I röda skjortor

Och ingen kommenterade sambandet mellan rubriken och avslutningen på förra inlägget. Kanske har jag ont om gammal proggvänster bland läsarna?

I alla fall var det alldeles fantastiskt roligt att se Bella Ciao-gruppen igen efter alla dessa år. Skira folkmusikflickor som blivit bastanta damer. Bastanta yngre och medelålders män som blivit äldre bastantare män. Någon måste gå och sätta sig en stund när han sjungit en låt, det är åratal sen jag hade honom till bordet på en middag och hans hustru ursäktade att han började bli lite gammal och måste ge sig hem tidigt. Så fick jag det sagt. Och så Jan Hammarlund som är som han varit fast utan keps.

Och vad gammal publiken var! Det är sant, en påfallande stor del var betydligt äldre än mig. Äldst var CH Hermansson. Men det fanns de som var yngre också, tjejen näst intill mig visste inte vem han var. En del av gamlingarna tappade sina ölglas och flaskor på vägen från baren fast det bara var deras första för kvällen, tror jag.

Men vad roligt det var. Och jisses som dom lät! Så vackert och så inte alls ute ur tiden, så förfärande nära i en del låtar, som han sa i ett av sina många mellansnack, Carlo Barsotti, i svart skinnsvid. Hade man kunnat tänka sig det så där 1973 att han skulle stå på kafé Cirkelns scen 2010 i svarta skinnbrallor med nästan hela det gamla gänget omkring sig? Och samma publik.

Jag köpte inte cd:n. Jag ska fundera på det. Men det kanske räckte att höra alla de gamla låtarna en enda gång till så här alla år efter.