhet att göra. Dela med sig är en sak, tvinga barn att avstå en annan.

Jag tycker programledarna i Musikhjälpen och dylikt är rätt duktiga på det där. Att inte pekpinna och ha sig. För det mesta.

Det är dom där ute som är värst i sin kringvältrande självgodhet och sin förnumstiga uppmaningar till oss andra hur vi ska göra.

Värst tycker jag det är när man säger saker som ”det finns så många bra grejer att lägga sina julklappspengar på”. För då har man redan talat om vilka äckelonda människor vi andra är som inte redan har bestämt att vi ska låta julklappspengarna gå till välgörenhet.

Annonser

11 svar to “Inte en välgörenhetspekpinne till, tack!”

  1. cruella Says:

    Som Pilkington i det där programmet där han motvilligt reser runt världen och utsätts för det ena och det andra av sin polare Gervais: Minst tre personer blir ledsna av en get i gåva. Den som får gåvobeviset. Den som verkligen får geten; han vill troligtvis hellre ha ett Nintendo eller en mobiltelefon. Geten som får leva av lite och ingenting i en gudsförgäten håla.

    Well. Min dotter som blir 14 i morrn önskade sig en 50-lapp var av sina polare i stället för presentbjäfs. Pengarna går till en bybarnmorska. Men då har hon ju valt själv.

  2. -loa Says:

    Annaa, medhåll från SOLna!

  3. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; då har hon som sagt valt själv.

    Ligger mycket i dina tankar om geten, tror jag!

  4. Inga Magnusson Says:

    Visst mår man bra av att ge bort, både prylar och kärlek och utöva godhet på olika sätt. Och jag menar verkligen att jag tror att man mår bra själv av det. Det finns religioner som har det där med givandet (allmosorna9 inskrivet i sina budord. Säkert ingen slump. När det gäller att ge bort till människor i främmande land via diverse organisationer så blir jag skeptisk, efter en antal avslöjanden så tror jag inte längre på så många av dem. Vi har i vår kommun ett antal såna där gröna containrar där man ska lägga kläder till något som heter Humana eller nåt sånt. De har i och för sig en insamling som inte ger särkilt mycket vinst, men containerägaren (ett annat bolag, ägt av samma familj) tjänar storkovan. Bluff, bluff!

  5. Ullrika Says:

    Det är svårt det här. Min bror har de senaste fyra åren bara gett bort såna där Unicef-gåvor, typ en get. Det är helt okej tycker jag men jag känner att jag inte har något behov av att köpa nåt till honom numera heller. Så. I år får han ett mikrolån av mig. Dvs, han får att jag har lånat ut pengar för honom. Det kostar honom ingenting, men å andra sidan kan han inte få tillbaka pengarna i reda slantar heller – tror jag. Vilket nog passar honom bra iofs med tanke på det liv han lever (nuff sädd).

    Sen är jag kanske en av dem som retat dig eftersom jag förespråkar småskaligt under granen. Våra barn får t ex bara en klapp per person eftersom de än så länge är så små att de inte har behov av mer. Fast i år är Maali iofs fyra, kanske har hon nu mer koll på Tomten och hur bra han är att vara kompis med… MEN, faktum kvarstår, jag tycker det är för tokigt att det köps så mycket skit runt jul – bara för sakens skull. Jag köper EN sak, men då måste ju den vara riktigt bra. Om det då är en get eller en begagnad leksak till mina kompisars små barn, tja, det känns som min ensak? Dvs inget för fejjan eller bloggen – egentligen? 😉

  6. Annaa Mattsson Says:

    Inga; jag kommer ihåg din skepsis mot diverse hjälporganisationer. Det finns säkert de som fungerar, men just klädinsamlingar ska man vara ytterst skeptisk mot. Och du har naturligtvis rätt i det där saliga med givandet. Det är därför det funkar med välgörenhetspresenterna, dubbelt upp av välmående!

    Ullrika; jag är verkligen en förespråkare i att var och en gör som den vill. Det är som sagt pekpinnandet jag är ute efter. Det blir så knepigt också med totalkoncepten för hur man ska göra rätt. Baka, pynta, frossa, njut – och skänk.

    Många väljer att ge färre eller inga julklappar alls. Men måste inte pekpinna om det varken i sociala medier eller annorstädes. Det är liksom upp till var och en hur man gör.

    Det jag kan bli provocerad av, förutom, pekpinnandet är hur de som valt att ge mindre, och kanske skaffar nytt kök eller åker till Thailand i stället, avfärdar andras julklappar som ”onödigt skräp”. Jag har aldrig köpt något onödigt skräp i julklapp till någon, mina julklappar har alltid varit väl utvalda och genomtänkta, många mjuka paket. Ibland onödiga kanske, som när barnen var i värsta leksaksåldern, men jisses vad lyckliga de var över sina paket. Jag glömmer aldrig Pojkens andra jul när han uppmärksamt iakttog hur systrarna gjorde när de tackade tomten och travade upp sina paket på utsedda platser. Att det kunde tindra så i en 1½-årings förvånade ögon! Just i 4-årsåldern var nog tindret som allra mest gnistrande.

    Här har paketen avtagit med åren. Jag hade tänkt föreslå ännu mer minskningar i år, men det måste man nog ha diskuterat sig fram till. Men jag är nog nere i en tredjedel av vad vi gav som mest. Nästa år finns det ingen tonåring kvar i familjen, då kanske vi är mogna att ta beslutet att alla köper för lika mycket, ingen ska förväntas spendera mer bara för att hon råkar vara mamman.

    Men jag har det med mig hemifrån. Andra hänvisar till sina traditioner när det gäller storbak och sånt. Även en nedärvd julklappstradition kan vara svår att bryta med.

  7. Monika Says:

    Det är väldigt träffande det du säger om att alla faktiskt inte ger ”onödigt skräp” i julklapp. Jag och mina syskon har slutat ge julklappar till varandra (jag är yngst, och 31 i år), just för att det hade börjat övergå i onödigheter bara för sakens skull. Det var svårt att komma på både vad man skulle köpa och vad man skulle önska sig! Nu har alla tre egna barn, de får julklappar.

    Av våra föräldrar får vi fortfarande nyttiga och genomtänkta julklappar. Jag och maken har redan fått årets julklapp, en ny dammsugare.

  8. Lisbeth Says:

    Alltid lika aktuell fråga i vårt hushåll. Hur många gånger har jag inte suttit och mått dåligt över att inte skänka vid just den galan. Jag har löst det så att jag inte ser dom. Varför mår jag dåligt då? Jo att vilja men inte kunna. Om man har en ekonomi som enbart räcker till sin egen familj och inte mer så blir det värre. Tillika är det sant. Jag reser inte, jag handlar inte nya kläder, jag går inte på målarkursen jag skulle vilja, jag går inte in i mataffären och bara plockar i hyllorna. Vad gör jag: Jo jag ärver kläder som nästan är oanvända, jag handlar mat på extrapris, jag lånar två stugor när jag vill gratis och jag sysselsätter mig med ”pyssel” som tilltalar esteten i mig. Jag anser ändå att jag har det bra. När jag hjälper andra skänker jag kläder, skor och prylar till Erikshjälpen och till kyrkans hjälpverksamhet. Trots bombardemang från postkodlotteriet är jag inte med där heller. Det kostar ju bara 100:- Då säger jag och? I mig finns den som vill hjälpa men jag gör det på mitt sätt. Alla dessa insamlingar i offentligheten ljus är säkert bra på sitt vis. säkert väcker de människor som bara ger i flykten och de fyller ju också en funktion. Se även på företagen som får sitt namn i rutan, skulle de skänka annars? Den här frågan är stor så stor

  9. Annaa Mattsson Says:

    Monika; jag tyckte det blev lite tråkigt när min syster och jag till slut gav upp vårt julklappande, det var kul både att välja och få. Till släktbarnen blev det svårare när de blev äldre och man sågs mindre. Minns när Mellan fick en Barbiedocka precis det året hon slutat med sådana. Hur skulle släkten vi inte träffade kunna ha koll på det? Så vi slutade. Men jag kan banne mig ibland sakna de där paketen, sakna att vi inte är fler. Tur att barnen nu är stora så jag får ”vuxenpresenter” av någon nu när t o m min mamma är borta!

    Lisbeth; jag tänkte ta upp den aspekten också. Att det finns många som inte har så mycket julklappspengar att dela med sig av. Har tänkt på det, att det finns ett ”vi och dom-tänkande” även bland svenskar. Alltså man talar om ”de fattiga” som några som finns men inte deltar i samhällslivet. ”Vi” som ser på TV och allt sånt där, vi har förstås pengar att dela med oss av till de där andra.

  10. frktjatlund Says:

    Och jag retar mig på alla tiggarbrev som dimper ner i brevlådan från början av november. Alltid adresserade till mig och aldrig till maken. Behöver särskilt kvinnor köpa sig ett gott samvete inför julen, eller vad handlar det om?

  11. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jäpp, så är det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: