Arrogans som yrkessjukdom bland journalister

Nu har jag tagit bort en av belysningarna i köksfönstret så nu kan jag lyssna på radio igen. Till exempel hann jag inte bli avbruten av ett telefonsamtal innan Nordegren i P1 med Louise Epstein började.

Även om de båda två har sina poänger då och då, så står de båda två för en av de sämsta egenskaperna i journalistkåren: yrkesarrogans. Den som går ut på att man inte är arrogant och nedlåtande för att man är en bra journalist (finns massor av bra journalister som inte är arroganta) utan för att man är journalist.

Som tur var ringde båda mina telefoner samtidigt så jag inte fick eftermiddagen helt irriterad, men jag hann med att höra några nedlåtande kommentarer om bloggar. Bloggar avfärdades gemensamt och snabbt som enbart ointressanta dagboksanteckningar (av amatörer, de använde inte det ordet, men jag kan yrkesarrogansens språk och betoningar). Däremot tyckte Louise tydligen att twitter var mer meningsfullt. Det är säkert det där med att det är där det händer. Det är det inte, men till skillnad mot andra sociala medier finns även riktigt kända personer ute på tweeten och gör den på så sätt mer spännande att delta i. Antar jag.

Louise hyllade en artikel av Horace hon läst också. För att den var så lång.

Jag vet inte. Hade det varit för sju år sedan hade min tolerans kanske varit högre. Men när två dryga journalister fortfarande 2012 avfärdar bloggandet som enbart meningslösa dagboksanteckningar tycker jag det helt enkelt är lite väl arrogant och oinitierat. Jo, de citerade  Anina Rabe också. Som i sin krönika idag i SvD efterfråga en annan sorts samtal. Än de rappa hätska som förs på twitter och facebook. Epstein stämde in i den efterlysningen.

Men jag menar att de samtalen faktiskt finns på bloggen. Om man letar lite. Om man inte är så upptagen av sin yrkesarrogans att man inte vill veta. För att amatörerna som skriver där ute inte räknas.

Jag har ihärdigt från min bloggstart hävdat att bloggande inte är journalistik. En del bloggare hävdade ju för några år sedan det i sin hybris över att se sina ord i skrift och få läsare. Bloggen får aldrig användas av journalister som faktakälla eftersom den inte har krav på saklighet, opartiskhet eller ens sanning. Bloggaren får lika lite som journalisten fara med osanningar eller förtal om namngivna personer. Men där upphör likheten.

Däremot förs det samtal i bloggar. Byts åsikter, skrivs långt.

Fast ibland blir jag förvånad över samtal som inte förs. Jag begriper fortfarande inte personer, vuxna personer, som går in och kommenterar bloggar utan att haka på en enda tråd i något som sagts i någon tidigare kommentar. Varför tar man inte chansen när man har den? Varför går inte bloggaren själv in och svarar och spinner vidare. Varför låta arroganta journalister få fog för sin uppfattning att bloggar bara är meningslösa dagboksanteckningar med meningslösa kommentarer efter.

Undrar jag.

Som är igång igen.

Och lyckades undvika större delen av Sverker igår också. När han byggde vidare myten om sockerfasan., Nej, ”vi” äter inte 44 kilo socker om året. Däremot finns det människor som gör det. Det är inte alls bra. Men det innebär inte att det är livsfarligt att äta socker över huvud taget. Jag har fortfarande inte sett någon statistik som visar att sockerkonsumtionen över lag har ökat. Däremot uppgifter på att den kan ha minskat jämfört med t ex för 30 år sedan eftersom livsmedelssvinnet har ökat.

Annonser

6 svar to “Arrogans som yrkessjukdom bland journalister”

  1. Karin/Blott Sverige Says:

    Ja, så ser jag också bloggandet. Visserligen en del av offentligheten, men mer av samtal och prövande av olika åsikter. (Fast jag ska erkänna att när jag skriver en artikel eller en bok så är jag noggrannare med faktakoll och stavning och sånt. Även ämnesval förstås.)
    Jag tror inte att de här journalisterna som uttalar sig om bloggar har läst så många andra bloggar än de där stora som handlar om just ytligheter. Att hitta bloggar man gillar och sen följa dem tar ju tid, den tiden skulle inte jag ha om jag hade ett vanligt heltidsarbete. Därför tvivlar jag på att de har den.

    Själv har jag en del av mitt umgänge på bloggen. Det känns liksom öppet och bra, nya kan komma till, det är rätt så kravlöst, man skriver då man hinner, om man hinner.

    Men det är nog inte typiskt för det många förknippar med ordet blogg.

  2. Lotta K Says:

    Vet de att Annina Rabe bloggar?: http://shampoorising.typepad.com/

  3. Annaa Mattsson Says:

    Karin; men efter alla år av bloggande så tycker jag man kan begära mer av journalister som just ägnar sig åt att kommentera nutid på det sätt som just de gör. De har tid att ta reda på saker, om de vill.

    Jag tror det är olika vad man förknippar med blogg. Beroende på hur mycket man trängt in i ämnet.

    Lotta; förmodligen inte.

  4. frktjatlund Says:

    Jag äter definitivt inte 44 kg socker. Och vem är det som dricker upp min starksprit?

    Eftersom jag inte hinner med så mycket umgänge och åsiktsutbyte som jag skulle vilja i det verkliga livet, tycker jag att bloggen är ett utmärkt komplement.

    Och det här med bloggar och fakta borde historien med pojken som lämnades i Uppsala för att promenera hem till Stockholm, stämma till eftertanke.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; försökte leva upp lite till spritstatistiken under några dagar i Nordirland, men det märktes knappt, just i statistiken.

    Har haft på gång ett inlägg om den där historien i Uppsala i några dagar. Det kommer nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: