När bilder bleknar bort

När jag klev av tåget i Holyhead i somras stod det några personer och delade ut almanackor till passagerarna. De flesta tog ingen, men eftersom jag äger en särskild passion för väggkalendrar så tackade jag så mycket och packade försiktigt ned i ytterfacket på dragväskan.

Först ombord på färjan såg jag vad jag hade fått. En kalender med bilder från Irland i skiftande kvalitet. I januari är det t ex en något märklig bild på en tupp och en bit av en åsna. Under bilden står ett bibelord. Kalendern är utgiven av något som heter Way of life, ett religiöst sällskap med en liten nordirländsk stad som säte. Och som alltså desperat ville frälsa själar redan innan vi klev på färjan. Eller hur de nu tänkte.

När jag skulle ersätta kalendern vid mitt skrivbord i förmiddags fick det bli den. I min hylla låg bara två stackars kalendrar för 2012. Den andra är gjord av en person som jag faktiskt tycker väldigt illa om. Jag vill inte mötas av hans bilder varje gång jag lyfter blicken från det jag håller på med vid skrivbordet. Trots att de är vackra. Men jag kan se hans pösiga självgodhet över hela produkten. TVeksamt om jag vill ha den ens  på badrumsdörren. Den var en välment gåva, inte från honom, han skulle aldrig ge mig några gåvor, jag nändes inte glömma den på pendeln.

Uddevalla då? Nej, det känns inte så angeläget. Jag har haft den där speciella kalendern med amatörbilder från min gamla hemstad så länge den givits ut. Men de senaste åren har bilderna blivit tristare och tristare. Parkeringsplatser, friluftsbilder, badande människor, hur kul är det?

Eller är det dragningen till hemstaden som börjat blekna betänkligt?

För några år sedan fanns det i föreställningsvärlden, om än väldigt långt in, att flytta dit någon gång. Nu har jag inte varit inne i stan på ens ett kortare besök på mer än 1½ år. Om jag inte bytt från bil till tåg där en kväll i mars så skulle 2011 blivit första året i mitt liv helt utan Uddevalla.

Undrar om jag kommer att ångra mig. När jag inte kan lyfta blicken och titta in i Uddevalla.

Förstås skulle man ha tagit fler egna bilder. Av miljöer och av människor i miljöer. Men det gjorde man ju inte. Med sin lilla kodak instamatic tog man bilder av människor i väldigt lite miljö. Och för min del väldigt sporadiskt. Man kunde inte veta att efter en tid så skulle miljöerna bli viktigare än de där unga ansiktena i närbild. Människor man slutade träffa, de bleknade bort på samma sätt som färgerna på fotona. De man följde fick nya och nya ansikten som var viktigare än de där släta och klarögda. När facebookvänner lägger ut bilder från andra tider så är de viktigaste bilderna inte de där jag verkligen känner personerna utan där det doftar en tidsanda.

Kanske skulle man säga det till sina barn. Att ta fler bilder av de miljöer de lever i. Festbilderna har en begränsad tjusning som inte står i proportion till mängden de levereras i. Medan en gatuvy från ett visst år kan väcka hur många slumrande minnen som helst.

Något nyårslöfte om att fara till Uddevalla under året blir det inte.

Det blev lite skralt med löftena. Och man ska väl inte avslöja dem?

En underlig sak har jag för resten iakttagit när jag skummat lite bloggar. Hur många det är som tycker 2011 var ett skitår. Det var det ju, om man ser till händelser i världen och i Sverige. Men då kan man väl skriva det, att det var det som var skit. För när man bläddrar tillbaka i bloggarna så är det samma randande av allt underbart som vanligt. Vad konstigt det blir när man sen på årets sista dag berättar att det varit en massa skit. Men att 2012 ska bli alldeles underbart. Och då undrar jag ju förstås hur de ska skriva då, Clara, Christina och de andra. Om skiten är så underbar, hur underbart blir då det riktigt underbara?

Annonser

6 svar to “När bilder bleknar bort”

  1. Rutan Says:

    Jag har aldrig gillat de där årstidskalendrarna. Snöbilder i januari, vitsippor i maj, höstlöv i oktober osv. Det är ju bara att titta ut, så ser man samma saker. Hellre då gamla bilder från hemstaden. Jag ska tipsa en förening här om det, det skulle bli succé.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; ja, det är en fotoklubb som tagit som tradition att göra den där kalendern. Den har sålt som smör. Kul idé från början, men jag har en känsla av att bilderna väljs inom en för snäv krets av lätt åldrande herrar.

  3. Evis Says:

    Jag kan ju bara svar för mig själv vad det gäller varför jag inte skriver om det som gjorde 2011 till ett skitår: Det ena är att jag inte vill lämna ut mitt barn så till den milda grad och heller inte att hon (och andra) ska veta exakt hur mycket det påverkar.

    Sen är det ju begränsat hur många gånger man kan skriva hur det är att leva med reumatism utan att det blir trista upprepningar och det gäller väl också hur det är att få ännu en allvarlig sjukdom och hur den får en att må.

    Jag tycker dessutom inget vidare om att få sympatiyttringar från främlingar. Eller avslöja för främlingar hur jag verkligen mår.

    Så därför blir resultatet av ett skitår att man skriver mindre, inte att man skriver om vad som gör det till ett skitår.

  4. Ullah Says:

    För min del är det ganska orättvist mot stackars 2011 att kalla det ett skitår, så det gör jag inte heller. Jag tycker det var ett helt OK år, upp och ner som vanligt ungefär.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Evis; du har minsann ingen anledning att ta åt dig, och jag tror inte du gör det heller. Ditt bloggår har varit präglat av upp och ned och du har också förklarat när du gjort uppehåll.

    Min teori är att en del skribenter varit djupt upptagna med sin image och hållit undan de mörka delarna. Men sedan mot slutet av året satte de upp ett finger i luften och märkte att vinden ven åt skitårshållet. Och då var de ju tvungen att ansluta sig. Eller så höll inte imagen året ut.

    Ullah; för mig var året mångt och mycket ett skitår, men samtidigt hände en del kul också. Och när ja blickar tillbaka så har jag sannerligen inte försökt upprätthålla någon underbar image. Jag har ju tvärtom fått kritik för att jag varit alldeles för grundlöst gnällig.

  6. Evis Says:

    Nej, jag tar inte åt mig, men jag har funderat mycket över det där – vad folk skriver om och hur olika man reagerar och vad man vill dela med sig av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: