Julen med etnologens ögon

Det pratas mycket jul där ute i bloggvärlden. Man kan urskilja trender. En stark som breder ut sig över facebook och bloggar. Den handlar framförallt om bakverk och godis. Det är fantastiskt i dessa tider då sockret har utnämnts till mänsklighetens huvudfiende hur orgiastiskt godistillverkandet till jul tycks blivit.

Den andra trenden är att ifrågasätta alltihop. Det är gott och väl. Men jag undrar lite över dem som har det så svårt med andras orgier att de själva tappar julglädjen. Hur svårt kan det vara? Väldigt få bryr sig om hur du gör, skit därför högaktningsfullt själv i andra.

Sedan tiger ju hälsan still också. Men det är knappast någon trend.

Jag har bläddrat lite i mina gamla etnologiböcker för att titta lite på det där med jultraditioner. Lisbeth undrade ju  t ex om vi hållit på och städat till Kristi minne redan sedan begynnelsen. Nu är jag inte historiker, men jag antar att man på denna fråga kan svara ja. Med förbehållet att jul i vårt land icke sedan begynnelsen har firats till Jesu minne. ”Övergången från hedendom till kristendom torde (dock) inte ha inneburit så stor förändring av den yttre festseden. Man fortsatte lyfta sin bägare, men nu till Gud Fader, Kristus eller hans moder.” Säger gamle etnologiprofessorn, och prästen, Nils Arvid Bringéus i boken Årets festseder från 1976. Det nya festmönster som kom med kristendomen var välanpassat till det nordiska arbetsåret. Kristi födelsefest inföll när man hade gott om tid och gott om mat och den festtiden fick i norden behålla sitt gamla namn jul.

Sen har seder och bruk skiftat efter hand. Bringeus ägnade sig åt att vända på några av de för 1900-talet typiska julsederna, och några som höll på att försvinna och datera deras ursprung. Mycket är nytt, dvs 1900-talspåfund. Men inte juklapparna. Och inte tiggeriet!

Till de seder han inte nämner hör julstädandet. Fnissar lite åt det, att den gode akademikern inte nämner städningen. Han var dock när han skrev boken bara 50 år. Men säkert en man av sin tid, städning var nog inget centralt i hans liv. Det glider ett diffust ”man” genom kapitlet om julmaten. Jag betvivlar att det med denna man avses just män. Däremot skymtar en matmor här och var.

Men han lyfter fram festen, därför mitt ja på den där frågan om begynnelsen, jag kan inte tänka mig annat än att fest även har inneburit att göra fint, om än på olika sätt, just ända sedan begynnelsen. Eller finns det historiker som har invändningar?

Boken är en blandning av förhållandevis modern och lite gammaldags. Bringeus ser seder komma och blekna, men festen bestå. ”Människans behov av variation.” Han är i vissa avseenden modernare än nutida bloggare. Tycker att barnens begeistring över den av föräldrarna klädda granen tillhör gången tid, nu har barnen sett granar  i varuhusen i veckor och granklädning har blivit en familjeangelägenhet. Här anar vi en modern barnafader! Modernare än bloggare ofödda när boken skrevs som överträffar varandra i hur viktigt det är att granen ska kläs när barnen sover och vara en överrraskning, precis som det ”alltid” har varit.

Kanske var han till och med för modern när han skådade framåt. I boken finns en illustration från en julprotestmarsch från 1969. ”Bojkotta julterrrorn”. Bringeus har en liten utläggning om hur det bland annat med reklamens hjälp kan byggas upp föreställingar om hur en ”riktig” jul bör utformas i fråga om pynt, gåvor, mat och umgänge. ”Den som inte kan leva upp till detta mönster kan uppleva årsfesten som en påfrestning till kropp och själ.” Han kallar fenomenet för dysfunctions, något som inte är nytt i årsfesternas långa historia. ”Ofta leder det till reaktion eller förändring i en eller annan riktning. Bilden av juldemonstrationen är en illuststration till det sagda.”

Ska jag tolka Bringeus rätt så trodde han alltså 1976 på en förändring.

Så jag undrar stillsamt vad professor emeritus tänker idag. Om han är vid vigör att uppmärksamma face book-uppdateringar om 8 sorters julgodis, 300 saffransbullar och 10 limpor.

En intressant iakttagelse för resten; åtskilliga av våra moderna seder kring julen som Bringeus beskriver är alltså rätt nya. Och det har inte hänt särskilt mycket på de 35 år som gått sedan boken skrevs, få riktiga innovationer. Han skriver om allt fler utsmyckningar i det offentliga rummet och han beskriver diverse insamlingar som ett sätt att balansera frosseriet.

Det enda nya jag kan komma på är utlandsresorna ”i stället för”. De hade inte startat då. Julmusiken tror jag också har vuxit, både innanför och utanför kyrkorummet. Och Luciafirandet har minskat, särskilt bland ungdomar, men i stället lyfts in i kyrkorummet. Där tror jag den gamle prästen är något förvånad om han vet. 1976 ansåg han Luciacirkeln sluten när den hamnat där den började, som en fest för skolungdomar. Idag är fyllan borta, Luciakonserter hålls i kyrkan och är  gravallvarliga spektakel som står djupt i kontrast mot välkomnandet av ljusets drottning.

Äsch usch, nu har etnologen slagit till på allvar i kropp och själ här. Tur att etnologiämnet har förändrats till oigenkänlighet sedan jag läste det, annars skulle jag kanske tagit tag i den där ofullbordade C-uppsatsen igen.

Annonser

5 svar to “Julen med etnologens ögon”

  1. cruella Says:

    Det här var roligt att läsa och tämligen på pricken. Som vanligt alltså.

    Nu ska nattens drottning – that would be me – gå hem från jobbet och lägga in sill. SKOJA! Fast igår höll jag på med avfrostning av frysen vid den här tiden och kvällen före var det visst köttbullarna och knäcken;-)

  2. Monika Says:

    I mitt hem klädde vi minsann granen ihop, alla som var tillräckligt gamla för att inte ha sönder pyntet. Så det anser jag vara urgammal hävd.

  3. Ullah Says:

    Nejnej, ingen försenad c-uppsats, det vore förspilld kvinnokraft. Du har andra fora att skriva på! Så ungdomar har slutat supa på lucia nu, alltså? Där ser man. Minns när våra lärare på gymnasiet stod och delade ut pepparkakor vid ingången till skolan på lucia, i hopp om att hitta ev berusade elever uppfattade vi det som.

  4. frktjatlund Says:

    Jag ser samma trend varje år hos mina kvinnlig arbetskamrater. Julentusiasmen är som störst inför första advent och håller sig på ganska hög nivå tills Lucia är avverkad. Då smyger sig jultröttheten på och lagom till den 23 är den som störst. Och efter nyår vet de inte hur snabbt de kan städa bort allt som påminner om jul.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag köpte sillburkar igår. Tre stycken.

    Monika; någon typ av familjeangelägenhet även hos oss, samtidigt som modern var nöjd när ansvaret kunde delas och hon så småningom helt överlät granen på resten av familjen, sista åren när jag var ensamt barn i hemmet var ritualen sådan att hon var med och övervakade att den stod rätt och att ljusen kom i rätt och att toppkulorna satt på rätt grenar. Sen drog hon sig tillbaka till matstöket. Nu pratar vi alltså 60-tal. Urgammalt!

    Ullah; ha ha, det var just av den anledningen jag lade den på slutförvaringshyllan redan 1978 eller så. Ja, det verkar som alla antidrogkampanjerna och lusseförbuden av lärare till slut krossade skolungdomslucian.

    Tjatis; Bringéus uppmärksammade redan 1976 detta fenomen, att julen startade allt tidigare. Han raljerar om krogjulborden som börjar serveras redan i november. Han uppmärksammar också att läkemedelsbolagens reklam för diverse magmediciner ökar vid samma tid. Vi pratar ju om novalucolens förlovade tid!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: