En fullständigt livsfarlig ståndpunkt

Så har det heliga föräldraskapet ännu en gång ifrågasatts. Än en gång har ett vuxet barn gjort det mest förbjudna. Givit sin syn på sin barndom medan föräldern ännu är i livet.

Tydligen finns det ett gyllene hederskodex som reglerar hur relationer mellan barn och föräldrar ska fortlöpa. Först kommer barndomen där föräldrarna styr efter eget huvud och förmåga, det kan gå rätt illa, men de flesta barn brukar överleva. Sedan kommer tonår då barn tillåts revoltera just för att de är tonåringar, men å andra sidan tas konflikterna sällan på något större allvar, för barnen är ju tonåringar. Sen kommer själva vuxenblivandet då barnet bryter upp, ibland ganska våldsamt, för att börja styra sitt eget liv efter eget huvud. Men sedan ska färden tillbaka anträdas. Takten bestäms av hur djup konflikten har varit, om den nu alls funnits. Vägen kantas av uttryck som ”min barndom var trots allt lyckligare än många andras”, ”de gjorde i alla fall så gott de kunde”, ”nu inser jag att de hade rätt/bara ville mitt eget bästa”, ”lilla mamma, hon hade det inte så lätt själv”. Tills den stora försoningen är uppnådd. Eller snarare, tills barnet har förstått och förlåtit allt.

Och jag säger besviket nej.

Har vi inte haft den här debatten några gånger förut? Om andra författares barndomar.

Fanns det inte en konsensus om att våra egna upplevelser av vår barndom kan ingen ta ifrån oss, inte heller de spår de satt? Det hjälper inte att syskon kommer och ropar ”så var det inte!” För det var kanske inte så för syskonet, men det var precis så för mig. I mig egen familj var det inte så konstigt att vi upplevde helt olika barndomar eftersom åldersskillnaden var stor, men även i en tät syskonskara kan upplevelser och konsekvenser var vitt skilda.

Det är det ena. Det andra är den där förlåtelsen och försoningen. Som barn förväntas initiera. Varför det? Varför ska ett barn förlåta förtryck? Min mor fortsatte livet ut trampa fram i ett frenetiskt självhävdelsebehov kombinerat med martyrskap. Varför skulle jag förlåta när det var mig hon trampade på? ”Det här är tacken”, sa hon ofta i yngre dagar. För vad då? Jag kan fortfarande inte se att hon gjorde några större uppoffringar för min skull. Och tacka för att man blivit född ska inget barn behöva göra.

Att få åldrande föräldrar att erkänna skuld tror jag är meningslöst. En onödigt slitsam procedur för båda parter och som sällan leder någonstans, framförallt inte förminskar barnets demoner eller ändrar minnesbilder. Och det är dem man lever med.

Däremot kan jag förstå driften att skriva om dem. Inte minst om föräldern är en auktoritet inom barnuppfostran. Visserligen numera på allvar ifrågasatt.

Själv tillhörde jag dem som ifrågasatte Anna Wahlgren från början. Därför att det handlade om en annan syn på barn och föräldraskap än min egen. Den som jag hade in i föräldraskapet och fortfarande har. Av små glimtar ur Felicia Feldts bok ser jag de stora skillnaderna så tydligt och jag ser konflikterna de lett till. Det handlar framförallt om att vara ett större och viktigare Jag än barnen. Där har olika av Wahlgrens råd fått olika fäste. Tvångs- och utmattningsmetoderna för att få bäbisar att resignerat somna i egna rum köptes med hull och hår av en hel generation medan flockteorierna mer gled förbi. Det var som om lärjungarna inte riktigt ville förstå att det AW menade var att barnen i flocken skulle ta hand om varandra medan det stora modersjagt levde sitt liv. (De ”avslöjandena” är ju på intet sätt nya.) Särskilt var det lite svårt att ta till sig för dem som använde AW:s teorier som slagträ i dagisdebatten, ville se henne som ett alternativ till institutionsomsorgen. Flock och barnflicka där man så gärna velat se bullar, pyssel och aktivt föräldraskap.

Anna W säger nu att hon tycker konflikter i familjen ska hållas inom familjen. Ett uråldrigt försvar. Tänk så mycket som förblivit oskrivet om barns upplevelser icke skulle ha omskrivits i litteraturen. Jag hörde inte de argumenten angående Åsa Linderborgs rosade bok för några år sedan. Var det för att hon trots allt gjorde sin pappa till en hjälte, ett offer under omständigheter? Är det bara då man får skriva? Hennes pappa var ju inte känd. Men det var inte Kerstin Thorvalls mamma heller. Men hon levde. Och sen skrev hon ju en mer förstående bok. Då blev det så bra. Fast hon väl aldrig tog tillbaka det hon skrivit i den första boken.

Egentligen hade jag tänkt skriva det här inlägget utifrån en annan utgångspunkt. En som stadfästes i en annan blogg, senast häromdagen av en ung så mäkta populär mamma: ”Som förälder är det jag som alltid vet vad som är bäst för mitt barn!”

Nej. Det är en fullständigt livsfarlig ståndpunkt. För barnet.

(Det här är ett hastigt nedskrivet inlägg, jag kan komma att redigera och revidera något, men grundprinciperna står fast.)

Annonser

26 svar to “En fullständigt livsfarlig ståndpunkt”

  1. frktjatlund Says:

    Mina barn var för gamla när Barnaboken kom, så jag brydde mig inte. Min husgud i det ämnet var Benjamin Spock.

    Enda bok jag läst av henne var en som utspelade sig på en förlossningsavdelning. Året var 1973 och jag slukade allt i bokväg, som handlade om barnafödande. Om den var bra? Kommer inte ihåg. Så här efter nästan 40 år.

  2. Ullah Says:

    Äntligen vet jag vilken populär mamma du menar utan att behöva fråga! Jag är mycket nyfiken på hur böcker av AW:s andra barn skulle se ut, just för att de kanske har en annan bild av hur det var. Till exempel den äldsta systern, hon som blivit professor och har ett enda barn, vad jag vet. För att det kanske var det för dem, vem vet. Eller för att de kanske hade andra personligheter än sin syster F. Min mor och hennes syster (som bara är 14 månader yngre, pseudotvillingar säger man väl) har helt olika bilder av den gemensamma uppväxten, trots att de levde mycket nära varandra under alla år. Jag får fråga min bror om han har likadan bild som jag av vår uppväxt. Jag var ett mycket nöjt barn och har inga dåliga minnen av min uppväxt förrän fram till cirka 17-årsåldern då det blev väldigt turbulent kring min mamma. Men då var jag redan på lång väg ut ur hemmet.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jag fick när barndomen redan passerat Jesper Juul i händerna av en slump och konstaterade kort att jag haft rätt i det mesta. Ett av mina barn hävdar bestämt att vi gjorde fel, jag ser fram emot hennes avslöjande bestseller. Min ståndpunkt till media kommer att vara: ”Det är bra att sånt här görs upp offentligt, internt inom familjen kommer man aldrig någon vart.”

  4. Ullah Says:

    Jag läste hela barnaboken när jag var gravid första gången och i början av moderskapet, men mest som kuriosa. Försökte lite halvhjärtat att få barnet att sova (det var nästan omöjligt) men hennes tips funkade inte så jag la det. MIsstänker att Jesper Juul kom för sent för mig också.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; skulle vara kul om andra dottern skrev sin version. Min syster och jag har pratat mycket om vår brors bilder av sin barndom och bestämt oss för att den var just hans, det finns inte mycket att säga. Mycket är obegripligt, men det är ändå hans. Systern och jag har samma minnen om en del, i andra fall skiljer det sig starkt. Det lever vi också med men gör bäst i att inte prata så mycket om det. Hon skulle säkert inte gilla om jag gav ut det jag skrivit om min barndom. Brodern har däremot läst manus och gillar det.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; tyckte det var rätt sorgligt med folk man kände som kämpade så hårt för att nå upp till det där sovidealet. Så mycket tid och plåga spilld i onödan på några fjuttiga månader.

  7. Ullah Says:

    Min mamma har skrivit en hel bok, jag vet inte riktigt om vad, men tror att båda våra barndomar finns med i den. Den finns bara i manuskriptform och så kommer det nog att fortsätta vara. Om jag skall vara ärlig har jag inte den minsta lust att läsa det där manuskriptet.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; barn är nog ofta känsligare än föräldrar för vad som skrivs om dem. Som förälder är man ju rätt luttrad för kritik. Felicia Feldt berättar hur illa hon tog vid sig när hennes mamma skrev negativt om hennes pappa och hur oförstående Anna W var. Där tycker jag, i det jag sett, FF verkar gå väl långt i sin upprördhet. Jag borde ha rätt att skriva om mina upplevelser av en man jag levt med utan att fråga våra barn om lov.
    Men barn är som sagt känsliga varelser, minns hur otroligt upprörd ena dottern blev över ett kåseri där jag inte alls kritiserat, bara skojat lite och tagit ut svängarna. Hon såg nog det när/om hon läste, men blev rasande över rubriken.

    Jag skulle tyckt det varit ohyggligt spännande om min mor skrivit något! Så man kanske fått svar på en del frågor. Som inte gick att ställa till henne ens medan hon levde.

  9. Malou Says:

    Jag måste nog läsa den här boken. Jag fick Barnaboken av min mamma, men jag har haft tur – mina barn sov ganska gott som bäbisar. Och jag försökte inte ens att följa alla råd, vare sig från AW eller min mamma, jag gjorde det jag tyckte var bäst själv. Fast jag frågade mannen vad han tyckte 😉

  10. Monika Says:

    Nu vill jag läsa både Barnaboken och dotterns bok! Sömnmetoderna har man ju läst om här och där, men flockteorier också – intressant!

  11. Ullah Says:

    Om ni vill läsa om familjen Wahlgren kan jag rekommendera Anna W:s självbiografi, där hon berättar en massa om sitt liv. Då får ni hennes version också.

  12. Bloggblad Says:

    Jesper Juul gav mig mycket när det var tonårsrevolt här. Annars har jag inte haft större problem med just relationerna till barnen än jag mäktat med – och det beror på så tråkiga saker som att sjukdom tog fokus från småtjafs och vi behövde hålla ihop och prata om annat än i hallen avsparkade dojor.

    Det har nog underlättat att jag aldrig har haft ambitionen att bli Årets Mamma, utan gladeligen ändrat mig när jag haft fel. Mutat och tjatat och haft lagom neurotiska utbrott. Hände att jag gick ut och låste in mig i bilen när de härjade som värst – barn får man inte låsa in, men sig själv? De kunde dessutom se genom rutan att jag satt och läste och de brukar inte dra upp det.

    Men vad vet jag om vad de har ältat hos sina terapeuter om de nu har några…

    Mina egna föräldrar förlät jag för allt när jag skrev om min barndom – dock utan ambition att publicera eller slå mynt av storyn. (Jag är ju inte kändis) Jag skrev för att förstå.

    Förödande med alla unga föräldrar som vet bäst… Om detta skulle jag kunna skriva mycket, men eftersom erfarenheterna kommer från ett jobb med tystnadsplikt så blir det inget.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Malou; Barnaboken prickade nog väldigt rätt i tiden, det fanns helt enkelt ett hål att fylla på rådgivningshyllan. Som en reaktion på det som uppfattades som ”fri uppfostran” (men som sällan var det) ropades det på ordning och reda. Det fanns en marknad bland 30-åriga högutbildade förstföderskor som var övertygade om att om man bara gjorde rätt så skulle barnet sova 12 timmar i stöten och störa så lite som möjligt. (Överdriver inte!)

    Jag var mest fascinerad av att hon med sina hemsnickrade idéer både fick ge ut ett så stort verk och sedan blev läst! Smart drag av både henne och förlaget.

    Hemma hos oss hittade vi också egna metoder, som funkade bäst för både oss och barn.

    Monika; jag tror att även många som läst valda delar av Barnaboken har gått förbi det där med flockterorin. Om man inte hade gjort så skulle det inte gång på gång kunna bli en sensation att barnen hemma hos AW tog hand om varandra och att de hade barnflicka. Det var ju inte det alternativet till dagis läsarna ville ha!

  14. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ja, är man riktigt intresserad finns det att ta av.

    Bloggblad; det är väl samma här, inga riktigt stora problem, de som uppstod försökte jag ta hand om efter eget huvud. Däremot sken vår syn på barn igenom väldigt klart när vi drabbades av sjukdom och död. Det har jag skrivit mycket om. Att jag/vi vägrade släppa fokus på barnen och deras väl och ve. Det är där jag menar det finns en stor skillnad.

    Angående att låsa in sig så har barnen berättat att deras perfekta pappa faktiskt låste in sig i badrummet någon gång när jag inte var hemma. Även solen har sina fläckar… Hot och mutor är väl beprövade uppfostringsmetoder. Som röner skiftande framgångar.

    Vi hade ju en princip som vi aldrig vek en millimeter från: inget barn skulle någonsin ligga ensam i sin säng och skrika sig till sömns. Bara ett av barnen hade spjälsäng en kort period, när han blev stor nog att kunna resa sig upp fällde vi ned framsidan så att han själv skulle kunna klättra ur om han ville. Det var så vi idiotförklarades som barnuppfostrare av släkten.

    Jag kände inget jättebehov av att skriva en sammanhängande historia om min barndom och varken förlät eller förstod mer. Däremot tror jag att det hjälpte min bror en del att förstå att även jag hade upplevelser och känslor att berätta om. Han fick sin bild av familjen något reviderad.

  15. Karin/Blott Sverige Says:

    Hm, jag har ju också skrivit om den här smeten (om man nu kan kalla det så) och den diskussionen gick helt över styr. Alla blev arga på varann och delvis på mig. Rätt jobbigt.

    Självklart måste inte barn förlåta sina gamla föräldrar då de själva blir medelålders. Men jag får en känsla av det rätt ofta BLIR så. Och det beror förmodligen inte sällan på att de gamla föräldrarna blir far- och/eller morföräldrar. De får ju liksom en andra chans då. Tar de den så kan relationen helas.
    Så var det i alla fall i mitt fall, jag hade ju också en barndom på 70-talet med skilda föräldrar som i viss mån levde ut. Om man säger så.
    DNs recensent skrev rätt klokt om det där, tyckte jag. Hur barn (även som vuxna, men i förhållande till just sina föräldrar) är stockkonservativa och för endast kärnfamiljen.
    Det är ju de som får ta konsekvenserna av föräldrarnas uppbrott och nya kärlekar. Som FF uppenbarligen gjort. Dessutom blev hon väl gratisbarnvakt medan kompisarna var ute och hade kul. Om vi nu bortser från det som låter värre.
    Jag har fortfarande inte läst boken och är inte säker på att jag gör det.

    Jag tycker nog att en del av Wahlgrens idéer var rätt okej, och att de håller. Andra var helt uppåt väggarna.

  16. Cruella Says:

    Jag hörde om Barnaboken långt innan jag själv fick barn och läste den därför med intresse när jag fick mitt första, 1993. Eller, jag började läsa och blev snabbt konfunderad över hennes sätt att ondförklara Samhället. Lutade farligt åt foliehatthållet. Ironiskt att hon som ifrågasatte kollektivismen av typen Är du lönsam lille vän själv skapat ett hemmakollektiv där det inte verkar ha funnit plats för så mycket annat än mammas självförverkligande i form av nya erövringar, både vad gäller karlar, medieutrymme och lärjungar.

    Något som bitit sig fast är också hennes korkade uttalande om att det inte verkar vara ett dugg farligt att röka när man är gravid eftersom hon minsann fött nio feta barn. Apropå mammor som alltid vet bäst?

  17. Annaa Mattsson Says:

    Karin; min mamma förblev sig tämligen lik även genom följande generationer. Även om hon gärna ville leva upp till rollen av praktmormor. Samtidigt som hon levde ut i sin självupptagenhet.

    Jag uppfattar barns tolerans som rätt selektiv. Men visst, ja, kärnfamiljidealet är starkt och det är det ju i samhället de växer upp i också. Vi har ju tidigare här diskuterat de ständiga applåderna för långa äktenskap hos Skavlan på fredagskvällerna. I min närhet har jag sett fall där myndiga barn kämpat hårt för att stoppa föräldrars skilsmässa och inte begripit att de på det sättet förvärrat situationen.

    En del av hennes idéer var väl egentligen rent snusförnuft?

  18. Annaa Mattsson Says:

    Hoppas det är lättare för andra att kommentera här än det är för mig själv!

    Cruella; åh jag minns det där med rökningen!

    Och ja, det är märkligt att fler inte gjorde den iakttagelsen som du gjorde. Men jag antar att man så gärna ville ha alternativ att man inte ville se vad det var för alternativ hon egentligen presenterade. Förmodligen bidrog media till att skapa en bild som inte stämde riktigt med verkligheten. Modersmyten är ju stark. Där var den duktiga mamman omgiven av alla sina barn på fina bilder. Mamma som var så duktig och jobbade medan hon födde alla barnen. I bakgrunden fanns det också män och det var ju så fint att hon hann med kärleken också.

  19. Rutan Says:

    Barnaboken blev min räddning, november 1983. Jag hade fått vårt andra gemensamma barn och nu hade jag bestämt att jag skulle reda ut det här med amning och rutiner på ett bättre sätt än med första barnet. Fadern hade två barn sedan tidigare, varav ett (fyra år) bodde hos oss. Det var fruktansvärt jobbigt och ensamt att känna att jag var oerfaren av spädbarn medan han hade mycket erfarenhet. Jag kämpade på med amningen men fick ingen riktig ordning på hur jag skulle lägga upp rutinerna. Det blev bättre efter ett tag, men jag ville absolut inte ha det på samma sätt med andra barnet. Efter ett par veckor fick jag låna Barnaboken och började läsa. ”Gör så här så blir det bra”, stod det och jag gjorde så och det blev bra. Det blev så inivassen bra och jag blev som frälst. Äntligen någon som inte sa att man skulle göra som man själv tyckte (visste inte vad jag tyckte), att man vet bäst själv, att barnet säger till. Utan gav handfasta råd, tips om rutiner och detta sagt med en kärleksfull ton om barnen. Det var en sån lättnad och jag var lycklig hela amningsperioden, att det blev ett sånt bra samspel mellan barnet och mig, och det var tack vare Anna Wahlgren.

    Vad gäller annat hon skriver om, så tog jag också till mig det där om flocken. Hur hon och hennes barn och deras pappor har haft det bryr jag mig inte om. (Precis som att jag inte bryr mig om hur Elvis Presley levde – de av hans låtar jag gillar, gillar jag.) Jag läst och sållade, använde mig av det som fungerade för vår familj och brydde mig inte om det som inte passade. Att tänka på familjen som en flock tycker jag är en bra metafor. Jag har medvetet uppfostrat mina barn att ta hand om varandra. Det betyder inte att någon har blivit utnyttjad som barnvakt.

    Mina systrar och jag har säkerligen olika uppfattningar om vår uppväxt. Vi är ju olika individer och har levt med föräldrar och syskon i olika skeende av deras liv och ålder. En gång bad en av oss att vår mamma skulle skriva ner sina minnen om vår barndom och uppväxt, för att få se den från hennes horisont. Det tyckte hon inte var intressant, utan skrev om sin egen barndom i stället.

    Mycket annat i Barnaboken har också varit till nytta för mig. Nu när jag har fått barnbarn ska jag börja bläddra i den igen för att se hur präglad den kan vara av den tiden. Det ska bli intressant!

  20. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; och sedan hade vi ju dem som satt med Barnaboken uppslagen framför sig och försökte göra precis som det stod där – och upptäckte förtvivlat att barnet inte var intresserat av hennes metoder. Min närmsta väninnan var helt besatt av att hitta rätt rutiner och stressade bort månader på det.

    Och så har vi ju mig och alla andra som klarade amningen alldeles lagom bra utan boken.

    Och när vi förkastade hennes tvångsmetoder för att få barn att sova ensamma så var det inte för att vi testat och de inte fungerade, utan för att vi helt enkelt inte ville ha det på det sättet, med instängdheten, ensamheten, resignationen. Det är det jag menar med de stora skillnaderna. Att så mycket av hennes metoder gick ut på att bli så fri från barnen som möjligt.

    Annat var sunt förnuft, annat väldigt osunt förnuft.

    Att uppfostra barn till att ta hand om varandra, och andra, tycker jag inte är det samma som att se dem som en flock. Mina barn har ofta återkommit till hur de stör sig på att deras kompisar verkar vara uppfostrade till att bara bry sig om sig själva och möjligtvis sina syskon. Kanske trots allt en föräldrageneration som förläst sig på det där med flocken. För det har varit så genomgående.

    Jag har under åren ofta hamnat i frågor som rör organisationsförändringar och då kommit i kontakt med organisationskonsulter. Något som jag lärt mig är att kolla upp hur deras teorier och pigga förslag faktiskt har fungerat tidigare, inte minst i organisationer de själva verkat i. Det är en detalj som ofta missas. Eller görs för sent. Ställde en gång en sådan konsult mot väggen när han totalt misslyckats i en organisation där han till och med fick jobb för att genomföra sina teorier. ”Nej, det funkade inte på mitt gamla jobb, men jag tänkte att om jag kom till en helt ny organisation så skulle det kanske gå!” Angående det där med att inte bry sig om hur teorierna funkat i praktiken. De kan också ha funkat väldigt bra, men till priset av att halva staben har sagt upp sig och bytts ut.

  21. Ullah Says:

    Nu kan jag meddela att jag börjat lyssna på Felicias bok på Storytel i Julia Dufvenius uppläsning (bra), och efter att ha hört cirka 25-30 % kan jag säga att jag tycker den är fint berättad. Den är full av ångest och jag kan känna med berättarjaget, till skillnad från någon recensent som tyckte att hon bara klagar och att det inte gick att förstå henne.

  22. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jag är klart inställd på att läsa. Och de ska bli intressant att höra henne hos Skavlan ikväll.

  23. Lotten Says:

    I just det här fallet när mamman starkt salufört sig som en barnuppfostransguru så kan jag möjligen hålla med om att det finns en vits med att tvätta byken offentligt. Men annars förstår jag nog inte det. Vad tjänar man på, annat än uppmärksamhet, på att skriva en bok om det? Att man kan tjäna på att skriva ner sina tankar det kan jag förstå. Men just publiceringsfasen förstår jag inte. Om det inte är så att man tror att någon eller några som läser det faktiskt kan ha hjälp av det i sitt eget liv. Men det tycker jag är en annan kategori böcker än det här.
    Den sista frasen har jag faktiskt använt. Då för att värja mig från diverse besserwissrar som haft åsikter om när jag slutade amma, att min man var föräldraledig och jag jobbade, att våra barn gick på dagis, att våra barn får vara hemma själva på loven, att vår son fortfarande sover i vår säng ibland utan att vi kör iväg honom. Ja, du vet vilka typer av kommentarer jag pratar om. Då tycker jag att föräldrarna kan känna sitt barn bäst…
    Vi har aldrig kört metoder i uppfostran, jag tycker bara det var stressande att titta i sådana böcker. Juul har jag läst lite i senare, och det är väl den där jag hittat mest som jag håller med om.

  24. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; jag tycker det är skillnad att säga ”det är bara jag som vet vad som är bäst för mitt barn” och att säga ”det här funkar bäst för oss”. I situationerna du pratar om handlar det ju om det, vad som funkar i familjen. Jag har tyvärr i min närhet sett föräldrar praktisera märkliga teorier med förödande konsekvenser för deras barn.

    Vi använde inte heller några bestämda metoder eller gick efter teorier. Min huva så mycket kritik vi fick för att vi inte hade rätt sovtider och metoder och vad det nu var.

  25. Lotten Says:

    Japp, det är stor skillnad, så egentligen säger jag inte emot dig. Bara en kommentar för diskussionens skull;-)
    Och så måste man vara lyhörd för barnets egenheter. Att säga att samma saker funkar för alla barn är en lögn.

  26. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; åh, jag minns min vän psykologen. Hon ansåg att vi hade fel sovtider till Äldsta och tjatade om det när hon var hemma hos oss. ”Ni borde lägga henne nu!” Och vi förklarade, gång på gång, att vi kände till barnets ”sovtåg” som vi kallade det. Om vi skulle lägga henne vid föreslagen tid skulle det ändå ta stunden fram till hennes normala sovtid, när sovtåget gick, innan hon somnade. Vi skyllde på att hon var yrkesskadad, men det är nog en väldigt vanlig åkomma.

    Ja, Lotten, vi är överens!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: