Bara mina jackor på kroken

08 januari 2012

Det gick bra i några dagar i början av helgerna. Då hade jag lite koll, började se serier.

Sen försvann alltihop. Jag vet inte vart Mildred Pierce tog vägen och jag vet inte om jag vill veta. Inte den där udda engelska rektorn heller. Kanske hittar jag dem, kanske inte.

Felet heter nog delvis Project Runway. När jag inte uppmuntrat eller hjälpt Mellan med hennes skoluppgifter så har vi sett på senaste säsongens av programmet. Klämt alla nedladdade avsnitten på en dryg vecka. Kul. Och kanske hjälpte det henne att få fart på det egna skapandet. Hon hade rätt mycket att göra och jag är rätt impad av resultatet.

Tiden försvann. Mellans tre veckor känns faktiskt inte så där väldigt mycket mer än de andras 6-8 dagar.  Tre veckor sedan jag klättrade omkring och fixade en del detaljer i väntan på första ankomsten. Att den flög så, tiden. 

Nu är det plötsligt bara mina skor på skohyllan igen, bara mina jackor på hängaren innanför dörren, inga mössor som ligger fel.

Tidigare idag när jag stretade till butiken för att inhandla förnödenheter -dvs se till att det fanns både ordentlig frukost och annan mat till Mellan hennes sista dag här, samt få slut på katternas besvikna miner när de serverades ännu en portion julskinka, och bli av med kattpisslukten – då kände jag en viss tillförsikt och glädje inför morgondagen och vardagen. Tyckte det skulle bli rätt skönt att städa undan resterna av Mellans skaparveckor.

Nu är det lite rastlöst. Och lite melankoliskt. För varje besök/avsked så så tänjs liksom banden ut en bit. Nästa gång alla ses så kan det nog vara så att alla har passerat 20-årsstrecket. Deras ”egna” kommer allt närmare. Hur det nu går till, de tdär egna. När jag höll på med maten i julas så tänkte jag ibland att jag fortfarande inte tycker jag är den som vet hur man gör, tillhör en yngre generation som håller på att lära sig både Jansson och köttbullar. Trots att modern varit död i snart tre år och då hade blivit över 90. Å andra sidan lärde hon  mig i stort sett aldrig något, det kanske är därför.

Plockar lite här och lite där. Kan inte bestämma mig om julen, hade ett kort besök här ikväll som tyckte jag skulle låta den vara kvar några dagar till. Får se. Börjar jag peta på ett ställe så är snart allt iväg. Ser att jag var rätt trög på att rensa jul förra året, men det berodde nog på att vi firade själva julen borta och tog igen en del när vi kom hem.

Jo, lite är allt känslan som den när skolan började efter jullovet och mina dagar blev mina egna igen. Faktiskt så blir ju det här min första ensamma vårtermin. Och jag har faktiskt en hel dråse jobb att dra igång den med.

Nya krafter

08 januari 2012

Kära bloggläsare! Det har varit lite fullt de senaste dagarna.

I kväll blir det vink vink vid flygbuss nummer två för det här lovet.

Sedan återkommer jag med nya krafter! Ungefär samtidigt som jag bär ut julen.

I floder av kattpiss

03 januari 2012

Idag insåg jag vådan av nyårssmällandet just i vårt hem. Och fick en förklaring till varför lillkatten irrat omkring och jamat på ett förvirrande sätt.

På nyårskvällen sprang ju båda katterna och gömde sig, inomhus som tur var. Under var sin säng, trodde jag. Men först framåt nyårsdagens morgon insåg jag att lillkatten tagit sin tillflykt till klädkammaren. Där han inte får vara. Så  när jag någon gång under kvällen sett dörren på glänt hade jag stängt den. Och öppnade bara hastigt för att släppa ut när han äntligen vågade ge små ynkliga pip ifrån sig. Många timmar senare. (Ingen ska förvirras tro att lillkatten är liten, han är dryga fyra år och välväxt och har en kraftfull stämma, annars).

Först idag var jag där inne. Och kände stanken. Stackars Schniff hade helt enkelt kissat på sig. På det mest fatala och okontrollerade sätt. Ovanpå en bärkasse med tyg. Så att kisset skvätt ned hängande plagg, cirka sju stycken, dessutom runnit nedför kassen och trängt in underifrån genom sömmarna. Dessutom trängt in i genom några småhål i en kasse bredvid med jultextilier. Dessutom skvätt ned baksidan av en tavla.

Kassen är slängd, kläderna ligger i tvätten, några på vädring, julsakerna på luftning än så länge. Några tygrester som inte var förpackade är också slängda. Golvet är skurat, betongväggen sprayad med fönsterputs. Klädkammaren luktar inte.  Hur det har gått med tavlorna har jag inte kollat ännu. Inalles är det sex tavlor vars ramar kan ha stått i kattpiss.

Till saken hör att lillkatten aldrig någonsin kissar fel. Han var den av småkatterna som lärde sig lådan snabbast och bara hann markera någpn enstaka gång innan han blev kastrerad. Sen har han aldrig haft några hyss för sig. Så det finns ingen anledning att fälla kommentaren ”typiskt katter” eller att man får skylla sig själv som har djur inomhus. Han har dessutom begåvat försökt tala om för mig att något var fel.

Så där, nu ska jag inte säga något mer om smällandet och raketandet på länge.

Händelsen ger i och för sig Mellan en möjlighet att gå igenom sina tygrester, men jag tror inte riktigt det var vad hon drömde om just nu.

Annars har jag promenerat idag. Tur och retur Kungens Kurva för att köpa kopieringspapper och se om något fanns kvar av julsaker i samma butik. Väldigt lite, men jag kunde i alla fall tjacka upp mig på papper, snören och etiketter till nästa jul. Vilket får dotter att påpeka att det där är inget man säger. Det skulle min mamma också ha sagt. Om tjacka upp sig. Hjälp. Jag tillhör en sorglig mellangeneration. Som inte var förstådd av sina föräldrar och inte är det av sina barn. Nej, jag vet, det är inte generationen, snarare åldern.

Angående förstådd så undrar jag lite om ett par bloggare har fått några extra läsare pga länkar jag lade ut hos en proffstyckare på facebook. Angående systrarna med kreaturen i filmen. Gissar nej. Det här är intressant. Att kulturelit/proffstyckare går på underbar-linjen, kommentarerna är sentimentala,  medan diskussionen i bloggarna är mer kritisk och dynamisk. Naturligtvis uppstår ingen kommunikation mellan de olika fälten.  Så någon fulländad dynamik blir det inte. Vi får inte veta om det här också är en åldersfråga. Att det skulle vara en fråga om professionalitet vägrar jag tro.

Nyårsskjutande mycket värre än klotter

02 januari 2012

Mot s k klotter har ju numera börjat införas nolltolerans. Polisresurser sätts in för att jaga lagöverträdare. När ett tunnelbanetåg befinns nedklottrat, inte med ful reklam, utan med obetalda spontana alster tas det omedelbart ur trafik. Med tågförseningar och konsekvenser för många. Trots att ingen har kommit till skada, ingenting har hänt som hindrar tågets framfart.

Miljoner läggs varje år på att åtgärda ”skadegörelse” som även professionellt utförd grafitti anses åstadkomma. Trots att ingenting har kommit till skada. Ingen kan någonsin övertyga mig om att tunneln under vår gata till skolan i Göteborg var ”skadad” när den var bemålad men snygg och fräsch när den råa betongen lyste grå.

Nå, det är kanske en smaksak. Men jag kan inte få in i min skalle hur grafitti och klotter behandlas så skoningslöst medan jul-, mellandags- och nyårssmällandet får fortsätta fullständigt ostört.

Hur kan det finnas polispiketer färdiga att rycka ut för att jaga 12-åringar med sprayfärg. När det inte finns en enda polis ledig att göra ett enda nedslag vid en enda t-banestation, som jag skrev om i förra inlägget.

Trots att smällare, raketer och fyrverkerier vållar långt värre fysiska och psykiska skador än det fulaste klotter! Människor och djur skadas och skräms. Egendomsskador uppstår. Nedskräpningen är omfattande.

Varför nolltolerans i ena fallet och totaltolerans i det andra?

För att det s k klottret kan skyllas på andra. Som står utanför. Medan fyrverkerier är leksaker för vuxna respektabla män? Också.

Jag vet inte.

Dags att ta lagen på allvar

02 januari 2012

Nyårssmällandet pratar och skriver många om dessa dagar. Smällandet och fyrverkeriandet.

Uppenbarligen var det inte bara som jag tyckte. Att det var något alldeles särskilt mycket i år. Överallt.

Många tycker synd om djuren. Det är det förstås. Men jag tycker det är synd om människorna också. Såna som mig t ex. Som tycker det är oerhört obehagligt att röra mig utomhus när det springer omkring en massa brôlande oberäkneliga slynglar och kastar brinnande smällande saker omkring sig. Var ute en enda sväng till butiken på nyårsafton, kollade noga in vilken väg som var mest pojkfri, och när de dök upp ändå skärpte jag mig jättemycket för att inte se rädd ut och därmed uppmuntra till ”skoj”. Det är inget nytt, jag har varit rädd för smällare sedan första gången jag togs med för att titta på en påskbrasa som liten. Så som jag alltid varit rädd för det oberäkneliga. (Jag var i Paris en gång den 14 juli. Usch.)

Jag hörde dem ropa till varanda saker som ”Fattar du hur ont det där gjorde va?” Antar att det var någon som fick en smärre brännskada. Nej, det är det som är problemet. De tycks inte fatta alls. Att det är farliga kombinationer de sysslar med.

Jag fattade inte, under åren jag firade nyår med andra barnfamiljer, papporna och pojkarna som stod ute i nyårsnatten och fyrade av det ena småstruntet efter det andra. Till och med Mannen hängde med för att vara som de andra papporna och glädja barnen. Antar jag. Han var annars en av dem som fattade minst av lustan att smälla.

Vi hade en del ältande samtal om det. De handlade framförallt om hur människor som hade flytt från krigshärdar, natt efter natt väckts av smällar och eldsken mot himlen, frivilligt kunde skaffa och glädjas åt fyrverkerier. Inga argument om skillnad mellan det man gör frivilligt och det man utsätts för hjälpte. Han vägrade acceptera.

Tänkte på det vid midnatt i lördags då jag faktiskt kände riktigt obehag av det som hände utanför. Jag bor så jag inte ens behövde resa mig ur soffan för att se ljusfenomenen mot himlen. Öppna dörren hade varit en överloppsgärning. Ljuden passerade ändå under en stund gränsen för det uthärdliga. Himlafenomenen tröttnade jag snart på, efter alla fantastiska ”professionella” fyrverkier blir hemmafyrverkerierna mest rätt enahanda blixt och dunder.

Men jag antar att det är det där gränsöverskridande nästan outhärdliga som ger andra människor en kick.

Problemet med nyårsfirandet är just att det är gränsöverskridande. Och så svårt att bemästra när det är på väg att gå över styr. Alla firar nyår. Alla åldrar. Alla kulturer. Mer eller mindre. Det är så lagom oprofant att även de som egentligen har en annan nyårsdag kan delta. Och åtminstone fyra av några knippen raketer.

Lagar och regler? 

1. Den som är yngre än 18 år får inte vare sig köpa eller använda fyrverkeripjäser.

Och varför kan inte polisen göra åtminstone lite stickprovsutflykter till några tubstationer? Jag lovar att 99 procent av smällarna där handhas av pojkar långt under 18 år.

2. Smällare får inte säljas och inte heller fyrverkerier vars huvudskaliga effekt är att höras som ”knall”.

Vad? Var kommer då allt som smäller ifrån? Om det bara flämtar till lite av eld innan det smäller, är inte smällen den huvudsakliga effekten då?

3. De största fyrverkeripjäserna, de så kallade fyratumsbomberna, får inte säljas till vanliga kunder.

Hoppas det finns regler för vad som är vanliga kunder.

Men förutom detta finns det andra regler. Som begränsar rätten att fyra av fyrverkerier på allmän plats, t ex inom bostadsområden, utan särskilt tillstånd. Dessutom har många bostadsbolag tilläggsregler som innebär totalförbud.

Ändå smällde och blixtrade det i år mer än någonsin. En del skador är rapporterade, men det finns säkert en gråzon av smärre skador också. Plus alla skrämda husdjur. Och människor som upplever stort obehag. Plus nedskräpningen som är rätt omfattande.

Vi har alltså ett regelverk som inte fungerar, en lag som inte efterföljs. Av någon. Varken handel, konsumenter eller myndigheter. Kanske handeln är den mest laglydiga, men inte sjutton tror jag godisaffären här vid torget kollar leg på alla kusiner som handlar och dagarna innan nyår avslöjades ju att många pjäser innehåller förbjudna farliga ämnen.

Jag tror att ett sk åtgärdsprogram måste omfatta ytterligare restriktioner i handeln. Och ett myndighetsutövande som tar lagen på allvar. Jag tror att det efter årets nyår är tillräckligt många nu som tycker det är dags.

 

När bilder bleknar bort

02 januari 2012

När jag klev av tåget i Holyhead i somras stod det några personer och delade ut almanackor till passagerarna. De flesta tog ingen, men eftersom jag äger en särskild passion för väggkalendrar så tackade jag så mycket och packade försiktigt ned i ytterfacket på dragväskan.

Först ombord på färjan såg jag vad jag hade fått. En kalender med bilder från Irland i skiftande kvalitet. I januari är det t ex en något märklig bild på en tupp och en bit av en åsna. Under bilden står ett bibelord. Kalendern är utgiven av något som heter Way of life, ett religiöst sällskap med en liten nordirländsk stad som säte. Och som alltså desperat ville frälsa själar redan innan vi klev på färjan. Eller hur de nu tänkte.

När jag skulle ersätta kalendern vid mitt skrivbord i förmiddags fick det bli den. I min hylla låg bara två stackars kalendrar för 2012. Den andra är gjord av en person som jag faktiskt tycker väldigt illa om. Jag vill inte mötas av hans bilder varje gång jag lyfter blicken från det jag håller på med vid skrivbordet. Trots att de är vackra. Men jag kan se hans pösiga självgodhet över hela produkten. TVeksamt om jag vill ha den ens  på badrumsdörren. Den var en välment gåva, inte från honom, han skulle aldrig ge mig några gåvor, jag nändes inte glömma den på pendeln.

Uddevalla då? Nej, det känns inte så angeläget. Jag har haft den där speciella kalendern med amatörbilder från min gamla hemstad så länge den givits ut. Men de senaste åren har bilderna blivit tristare och tristare. Parkeringsplatser, friluftsbilder, badande människor, hur kul är det?

Eller är det dragningen till hemstaden som börjat blekna betänkligt?

För några år sedan fanns det i föreställningsvärlden, om än väldigt långt in, att flytta dit någon gång. Nu har jag inte varit inne i stan på ens ett kortare besök på mer än 1½ år. Om jag inte bytt från bil till tåg där en kväll i mars så skulle 2011 blivit första året i mitt liv helt utan Uddevalla.

Undrar om jag kommer att ångra mig. När jag inte kan lyfta blicken och titta in i Uddevalla.

Förstås skulle man ha tagit fler egna bilder. Av miljöer och av människor i miljöer. Men det gjorde man ju inte. Med sin lilla kodak instamatic tog man bilder av människor i väldigt lite miljö. Och för min del väldigt sporadiskt. Man kunde inte veta att efter en tid så skulle miljöerna bli viktigare än de där unga ansiktena i närbild. Människor man slutade träffa, de bleknade bort på samma sätt som färgerna på fotona. De man följde fick nya och nya ansikten som var viktigare än de där släta och klarögda. När facebookvänner lägger ut bilder från andra tider så är de viktigaste bilderna inte de där jag verkligen känner personerna utan där det doftar en tidsanda.

Kanske skulle man säga det till sina barn. Att ta fler bilder av de miljöer de lever i. Festbilderna har en begränsad tjusning som inte står i proportion till mängden de levereras i. Medan en gatuvy från ett visst år kan väcka hur många slumrande minnen som helst.

Något nyårslöfte om att fara till Uddevalla under året blir det inte.

Det blev lite skralt med löftena. Och man ska väl inte avslöja dem?

En underlig sak har jag för resten iakttagit när jag skummat lite bloggar. Hur många det är som tycker 2011 var ett skitår. Det var det ju, om man ser till händelser i världen och i Sverige. Men då kan man väl skriva det, att det var det som var skit. För när man bläddrar tillbaka i bloggarna så är det samma randande av allt underbart som vanligt. Vad konstigt det blir när man sen på årets sista dag berättar att det varit en massa skit. Men att 2012 ska bli alldeles underbart. Och då undrar jag ju förstås hur de ska skriva då, Clara, Christina och de andra. Om skiten är så underbar, hur underbart blir då det riktigt underbara?

Lego ville sälja, då också!

31 december 2011

Nyårskrönika har jag ju redan skrivit. Men jag kan ju alltid ta upp en ny tråd i ett av de käraste ämnena under året.

Funderar lite på den där bilden av Lego-reklam från 1981 som far omkring på Facebook. Tjejen i säckiga jeans, gympadojor och med vanligt Lego i famnen. Som en kontrast till det nya ”tjej-legot”.

Den allmänna attityden är att det är så här ”vi konsumenter” vill ha det medan den onda ”marknaden” och ”media” vill något annat. I alla fall ”vi medvetna konsumenter”. Sedan finns det andra som låter sig manipuleras.

Jag är varken marknadsekonom eller historiker – men så pass fattar jag att frågan om marknad och trender är mer sammansatt och komplicerad än så.

Lego är inget ont företag som vill verka för minskad jämlikhet mellan könen. Det skiter de nog i. De vill sälja. Till alla barn. Bakom annonsen från 1981 låg säkert marknadsanalyser. Som visade att färre tjejer än killar byggde med lego. En enkel analys av bilden kan säga ”titta här, tjejer har ju likadana kläder som killar, då kan de också bygga med lego!”. Precis! Säger medvetna konsumenter. ”Det var ju bra!” Men Lego var inte ädlare 1981. De ville sälja och de ville hitta nya kunder. Men samhällstrenden sa inte ”tjejanpassa”.

1981 skulle jag inte reagerat på bilden. Framförallt för att jag inte hade barn.  Men 12 år senare skulle jag ha gjort det. Jag skulle ha tänkt ”usch så där klär jag verkligen inte mina flickor, trist med den där sporttrenden som gör att alla ska gå omkring i såna där fula svettiga sneakers”. Kanske skulle jag  till och med reagerat ännu starkare, tyckt det var en stereotyp bild av ”tjejer med lego”. Mina flickor hade ju vid den tiden leggings och blommiga klänningar. Och hade ägnat sig rätt mycket åt i alla fall duplo.

Så jag är förstås medskyldig. Till att som så många andra ha hängt på trender så starkt att Lego anser att det idag finns en marknad för särskilt tjejlego. En satsning som skulle kunna slå fel om det blev för mycket prylar och för lite bygg. Har för mig att det gjorts sånt förr. Vill tjejer ha små gulliga djur går de inte omvägen över Lego.

Vart vill jag komma? Jo till att Legos tjejsatsning är en del av något större. En samhällstrend som många av oss som var med under andra trender brukar benämna backlash. Men som vi ändå är en del i.

Mamman till tjejen på bilden från 1981 såg förmodligen rätt annorlunda ut än jämnåriga mammor gör idag. Fortfarande fanns då tydliga spår av det alternativa 70-talet. En 35-åring idag har vuxit upp i en tid av betydligt större fixering vid kropp och utseende än 50-talisten. Naturligtvis speglar de idealen av sig på hennes döttrar. Men det vill hon inte gärna höra talas om. När hennes döttrar vill ha ”tjejsaker” skyller hon det på ”mediabilder” och hänsynslösa butiker och företag. I stället för att se sig själv som en del av det samhälle och de trender som präglar hennes barn.

Ja, jag fastnar i det där, igen och igen.

Mildred&Abbey

30 december 2011

Tyckte jag om? Eller tyckte jag inte riktigt? Mildred Pierce alltså. Efter första avsnittet.

Om Kate Winslet är ingen tvivel. Hon är magnifik som alltid.

Men Mildred förstår jag ännu inte. Det diskuteras ju om Downton Abbey. Om historiska felaktigheter med för nära relationer mellan herrskap och tjänstefolk. Där känner jag mig inte säker på om kritiken har rätt. Rubbade inte kriget och spanskan ordningen något? Och blir det inte lite fånigt när svenska amatörhistoriker/bloggare tvärsäkert talar om hur det var i England 1918? På det där sättet som svenskar ofta gör när det gäller just UK och det brittiska. Tror sig vara experter.

Det var kul att se dokumentären ikväll, som klargjorde lite. Bortsett från allt så tyckte jag att alla de unga männen och medelålders kvinnorna var snyggare och yngre  ”i verkligheten”, utom Matthew som bara såg yngre ut, medan alla tjejerna såg ut som lite översminkade vanliga brittiska tjejer.

Om USA:s 30-tal vet jag mycket lite. Men eftersom det görs en grej av det antar jag att ”fint folk”-fasoner etablerades av det nyrika skiktet. Men var det så illa som i serien? Att högst normalt mellanskikt som Mildred representerade slog i sina barn att de var för mer än andra, skröt om deras ”förfining” och lärde dem använda ”medelklass” (dvs den klass de själva med näppe tillhörde) som skällsord? För att sedan få lida av det resten av livet?

Och det där med uniform. Det är 30-tal, depression, Mildred kan tänka sig att baka pajer och tårtor för folk men har svårt att acceptera ”uniformsjobb” som servitris. Är det speciellt för henne eller tiden och kulturen? Båda mina ingifta mostrar var servitriser. Visst var det ”finare” än att baka hemma åt folk. Men det var ju Sverige och 40-50-tal.

Hela åbäkandet kring förnedringen att behöva servera gjorde att jag hade svårt att ta Mildred till mitt hjärta.

Kläderna är fina men folk är säkert för välklädda och välfriserade för att det ska stämma. Och rena.

Men vi har ju inte doftfilm. Och hur skildrar man smuts på ett sätt som inte bara blir fult och plumpt på TV?

För att återknyta till Downton Abbey och påståendena om att tjänarna där skulle vara för lite smutsiga. I så fall, som sas i en annan blogg tidigare i debatten, så var nog herrskapsfolket även de rätt smutsiga. Jämförelsevis. I vår svenska civilisation kom den allmänna renligheten rätt sent. Någon som läst Åsa Lindeborgs skildring? Av sin inte helt rena barndom, så nyss.

Själv minns jag allt smutsranden i badkaret när systern och jag gästbadat hos någon släkting, på 50-talet. Den som vi nog var tillsagda av modern att gnugga bort men säkert mest glömde.

Det blir kul att se det där julavsnittet av Downton Abbey. Mildred vet jag inte.

By the way så kände jag en Mildred som inte kände sig klädd om hon inte hade ett kilo rysk kaviar i frysen, champagne på kylning och en flaska bra konjak i barskåpet. I Sverige på 90-talet.

Ingen rea alls

29 december 2011

Nu har jag bestämt mig för vad det är jag tycker illa om med den nye Sverker, alltså Charlie Söderberg, när han larmar om konsumentfrågor. Han gör det helt enkelt för lätt för sig. Han dräller i Aftonbladet ur sig slentrianmässiga ”råd” som ska hjälpa konsumenter att inte hamna i reafällor. Utan att ha kollat särskilt väl vad det är som händer där ute.

Får en bestämd känsla av att varken han eller Aftonbladets reporter har några särskilda egna erfarenheter av rea och därför inte kan ställa vettiga frågor respektive ge några speciellt nyttiga råd. ”Tänk efter om du verkligen behöver prylen.” Nähä? Så smart! I stället för att t ex ge rådet att kolla hur mycket varan egentligen är nedsatt. Åhléns skorea brukar vara skum, ”halva reapriset”  handlar om att först sänka varan med ett par tior och sedan dra hälften på det. Och Zaras braskande skyltar kan  handla om 10 – 20 procents rea.  Men för att hitta sånt måste man vara ute och kolla, inte sitta vid sitt skrivbord och tycka att man själv är smart, alla andra korkade.

Pojken var ute och reashoppade igår. För rätt mycket pengar. Men det var i alla fall billigare än ordinarie pris och det var nu han var i Stockholm, inte när priset sjunkit mer. Dessutom köpte han de saker han behövde; kängor och jacka. Systern var smakråd, det såg bra ut. Riktiga kängor i stället för ett par dåligt hållbara sneakers till.

För mig blir det ingen rea alls. Om det inte blir kraftigare vinter behöver jag inget nytt alls utom ett par bättre kängor. Men en halv decemberlön är på villovägar så januari är redan på minus. Inte läge för minsta lilla reastrumpa. Hoppas på rea på rea på sista restparen när pengarna förhoppningsvis kommer om en månad i stället.

Julmaten är nästan uppäten! Vi har varit ohyggligt duktiga. Inte minst Mellan och jag som slängde fram vad som fanns i kylen ikväll, utom sillen, och åt saker som inte ens passade ihop. Då har vi faktiskt hunnit fixa en pastasås av lammfiol redan. Ingenting är tillköpt utom lite frukt sedan julafton. Imorgon blir det potatisgratäng av skinkan. I alla fall en del av den. Skönt att hon inte är vegis längre.

Det är bara vi nu. Har rullat av stora julduken och fällt in ena utdragsskivan på köksbordet. Vi låtsas inte om att vi tycker det är sorgligt att Pojken åkte idag. Hon ska jobba intensivt på saker som ska lämnas in när hon kommer tillbaka. Jag har övergått från ilsket tjat till glada tillrop och researchhjälp.

Vi pratade om julen till resterna. Hon räknar med att det är precis såna här jular vi kommer att ha lång tid framöver. Tre vuxna barn som kommer till mig. Jag säger att man inte riktigt vet. För att jag vet att allting är föränderligt. Och att jag inte riktigt gillar att vara den förutsägbara klippan som alltid ska finnas på samma ställe. Just det känns lite fasansfullt. Som om meningen med livet reduceras till att ta emot barnen en gång om året i en orgie av julpynt.

Fast jag gillar pyntet. Fixar och hänger om lite fortfarande. Tazzetterna slår ut efter hand, ett bra tag framåt, sista hyacinten idag.

En glimt från gärdsmygens dag

27 december 2011

Verkar ha varit bra fart på Wrens Day-firandet i Dingle i år! Rätt dag och bättre väder än förra året. Hade förstås varit kul att vara där! Hittade på Dingle News en riktigt bra bild på de traditionella halmkostymerna. Fyra olika grupper drar omkring på stan i så där 12 timmar, Gold&Green är den största med finast halmdräkter men det är livat i de andra också.

Skrev alltså om detta förra året:

https://annaama.wordpress.com/2011/01/02/anforda-av-en-vit-springare/