Tänk inte på det så går det över!

En trevlig fest var det igår hos barndomsvännen. Särskilt roligt att träffa en annan gammal ungdomsbekant efter flera decennier. Nej nej, jag menar inte så, särskilt roligt var det förstås med själva födelsedagsbarnet, men det var kul att väcka en massa tonårsminnen till liv också!

Det är lustigt hur olika man har det. Vi har inte så mycket släkt, bara en enda någorlunda jämnårig kusin till barnen, t ex. För övrigt en av de två släktingar som finns i Stockholm, den andre har jag inte ens facebook-kontakt med. Vännen L har två systrar, det innebär sju kusiner i hyfsat jämn ålder. Med en knippa pojk/flickvänner närvarande så blir det snabbt ett stort gäng och utökat med en handfull vänner ett riktigt stort middagssällskap.

Det ger förstås en viss trygghet, det där med en stor släkt/familjeskara som dessutom bor nära varandra. Inte minst på bemärkelsedagskalasen. Födelsedagar, studenter och sånt. Det finns alltid ett säkert gäng. Har man bara vänner och bekanta måste man alltid börja från noll. Kan aldrig vara säker på att någon kommer över huvud taget. Det är ju därför vi inte haft några studentmottagningar här t ex. För litet säkert underlag att luta oss mot.

Så någon tillställning liknande L:s blir det inte på den så småningom stundande bemärkelsedagen. En rätt så ångestfylld dag ska inte hetsas upp ytterligare med den stress och ångest som det innebär att ordna kalas.

-Men en tårta kan vi väl ha? sa Mellan lite försiktigt. Bara vi.

Det kan vi väl. Och absolut inga presenter. Men det är långt dit. Och jag tycker för en gångs skull riktigt bra om moderns devis, den som hon tog till för att vi inte skulle gnälla över variga skrubbsår och hon slippa bry sig;

Tänk inte på det så går det över!