Försoningens förbannelse

Så har vi hört Felicia Feldt säga sitt. Nej, jag blev inte besviken. Eftersom Skavlan är mästarnas mästare i att missa givna följdfrågor så fick vi inte veta mer än det som stått i andra intervjuer. Man måste ju också komma ihåg att Skavlan inte är ett direktsänt program.

Den bästa repliken fick dock bli kvar. Den från FF om att man kan gå vidare och må bra utan att förlåta. Det är en nyckel. Att man inte nödvändigtvis måste förlåta och försonats. Jag tror förlåtelse och försoning vilar som en förbannelse över mänskligheten. (Kolla i världslitteraturen! Eller så kan man nöja sig med att läsa Joyce, det räcker.) Och att många som påstår sig ha förlåtit i stället har svalt förtreten/förträngt/slätat över/resignerat. Där kommer många av dessa frenetiska ”lilla mamma”. Inte så många ”lilla pappa”. Man säger kanske andra saker om dem. För många har de varit mer bakgrundsfigurer. Eller haft andra roller. Min mamma sköt ofta fadern framför sig när hon trodde att man inte lyssnade på hennes argument. Vanligt antar jag. ”Vänta du tills pappa kommer hem!” Vilken trist roll att ha. Och vilket sätt för mödrar att förminska sig själva. Fäder som varit mer framträdande har förstås haft andra roller. Min far hade också andra roller än just den som han inte själv hade valt.

För övrigt kryper det upp lampor ur vrårna här. Vanliga lampor. I stället för julbelysningarna. Gäller att hålla i sig så man inte ersätter för mycket. Har f’äst en led-slinga över spegeln i hallen/arbetsrummet. Den lyser minst sagt upp. Syns t o m att det hamnat damm innanför glaset på tavlan som hänger bredvid. Skumt, att man ska behöva vänja sig vid ett nytt slags ljus. Men som en vägledning hur mycket energieffektivare led är än vanliga lampor kan jag berätta om batterislingan som gått på två batterier, tänd då och då, sedan första advent och fortfarande lyser svagt. Jämfört med ett sånt där luciatärne-ljus som jag haft i en ljusstake. Två timmar höll ett batteri! Skillnaden lär inte vara lika gigantisk när det gäller el, men säkert är den stor. En god lärdom är väl dock att 80 små ledlampor är alldeles för mycket för en fönsterbelysning. Så ljust vill man inte ha! Tio räcker gott.

Jag går inte ut idag. Det är säkert fel val. Kommer att ångra mig i morgon när jag är tvungen att köpa mjölk, smör och majonnäs. Och det är halare. Att jag inte gick ut idag.

Annonser

9 svar to “Försoningens förbannelse”

  1. Ullah Says:

    Nej, det framkom inget särskilt nytt i intervjun som inte redan stått i tidningarna. Men trevligt att få se Felicia. Är snart klar med boken, och min tidigare omdöme står fast. Hon talar också lite om att de olika syskonen valt olika strategier i sina förhållanden till den så starkt dominerande (understatement) modern. Hemskt att höra att barnen fick ligga månader på sjukhus pga undernäring. Hittade en tråd på flashback där en av systrarna försvarade sin mamma. Men nu är jag så trött på hela familjen att den står mig upp halsen.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; vissa barn kan försvara sina föräldrar hur långt som helst. Jag har sett de skillnaderna i familjer mer nära inpå. Hur något syskon fortsatt försvara en förälder som uppenbarligen varit rent skadlig för barnen.

    Ja det var kul att se henne.

    Det var för resten kul att se Horace också. Han sa kloka saker som helt gick förbi Skavlan. Nu får det allt bli någon väldigt speciell gäst för att jag ska ägna en stund åt honom igen!

  3. Ullah Says:

    Jag skall se Horace också. Jag har sett Skavlan för lite för att ha en åsikt om hans intervjuteknik, men är det så alltså att han inte är särskilt bra?

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; första programmen jag såg, från Norsk TV, tyckte jag var bra, stod för något nytt. Han var en avslappnad intervjuare som verkade få gästerna att prata otvunget, och framförallt att föra intressanta samtal med varandra. Det var en blandning av underhållande pratprogram och seriös journalistik. Dock i stort sett utan humorinslag.

    Sedan vet jag inte vad som har hänt. Gång på gång inträffar fenomenet att han är så upptagen av att följa sina inrepeterade frågor att han missar att lyssna och därmed inte kan ställa följdfrågor. Kan man inte det förlorar en del av de kloka frågorna sitt värde. Dessutom har han kört fast i hjulspår, som ”de lyckliga äktenskapen”. Han har också en självgod förnumstighet som han framförallt använder mot kvinnor. Kanske har han blivit för omhuldad, självdistansen har gått förlorad.

  5. noemi Says:

    Håller med här. Man måste inte förlåta och försonas men kunna gå vidare ändå. Psykologin går väl ut en hel del på att försonas? Fast de kanske menar med försonas med att det har hänt antar jag?

    Som förälder så har man en tuff roll, nämligen att försöka förstå barnet och ge det bekräftelse för det dem känner, kunna vara vuxen nog att vara lyhörd och rannsaka sig själv, och inse att svaren ibland är att man inte visste bättre.rata

    Det där med att p

  6. noemi Says:

    Blev fel skriver från mobil…

    Skulle avsluta med att säga att det där med att prata illa om den andra föräldern det är ett Big no no. Jag vet det så väl själv. Föräldrar ska hålla sina åsikter om varandra när de skilt sig för sig själva i görligaste mån.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; det är bra uttryckt, att försonas med det som har hänt. De tär nog när man inte någonsin kan det som man får det svårt.

    Big no, ja i allmänhet. Samtidigt måste nog ett vuxet barn kunna klara att en förälder berättar om sina upplevelser. Om inte berättelsen går ut på att såra barnet eller att framhäva sig själv som den bättre föräldern. Utan för att skapa förståelse.

    • noemi Says:

      Jag är nog lite hård här pga egna upplevelser. Anser att den vuxna ska förstå barnet först och att svaret kan vara att man.inte visst bättre och/eller agera bättre. Barn även som vuxna ska inte behöva förstå och vara förälderns biktfader utan båda parter behöver försonas med det inträffade och gå vidare och det är alltid föräldern som ska fråga efter barnet….

  8. Annaa Mattsson Says:

    Noemi; ja, jag håller med dig om det. Biktfäder ska inte barn behöva vara. Men jag kan se för mig situationer där en mor kan tala om för sitt vuxna barn att hon faktiskt mådde dåligt i relationen med barnets far. Förutsatt alltså att hon inte utnyttjar detta mot barnet. Till eget martyrskap, eller som sagt för att framhäva sina egna fördelar. Nu handlade det ju inte om det i det här fallet, utan om att FF ogillade det modern skrev om relationen med hennes far i sin självbiografi. Det visar nog egentligen mest på vilken svår historia de har!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: