Räkna med mer rumphugg

Tyst det är i huset. De två kvarvarande julfirarna är i Skärholmen och kollar rea.

Jullistan börjar kännas lite sliten.

Jag har bläddrat lite i Bringéus och finner att han vid mitten av 70-talet inte hittat några studier av glidningen i förläggandet av själva julfestandet. Alltså, han konstaterade ju att den offentliga julen startar  tidigare än julen ”förr”.  Men det enda han funnit om avslutandet är en studie som visar att julgransplundringarna i hemmen redan på 60-talet hade avtagit märkbart. Julgranens sociala funktion som danspåle (mitt ord) höll därmed på att helt försvinna.

Mina privata studier påvisar tydliga tecken på helgförkortning. Julafton var i min barndom en sluten familjedag. Att ta in en icke släkting i den kunde uppfattas som apart.  Och det var defitinitivt ingen kväll för utgång.  70-talets Alternativa jular blev en bjärt kontrast till ”den borgerliga familjejulen”. I år har en ny rörelse bestämt sig för att ”återuppta” den idén och fått en del uppmärksamhet kring det. Men sanningen är ju faktiskt att företeelser som ”ensammas jul” har levt kvar. I Stockholm har t ex Rågsveds Folkets Hus burit upp traditionen med bravur.

Även juldagen var ända in i mitt tonårsliv en stängd dag. Jag dristar mig till att påstå att de som minns hur de gick ut och dansade på juldagen i sin 60-talsungdom i de allra flesta fall minns fel. Det var annandagen som var kvällen man släpptes fri, det var då krogarna slog upp portarna igen. Julen jag var 17 ansågs det lite udda att jag tog en promenad med ett par kompisar på juldagens eftermiddag, i en fullständigt tom och tyst stad.

Nu är det baröppet i Stockholm på julaftons  kväll. För vissa subkulturer har det blivit en grej att ses över en sen julöl. Och juldagskvällen har övertagit annandagens plats som stora festarkvällen. Barnen här i huset kom hem framåt morgontimmarna, vid sju de sista, och rapporterade om väldigt mycket folk och hög stämning. Det sociala kring julen har alltså vidgats till att gälla även utanför hemmet. Både före julen i form av alla julbord för vissa grupper, och sedan så fort sillen slunkit ned för andra. Och så annandagsrean förstås, men där sker också förändringar.

Noterade för en stund sedan när julgästen frågade om annandagen är en helgdag i Sverige att mina yngre barn inte visste. Skumt. Men å andra sidan. De har lagt jularna med släktbesök bakom sig, minns mest hemmajularna i förorten där det inte märks någon större skillnad. De har dessutom inte haft föräldrar med anställningar och klämdagar och har inte varit ute i normalt arbetsliv själva.

Tjatis noterade årets rekord i granavhysning. Redan dagen innan julafton. En familj som skulle utomlands men ändå ville ha lite gran för barns skull. De närmaste dagarna kommer man att se många fräscha granlik och notera ett och annat indignerat blogginlägg om hur tidigt ”folk” slänger ut julen.

Det är hit jag vill komma. I mina jultankar. Så här: julen kan inte breda ut sig hur mycket som helst. Någonstans måste den rimligen huggas. Eftersom den inte kan uppfylla sin funktion som avbrott i vardagen och social samvaro hur lång tid som helst. Bringéus hittade när han letade i studier och forskningsrapporter bara en stomme kring vilken julen byggs på olika sätt hos olika grupper. Den lär bli kvar. Resten är föränderligt. Mitt tips är att rumphuggningen kommer att bli allt tydligare.

Att hänvisa till att granen ”ska” stå kvar till Tjugondag Knut för att man gjorde så ”förr” är lika meningslöst som att säga att man bör ha halm på köksgolvet, annars blir det ingen riktig jul. Men det är väl ingen som säger? Nej, just det.

Angående halm så skulle jag gärna varit i Dingle, Co Kerry idag och firat Wrens Day. Den seden beskrev jag förra året så det struntar jag i nu. Men konstaterar igen att även där borta förändras seder och bruk. En gång i tiden drömde jag om att fira en irländsk jul, det var nog min högsta julönskan. Särskilt ville jag dra runt bland barerna på julaftons kväll, bjudas på gratisdrinkar på stamställena innan julnattstystnaden lade sig. 35 år senare fick jag min irländska jul och fann att julaftonskvällen blivit en tyst och stillsam afton då barljusen började släckas många timmar innan midnatt. Den yngre generationen hade festat kvällen innan och laddade nu upp för annandagen. En förskjutning åt andra hållet alltså och en förlängning av själva familjehelgen! Skumt, eller hur!

Amerikanska gästen blev för övrigt lite förvånad när vi tog fram julmaten på juldagen också. Kanske tur för henne att hon åkte hem innan middag idag.

Annonser

10 svar to “Räkna med mer rumphugg”

  1. Ullah Says:

    Ja, ungdomar verkar inte veta vilka dagar som är röda, i alla fall inte min nästan 17-åring som undrade om inte posten skulle komma idag (han väntar på ett paket från Japan). Min pappa rapporterade igår om hur han vid 9 på juldagsmorgonen åkt till mellandagsrean (!) till Bäckebol där affärerna redan öppnat vid 8 och hur det var proppfullt med folk. I en av affärerna verkade det vara en muslimsk sammankomst påstod han, men det var ju i alla fall högst förståeligt i så fall.
    Intressant att höra om forskningsrönen du berättar om; undrar om det finns någon modernare studie att jämföra med.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; undrar också. Etnologiämnet har ju ändrat karaktär lite fram och tillbaka. Hos Bringéus kan man ju se en rätt tydlig tendens till modernisering jämfört med den gamla redskapsetnologin. Den fortsatte sedan, etnologin blev mer och mer studier av samtiden. Samtidigt som vi hade hela den där vågen av folkloreförtjusning. Ebbe Schön som berättar hur det var ”förr”.

    Vårt närmsta köpcentrum hade helstängt igår, förutom livsmedelsbutikerna. Minns första gången jag råkade på det där med fullproppat köpcentrum. Vi skulle till Uddevalla och passerade Nordstan mellan buss och tåg. Med en barnvagn och en kärra. Sent ute. Och hopplöst att ta sig fram. Jag körde under högljudda rop på minst tre personer.

    Där skulle jag också vilja se vilka det är som tar sig till butikerna redan på juldagen. Du nämner muslimsk sammankomst, jag gissar att du har en rätt stor grupp där. Något får de ju hitta på när de inte firar jul. Men inslaget svenskar är stort. Och rätt så klassbundet tror jag.

  3. Evis Says:

    Tänkvärt. Jag känner mig lite som en bakåtsträvare som inte börjar med gran förrän alldeles innan julafton och har den kvar in i januari, men kanske är det bara så att man får välja var man vill ha sitt lika långa julfirande.
    Och nog sjutton minns du rätt om juldagen förr, jag misstänker att jag hör till den generation som började gå ut på juldagen för jag minns att jag var lite förvånad över att något var öppet första gången någon föreslog det.

    Jag försöker för övrigt att låta bli att bli en sur tant som gnäller över att mellandagsrean börjar innan mellandagarna – jag är ju inte ens kristen så jag kanske inte ska bry mig om att man hastar igenom helgdagarna 🙂

  4. Evis Says:

    Förresten: du skulle ha serverat lutfisk på juldagen till den amerikanska gästen! 😉

  5. Ullah Says:

    Äter amerikaner fisk på juldagen? Och katoliker på julafton?

  6. Annaa Mattsson Says:

    Evis; ja, det är nog så med längden. Det finns en gräns för hur lång julen kan bli. Har en känsla av att man i en del andra länder, pratar om västliga världen, är betydligt snabbare än vi med att plocka bort julen ur offentligheten. Men att det har börjat rumphuggas en del här också.

    Evis och Ullah; lutfisk avstår vi helt här! Vilka vi än har på besök.

  7. Karin S Says:

    Grej jag fattat om lutfisk respektive skinka sen jag hamnade i det katolska Frankrike (som iofs inte är så katolskt, men minsvärfamilj är) är att lutfisk åts julafton=fastemat och skinkan på juldagen=festmat. Min mamma konfirmerar det från sin barndom. Här (fr) käkar man en sorts korv på julaftons kväll, sen går man i midnattsmässan och hemma från den tar man fram efterrätten och champagne. Trevligt men det blir rätt sent. Juldagen käkar man stor fågel och specialtårta.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Karin; aha, då har man alltså i Frankrike mer hållit fast vid traditionen att skilja på fastemat och festmat. Den är ju för länge sedan övergiven i Sverige, det svenska julbordet är inkonsekvent. Det kan säkert finnas undantag, men också åt andra hållet. Jag minns från min barndom att man kunde äta lutfisk till jullunch och sedan skinka&co på kvällen, vilket då skulle vara konsekvent. Men också hur lutfisken sparades till juldagen för att äta något lättare då, dvs helt inkonsekvent.

    Midnattsmässa, dessert och champagne tycker jag låter väldigt trevligt!

    Några av mina vänner i exil i Sverige från olika länder är föga imponerade av den svenska typiska festmaten, alla de små rätterna som är likadana vid alla årets festligheter med en del avvikelser som julskinkan. Jag är rätt benägen att hålla med dem, skulle kanske önska mig en rejäl fågelmiddag och några enstaka specialiteter de andra dagarna.

  9. Ullah Says:

    Vi brukar ju äta kalkon på juldagen och det brukar vara väldigt lyckat.

  10. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; problemet är att man säkert här skulle tycka det vore trevligt med en kalkonmiddag. MEN man vill ha allt på julbordet ändå och då skulle det bli ännu svårare att bli av med resterna. Nu har vi i alla fall fått upp en rutin på att få fram dem igen och igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: