Bara mina jackor på kroken

Det gick bra i några dagar i början av helgerna. Då hade jag lite koll, började se serier.

Sen försvann alltihop. Jag vet inte vart Mildred Pierce tog vägen och jag vet inte om jag vill veta. Inte den där udda engelska rektorn heller. Kanske hittar jag dem, kanske inte.

Felet heter nog delvis Project Runway. När jag inte uppmuntrat eller hjälpt Mellan med hennes skoluppgifter så har vi sett på senaste säsongens av programmet. Klämt alla nedladdade avsnitten på en dryg vecka. Kul. Och kanske hjälpte det henne att få fart på det egna skapandet. Hon hade rätt mycket att göra och jag är rätt impad av resultatet.

Tiden försvann. Mellans tre veckor känns faktiskt inte så där väldigt mycket mer än de andras 6-8 dagar.  Tre veckor sedan jag klättrade omkring och fixade en del detaljer i väntan på första ankomsten. Att den flög så, tiden. 

Nu är det plötsligt bara mina skor på skohyllan igen, bara mina jackor på hängaren innanför dörren, inga mössor som ligger fel.

Tidigare idag när jag stretade till butiken för att inhandla förnödenheter -dvs se till att det fanns både ordentlig frukost och annan mat till Mellan hennes sista dag här, samt få slut på katternas besvikna miner när de serverades ännu en portion julskinka, och bli av med kattpisslukten – då kände jag en viss tillförsikt och glädje inför morgondagen och vardagen. Tyckte det skulle bli rätt skönt att städa undan resterna av Mellans skaparveckor.

Nu är det lite rastlöst. Och lite melankoliskt. För varje besök/avsked så så tänjs liksom banden ut en bit. Nästa gång alla ses så kan det nog vara så att alla har passerat 20-årsstrecket. Deras ”egna” kommer allt närmare. Hur det nu går till, de tdär egna. När jag höll på med maten i julas så tänkte jag ibland att jag fortfarande inte tycker jag är den som vet hur man gör, tillhör en yngre generation som håller på att lära sig både Jansson och köttbullar. Trots att modern varit död i snart tre år och då hade blivit över 90. Å andra sidan lärde hon  mig i stort sett aldrig något, det kanske är därför.

Plockar lite här och lite där. Kan inte bestämma mig om julen, hade ett kort besök här ikväll som tyckte jag skulle låta den vara kvar några dagar till. Får se. Börjar jag peta på ett ställe så är snart allt iväg. Ser att jag var rätt trög på att rensa jul förra året, men det berodde nog på att vi firade själva julen borta och tog igen en del när vi kom hem.

Jo, lite är allt känslan som den när skolan började efter jullovet och mina dagar blev mina egna igen. Faktiskt så blir ju det här min första ensamma vårtermin. Och jag har faktiskt en hel dråse jobb att dra igång den med.

Annonser

10 svar to “Bara mina jackor på kroken”

  1. Ullah Says:

    Ja, och nu är det tyvärr dags att börja gå upp tidigare på morgonen igen. Ett stort lidande. Det kanske du slipper i alla fall.

  2. Malou Says:

    Ved precis vad du menar. Minsta Marit åkte tillbaka till Newcastle igår – nu har vi hela huset för oss själva igen. Det är egentligen ganska skönt!

  3. Lisbeth Says:

    Är det därför vi har två ben? Man vet inte riktigt vilket man ska stå på. Samtidigt som saker känns bra så finns det ett stänk av ledsamhet och saknad. Min har hunnit gå över nu. Så snabbt man faller in i gamla gängor. Jag hade bestämt mig för att nu när vi är bara två vuxna här hemma sedan 28/12 så skulle livet te sig annorlunda. Jag märker att det är svårare än jag tror. Friheten är underbar men den ska fyllas med nya saker. Det jag har börjat med är att se på Tv. Fick aldrig se det jag ville då jag ville. Har bla. sett ett italienskt program om två herrar som åker runt. Underbart och mycket se värt. Jag har också startade omflyttning av möbler så att det ska passa mig. Som du säger nu kommer en ny tid: DEn första vårterminen för dig

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; pecis det jag slipper, utom för min egen skull. Det blev lite backlash förra året när Mellan kom tillbaka.

    Malou; ja, visst är det. Meningen med livet är inte att ha vuxna barn boende hemma. Utom på besök.

    Lisbeth; till och med min självupptagna mamma berättade om hur hon märkt av den stora tystnaden när jag flyttat hemifrån, hur hon satt och stirrade på min far och undrade hur de skulle kunna fylla upp tiden tillsammans. Det hade de nog rätt svårt för också. Ja, jag märkte i höstas hur TVn fick ett större utrymme. Däremot har mitt sociala liv blivit mindre sedan barnen flyttade helt.

  5. Noemi Says:

    Intressant att läsa hur det kan kännas:-)! Det kommer ju en dag då de bara kommer på besök och man ska ha ett eget liv. Tror att man ska ha ett eget liv nu också, men det är svårt då barnen tar så mycket tid ändå…trodde att det skulle vara lättare och mer socialt liv för egen del då de flyttat och man får mer tid över?

  6. Annaa Mattsson Says:

    Nomei; det verkar som om de flesta människor blir mindre sociala med åren, parinstängdheten större, benägenheten att släppa in singelpersoner i parumgängen blir om möjligt ännu mindre än när man var yngre. För många, framförallt kvinnor, inträder också vid ungefär 50 en uppfattning om att inget annat än barnbarn är riktigt intressant att umgås med.

    Par som träffas ”på äldre dagar” är också ännu mindre benägna att umgås med andra än vad yngre par är. Man verkar tycka att det räcker så, nu när man har träffat någon.

    Sen har man ju som förälder ett särskilt behov av att komma hemifrån ibland och det blir ju inte lika markant när det inte finns någon att komma ifrån!

    Det är ingen slump att jag umgås ganska lite med jämnåriga.

  7. Noemi Says:

    Hm, jag visste inte att det blev mer och mer inlåst med åren! Vad 17 beror det på!? Jag trodde att man fortsatte vara nyfiken…och intresserad av andra även om det finns måsten och därför inte frihet på samma sätt som när man var ung, ogift och utan barn….

    Får man verkligen barnbarn så tidigt som vid 50 nuförtiden? Då är min äldsta 23 år och yngsta 16 år….

    Jag förstår att du inte umgås med jämnåriga…

    Vad är det som händer med en med åren tror du? Vad beror detta på?? Låter så…tråkigt…

  8. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; när jag var 50 var min äldsta 12. Jag har vänner som fick barnbarn redan när de var 42.

    Jag har nog inget riktigt bra svar på vad det är som händer. Ska fundera lite och kanske återkomma med ett inlägg.

    • Noemi Says:

      Ja gör det gärna i ett nytt inlägg, vore intressant att höra din tanke om det, du brukar vara skarpsynt.

  9. Evis Says:

    Jag räknar inte med barnbarn vid femtio, men om de får barn i den mycket rimliga åldern tjugofem så får jag ju det. Gissar dock snarare på sextio, om man ser till den socioekonomiska miljö de växer upp i.
    Min moster blev mormor innan fyrtio.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: