Tjejer är inte rädda utan anledning

Nej, jag kom inte iväg på konferens idag. Det fick helt enkelt inte plats. Framförallt inte i skallen. Om jag skulle ha åkt, då hade jag varit tvungen att jobba igår kväll eftersom en artikel måste vara färdig idag. (Nackdelen med uppdragsgivare som själva  frilansar, de jobbar under helgen.) Och hur kul är det för en Pojke som kommer farande för första gången sedan flytten, att ha en mamma som sitter och jobbar?

På det skulle man kunna säga att det är ungefär lika kul som en massa som hänger med tills Idol är slut sedan somnar på andra glaset rödvin. För att hon har flängt runt hela veckan och försökt kombinera olika jobb och projekt och lägenhetsfixande. Då fick han i alla fall tid att ostört fixa med sin dator. Den som nu fyller upp hela mitt skrivbord. Undrar lite hur han tänkt där, efter helgen, men det finns nog en plan. Att den ska till Uppsala helt enkelt. Jag föreslår flyttkartong och pirra på tåg och pendel. Han kan ju ta en av de minsta och mest oslitna kartongerna om han inte vill se för trashig ut. Annars får väl hans mamma göra det. Hon har åkt med märkliga packningar förr.

Ikväll ska jag gå på kalas. Jag har ägnat morgonen åt att tänka ut en present. Det hade jag inte kunnat göra om jag åkt på konferensen. Som jag ändå varit tvungen att åka hem från i förtid eftersom jag ska på den där festen. Nu kommer jag både att hinna jobba, fixa med presenten och hinna göra mig i ordning. Mellan ska färga håret. Mitt alltså. Det vet hon inte om. Inte heller att hon tillsammans med sin bror ska bära saker till källaren och montera en säng.

Igår slängde vi vardagsrumsbordet. Nu har jag snart inga möbler kvar.

Mellan blev för övrigt förföljd och anastad på väg hem sent inatt/imorse. En kille som började prata med henne på tuben. Försökte småtafsa, vilket hon resolut avvärjde. Sen råkade hon somna och åkte förbi vår station. När hon vaknade satt han kvar, men gick av på samma station som hon, tog nästa tåg tillbaka och följde efter henne hem. Utanför dörren blev han riktigt handgriplig men hon fick upp nycklarna, knuffade undan honom och slog igen dörren framför näsan.

Nej, jag tror inte det är förorten. Sånt hände när jag var student och bodde mitt i stan. Det händer i småstaden också. Men det har aldrig hänt Mellan förut. Inte att någon av alla de som börjar prata på tuben eller nattbussen så att säga inte ger sig. Naturligtvis borde hon ringt hem redan när hon insåg att killen tog samma tåg som hon tillbaka. Vi kunde gått och mött henne, både Pojken och jag. Men man tror ju förstås det ska ordna sig. Hon är stark Mellan, jag hoppas han for i backen när hon knuffade till honom. 

Ryser lite och tänker på den där tjejen i Göteborg för några veckor sedan. Det var ju precis så det gick till. Somna på spårvagnen, kille som inte ger sig. Fast det slutade ju väldigt illa. Jag tror Mellan ringer nästa gång.

En sak är i alla fall säker, trots all statistik om vilka som råkar mest illa ut, tjejer är inte rädda för att vistas ute ensamma på natten utan anledning!