Tänk om Kerstin struntat i sin rumpa

Det har blivit ganska korta rader av böcker skrivna av svenska kvinnliga författare kvar i mina hyllor. Jag bar ju ut alla Kerstin Ekmans volymer i trappan när jag  insåg hur illa jag tyckte om det hon skrivit. Allting tornades slutgiltigt upp för mig när jag läst den första delen i trilogin Vargskinnet. De lämnade luft och rymd efter sig i hyllan, hennes böcker.

Om jag nu skulle få frågan vilka som skulle få stå kvar och vilka som skulle ryka i nästa röjningssväng är jag osäker. På i stort sett allting utom Kerstin Thorvall.

Alla har egentligen skrivit allt redan. Inte minst om hur hennes tonårsrådgivningsbok blev en bibel.  Jag kan inte påstå att den var riktigt så viktig för mig, jag var lite för ung, men jag läste och tog till mig valda delar. Redan där upptäckte jag nog, utan att ha ord för det, var våra vägar inte riktigt korsades. Hon förstod utanförskapet och längtan så bra, ingen kunde beskriva det så bra som hon. Jag läste ju hennes ”flickböcker” och älskade dem. Men hon var ju så fixerad av kropp och utseende. Sin kropp och sitt utseende. Hon tjatade om sina breda höfter, från första penntaget, och jag tänkte, från första gången jag läste om dem; ”sluta, skit i!” Jag hade ingen aning om huruvida mina höfter var breda eller smala, hon fick mig inte att ta fram måttband för att kolla, det intresserade mig inte att veta att män älskade breda rumpor, eller så föraktade jag det redan från första stund. Män som mätte, kvinnor som lät sig mätas.

Så rumporna stod emellan oss. Där möttes vi aldrig.

Kanske var det därför jag inte läst Det mest förbjudna när den kom. Trots att jag ändå älskat så mycket hon gjort. Hon fick väl en halv generation tjejer, inklusive mig som inte ens kunde rita något särskilt,  att vilja bli modetecknerskor. Detta konstiga yrke. Som innebar att kväva sin kreativitet genom att fastna i att rita av kläder som andra skapat. Kerstin Thorvall var en begåvad konstnär. Hennes modeteckningar var inovativa och senare utställningar har ju visat att hon kunde så mycket mer. Men hon kvävde konstnärskapet i visserligen nydanande men ändå stiliserade modebilder.  Avbilder av det andra skapat.

Krönikorna i tidningar var jag egentligen för ung för men jag läste dem ändå. De var modernare, mer bohemiska, än Gertrud Zetterholms präktiga familjekrönikor i Femina. Som jag tyckte mer om, det ska erkännas, de var lättare att finna identifikation i. Till det thorvallska hemmet längtade man inte. Det fanns en stor skillnad mellan Kerstin T och moderna barn&tonårsbloggare/krönikörer. De senare vill få sina läsare att brista ut i ett samfällt ”du är världens bästa mamma, dina barn är världens klokaste och vackraste och jag beundrar dig!” vilka situationer de än målar upp. Kerstin T hade inga sådana ambitioner alls.

Kanske drogs jag med i vågen av antipatier, vämjelser och förlöjligande när Det mest förbjudna kom. Jag var ju nybliven journalist, det är lätt att som sådan dras med i drevet. Utan att ens ha läst boken. Förmodligen skulle jag ha tyckt om den, förmodligen skulle jag ha blivit rasande å Kerstins vägnar. Det var ju just i den vevan jag kom hem till min egen mor och visade den vackraste och dyraste klänning jag någonsin ägt och modern njöt av sin egen elakhet och arrogans när hon sa; ”Du kan ju alltid  ha den som nattlinne sedan!” Och sedan blev ännu elakare och arrogantare när hon skulle förklara sig. Jag hade inte varit en odräglig dotter, jag hade inte svikit henne, inte varit ond, hon påstod inte ens det, jag var vid den tiden fortfarande hyfsat framgångsrik. Ändå lät hon löjet och föraktet svämma över. Jag förlät henne aldrig och ser än ingen anledning att göra det. Jag skulle ha gråtit med Kerstin Thorvall. Men jag skulle hatat henne för att hon var ett sånt mähä. Precis som jag tröttnade på huvudpersonen i Flicka i Paris (?) som gnällde bort allt.

Men så blev det inte.

I stället blev min ingång När man skjuter arbetare. När nästa drev gick. Upphöjelsens drev. Jag läste den och följde sedan hela den biografiska sviten. Stoppade in Det mest förbjudna emellan och fick ett sammanhang. Retade mig på höfterna, för de fanns ju naturligtvis med, men översåg. De blev mina mest omlästa böcker.  Klarsynen med vilken hon beskrev moderns öde. Ödet som ställde sig mellan mor och dotter, skapade alla konflikter, all oförståelse. Det kan man läsa igen och igen.

Jag läste de andra också. De där hon låter höfterna och rumpan ta över. Där går våra vägar åt olika håll igen.

När böckerna om åldrandet kom var vi i ofas igen. Just den frågan är känslig, den skjuter jag gärna upp. Men med barnen läste jag böckerna om Anders, den lille pojken som växte upp i förorten i ett modernt 60-tal. Sanningen att säga vet jag inte vad de tyckte. Jag tyckte det var god och trevlig barnlitteratur, men jag tror tyvärr den redan hade blivit lite för omodern. Dock är de böckerna bevis för hennes fantastiska produktivitet.

Och  jag tänker, att om hon inte skulle varit så styrd av sin rumpa och sina höfter, skulle hon kanske skapat ännu större litteratur och konst då?

——

Kanske måste jag ändå förklara mig. Jag menar inte med ”rumpa” de s k köttsliga lustarna, utan faktiskt bara precis det jag skriver, den tjatiga fixeringen vid kroppen.