Söndagselände av olika slag

Ett jäkla promenerande blev det idag, eller igår. Först lite rundtravande på Långholmen, inte för att jag gick vilse utan för att jag var ute i lite väl god tid. Sen travade jag hela Söder Mälarstrand fram till Slussen efter mötet. Lätt vimmelkantig och vinglig, inte efter en förmiddagsfylla utan en frukost bestående av två stora koppar starkt kaffe och en stor bit chokladkaka. Fick gå en bra bit från kajkanten så jag inte skulle yra i vattnet. Koffeinrus är inte alls trevligt. Borde tänkt på att jag kan drabbas av det när jag dricker vanligt kaffe, mesar mig ju med nån enstaka kopp nescafé om dagen annars.

Så himla mysigt var det inte längs det grå vattnet. Förutom vingligheten så ven det kallt om öronen utan mössa och jag stötte på minst tre par som söndagspromenadgrälade med varandra. Ett stod mitt i en gångbana helt omedvetna om att de blockerade vägen.

Jag avskyr ju söndagspromenader och kände mig mer trygg och stabil uppe i Götgatsbacken. Kanske mest ruset som gått ur kroppen.

Kom till ett brunkladdigt och fult Hökarängen just när det börjat mörkna. Ett lägenhetsnapp som jag började tappa sugen inför redan när jag svängde in på fel gata. Blev ännu värre när jag kom närmare, kändes  fult och sjabbigt redan på gatan, den sjabbighet som tyvärr är karaktäristisk för allmännyttans lite äldre bestånd i Stockholm. Dessutom  balkong på första våningen precis så högt att kattrappa inte riktigt funkar och så bara gata utanför. jag som tyckte bv lät så bra!

När jag kom in besannades mina farhågor. Tjejen som ringt å sin familjs vägnar var ju så angelägen, sa att allt berodde på mig, de kunde nästan ta min lägenhet obesett, bara vi hade två toaletter. Det har vi.

Lägenheten var fullproppad med sängar och fuskskinnsoffor. Enkelsängar, soffor och våningssänngar om vartannat, inget annat. Till och med i matrummet stod en soffa, men inget matbord, bara ett skåp med en gammaldags TV på.

-De flesta som bor här är inte hemma så mycket, sa tjejen, kring 20 och inte själv boende i lägenheten. Hon var korrekt, artig, noga att säga och göra allt rätt. En skugga for över ansiktet när jag sa att vi bor hos en privatvärd, men hon ville jag skulle prata med honom, fråga vad han har för inkomstkrav. Innan de kommer och ser på lägenheten.

Jag vet inte om det ens är meningsfullt. Han är privatvärd, som sagt, och gör som han vill, jag tror inte att det är någon slump att vårt hus är helvitt. Jag träffade mamman, klädd i traditionella kläder från något afrikanskt land, några mindre barn, men jag vet inte vilka de andra 5 – 6 eller fler personerna som bodde i lägenheten är. Jag tror inte jag kommer att få veta heller.

Jag snubblade på stegen i höstlövsgeggan på väg därifrån.

Bara bita ihop och gå vidare. Killen i baren på söder jag gick till sen berättade  att hans hyreshus i en annan förort som förut varit trevligt och välskött härom året såldes till en polsk kvinna. Nu töms huset successivt på gamla hyresgäster, in flyttar bara polacker som tvingats betala stora pengar för svartkontrakt. Ytterligare ett bevis på den ruttna bostadsmarknaden.

Sen ströp jag en kompis för att han lade ut texten om att det i stort sett är en mänsklig rättighet att just han ska han en hyreslägenhet med gångavstånd till jobbet, mitt i stan.

Om någon undrar över tiden på dygnet så beror den på att jag somnade tidigt och förstås vaknade igen.

”Förnuftig kritisk röst”

Jag röstade på Olas kör två gånger. Fullständigt oundvikligt. Jag tycker han är en rar pojke, jag gillar manskörer, jag är särskilt svag för gamla Keating-låtar för tillfället, jag tyckte kören satte både den och dansbandslåten skitbra och jag ville bli av med Pontare.

Kul final nästa lördag! Jäklar, vi som är bjudna på middag, men eftersom värdinnan är körentusiast kanske jag får titta. Annars får jag väl kolla reprisen.

Klockan är mycket, vi har sett på tre filmer förutom Körslaget då, jag har dessutom spacklat en väggbit till och skrivit några rader. Och mailat lite med Mellan. Hon ville veta hur klokt det egentligen är att åka till Berlin några dagar i december, partyresa med kompisar härifrån. Jag har haft några förnuftskommentarer men också sagt att sånt ska man egentligen inte fråga sin mamma om. Och fick det här svaret;

”Tycker förresten absolut det är sådant man frågar sin mamma om, måste ju ha någon förnuftig kritisk röst också, som inte är en 18-20årig duktig flicka som ändå alltid tycker att studierna är det viktigaste, som en del jag känner här (kan inte riktigt ta den typen av åsikter på allvar).”

Hon har en poäng. En tydlig poäng. Jag tror jag ska känna mig något smickrad också.

Snart ska jag åka på möte. Klockan elva ska jag vara på ett fik å Långholmen. Jag är specialist på att gå vilse på Långholmen så vi får se hur det går.

Billigare med översatt crap än svenskt skräp

Läser systematiskt mina fynd från bokmässan. Den där montern som säljer några år gamla böcker svinbilligt, böcker som slumpats bort från förlagen i stället för att gå till fjärrvärme. Det mesta översatta amerikanska romaner. En del hyggligt, en del för krångliga berättelser, en del så amerikanskt att man storknar, en del väldigt illa översatt.

Boken jag läser nu handlar om en tjej som syr kläder på sin fritid. Översättaren har inte brytt sig om att ta reda på vad olika termer heter på svenska. Hon har bestämt sig för att inskuren är en bra term. Allt är inskuret, från midjor till kragar. Jag fattar inskuren midja, men fan inte inskuren krage. Hon lyckas inte förmedla själva processen heller, det måste vara översättaren, man väljer inte att skriva om sömnad om man inte kan processen något så när. Och det kan den här författaren, hon skulle inte ge sig på att beskriva skillnaden mellan dofterna i en fin tygbutik i stan och en billig tyghall i ett köpcentrum

En annan författare är besatt av Det Irländska. Har hittat på en hel bygd som består helt och hållet av irländska släkter, de goda är rödhåriga, de dåliga mörka. Ingen verkar ha något band med det moderna Irland, ingen åker någonsin dit, men alla har irländska namn och förfäderna har tagit med sig sagor och myter som de fört över till den amerikanska bygden, vars kultur och värderingar för övrigt är enbart superamerikanska. Stavas fyra bokstäver på annat språk; crap.

Jag lägger ut böckerna vid ytterdörren sedan. Lådan stals ju så nu lägger vi direkt på stolen i stället.

Men min stora undran är varför allt detta skräp översätts och ges ut av svenska förlag. Svaret är, antar jag, att det är mycket billigare än att ge ut svenskt skräp. Men är det billigare med amerikanskt skräp än t ex brittiskt? Det finns drivor av brittiska och irländska halvbra författare i underhållningsromangenren som inte blir översatta. Men som är så mycket bättre för att deras böcker inte är genomkladdade av milkshake och amerikanska moralbegrepp.

Men sen måste jag förstås erkänna att det amerikanska skräpet har en poäng framför det svenska; författarna har oftast en historia att berätta. En gedigen historia som räcker över många kapitel, en halv lördag kvar i sängen och man är bara halvvägs.

”Du måtte ha jävligt tråkigt!”

Pojken tittade lite på Idol med mig. Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska kommentera till honom innan han tycker jag är töntig som alls har åsikter. Fast han vet ungefär vad jag tycker vid det här laget. En del kan han gissa sig till. T ex att jag gillar Erik och Tove mest. Och han vet precis vem jag håller tummarna för ska åka ut varje vecka. Så det blir inte så mycket sagt.

Men ikväll upphävde han sin stämma alldeles själv. Och ondgjorde sig över gråtandet. Alla gråter, inte bara de som röstas ut.

-Vad fan är det att gråta för! Det är ju en tävling och de vet ju att nån åker ut varje vecka, utbrister han och låter ungefär som sin storasyster när mellansyster trampade i pissmyrorna. (”Om du inte håller käften ska jag se till att du får något att gråta över!”)

Jo, jag håller med, inte kan man rå för spontana tårar, tror jag, men det är ett förfärlig pjoskande med idoltävlarna. Tacka vet vi American Idol, för att inte tala om det där engelska musicaltävlingsprogrammet. Den utslagna måste direkt upp och sjunga! I det senare t o m en särskild good bye-sång tillsammans med de andra deltagarna. Tror det är pga den där bristen på mesande som han snällt tittar med mig på BBC på söndagskvällarna.

Ikväll somnade han i soffan igen. Jag sorterade upp några av flickornas småsaker som hamnat i fel lådor. Det är sånt som får Mellan att kommentera; ”Du måtte ha jävligt tråkigt!”

Ja, på sätt och vis. Men jag gillar att sortera upp saker också.

Kniven i tummen

Det talas om kaos och långa köer till vaccinationsmottagningarna. Här i förorten har jag inte sett en enda människa gå ut eller in från den särskilt öppnade mottagningen. Försökte skicka dit Pojken igår, men han ”orkade inte” och sen kom han hem med beskedet att det blir vaccination i hans skola.

Det kan väl inte skada att kila upp på måndag eftermiddag och bara kika hur det ser ut. Om det inte är kö och kaos kan de väl lika gärna vaccinera mig som att sitta sysslolösa?

Nu är tapetlagningen avklarad över det värsta hålet. Det blev bättre än väntat i avsaknad av riktigt tapetbord. Ett hål i tapeten syns rätt väl och det är väl när man får syn på ett hål som man tittar efter fler eller upptäcker hur krokigt klippt en våd är. 

Blodet från vänstertummen gick att tvätta bort. Jag har faktiskt inte hanterat en tapetkniv på över 20 år.

Precis när jag slätat ut sista biten fick jag mail om inställd visning i morgon. Nå, den var inget jag räknat med ändå den lägenheten, en person som inte riktigt begrep hur attraktiv hennes lägenhet var. Lika bra att det blev avstyrt i tid, innan jag börjat hoppas. Undrar om jag ska maila de tjugo som ivrigt väntar på besked. Nä, det är ju inte jag som hoppat av.

Fast ett riktigt dåligt omen är väl att efter uppdateringen av virusprogrammet så kopplas internet ner när jag ska gå in och titta på lägenheter på en av mina bytessajter?

För övrigt ringde Mannens närmsta levande släkting ikväll. Hon hade noterat vårt ljus på graven i söndags. Hon frågade om mitt bostadsletande och jag beklagade mig; ”att det ska vara så svårt att bli av med den här lägenheten!” Typ. Och fick det förvånade svaret; ”Men jag förstår inte, det är väl bara att gå och säga till värden att man inte vill bo kvar längre.” Absolut. Det finns också orsaker till att lusten att umgås med vissa människor är minimal.

Favoriter i repris eller en lång gäspning

Så förvånad jag blir när jag ser att Beyoncé och Black Eyed Peas tagit pris igen på MTV-galan!

Funderar varje år hur det går till när framförallt de senare nomineras och vinner omröstningar igen och igen, år efter år. Trots att ingen ser och hör dem mellan de olika galorna. ”Bästa amerikanska band? Ja, vad hette nu de som vann förra året, ja just det, de måste ju vara bara när de fått så många pris…”

Vi har inte längre den kanalen, Pojken och jag, så vi slipper i alla fall titta. Det finns fördelar med comhems höga priser.

Häromdagen ringde för resten en comhemtjej och var trevlig. Erbjöd mig snabbare bredband till samma pris. En ip-telefoni som jag inte behövde använda, ”ett nummer som bara du och jag vet”. Men vi bestämde tillsammans att avvakta. Hon var vänlig även när vi sa hejdå. Undrar om det är all kritik som biter eller bara slumpen.

En skimrande vit skridsko

Angående det där med barn som flyttar.

Jag tog en tur på Åhléns julavdelning. Nu är precis rätt tid. När allt känns nytt och fräscht.

Vi brukade gå tillsammans, jag och alla tre barnen, strax efter Mellans födelsedag. Alla fick välja var sin sak av julgranspyntet, jag också. Sedan kanske vi valde en tillsamans och kanske en till.

Nu tittade jag runt. Gissade vad Mellan skulle ha valt. Antingen en glittrande ballerina eller en skimrande vit skridsko i glas. Pojken skulle förstås ha valt en glittrande ren. Äldsta skulle nog ha övertygat mig om att ta två glassnögubbar, de var lite mindre och billigare.

Och jag? Skulle ha gått med på att ta den andra ballerinan. Men varit svag för den rosa glasgrisen. Haft svårt att slita mig från det skimrande bakelset men hört flickornas ”det är plast mamma, det är plast!” Just när den tiden kom, att plast var dåligt.

Nä, jag ville inte att de skulle bli kvar i den tiden. Jag ville att de skulle bli väldigt stora och flytta hemifrån och servera pints i Dingle och gå ut med dyra lyxhundar i Glasgow och gå på utbildningar som jag hoppas är rätt för dem.

Men jag måste ändå får vara lite nostalgisk över hur det var. När vi gick hem med våran påse med årets första julpynt.

 

Nummer tre alkohol

Nummer tre alkohol.

Jag tror jag har skrivit om detta förut, en del av mina vänner vet, men jag tar om det igen. Angående kvinnor och ensamdrickande:

Den gången i mitt liv som jag har känt mig vara inne i en alkoholkonsumtion som jag oroade mig för var definitivt inte när jag fann mig själv som ensamstående trebarnsmamma med några glas rött eller ett par öl på fredagskvällen till och efter fredagsmyset. Hur mycket man än skulle fira blev man ju ändå bara trött på andra glaset.

Nä. Den röda flaggan dök upp när jag var runt 35. Inne i både etablerat parförhållande och ett socialt liv. Två var vi som hade hygglig inkomst och råd med det vi ville ha. Vilket bland annat innebar en välfylld kasse hem från Systemet varje fredag. Vi brukade ha telefonkontakt framåt eftermiddagen, maken och jag, om hur många flaskor och av vilka sorter.

Fredagskväll var fredagsrött. Ett par flaskor med varandra och kanske grannen. Lördag var antingen lördagsmiddag på krogen eller hemma med vänner. Faktiskt var även ofta söndag intecknad. Trevlig middagsstund med god mat och det vi hade kvar av odrucket.

Maken hade sin bakgrund i arbetarklassen. Alkohol drack man till helgen. Klasstrappan innebar att den vita spriten byttes mot de goda italienska vinerna. Sen drack han inget under veckan. Hem från jobbet i ena förorten till den andra.

Jag jobbade i stan. Det gjorde många av mina vänner också. En vardagskväll med bästa tjejkompisen. En kväll med after work. En kväll med gamla arbetskompisen. Helt enkelt många som tyckte jag var en kul person att ta ett par öl med i veckan. Jag var en kul person att ta ett par öl med en kväll i veckan.

Vi var jäkligt duktiga på också, maken och jag, att åka på semester. Vi blev aldrig fulla och dumma. Vi hade en positiv hållning till alkohol, vi var bäst i världen på att beställa en flaska till, ett glas till. I Paris, Siena, Killybegs, Uddevalla.

Men jag tyckte inte framtiden såg bra ut. För att göra en längre historia kort.

Och konstatera, jag har aldrig druckit så mycket alkohol som ensamstående, aldrig känt mig så fast i alkoholmönster som under vårt etablerade parförhållande. Jisses, hur mycket kan en ensam mamma lyckas peta i sig när barnen gått och lagt sig, jämfört med ett välbärgat par över en helg!

Tänkte bara säga det, för att ge en ytterligare dimension till det där med ensamma kvinnor och alkohol.

Moralkakor till mineralvattnet

Nu blir det mer om alkohol.

Gudrun Schyman skriver i Aftonbladet både om kvinnor och alkohol och om rattonykterhet. Inget nytt under solen. Men får mig att fundera;

Det är konstaterat att bilkörning och alkohol över en viss promille inte hör ihop. Det är livsfarligt. Men i debatten är det bara en aspekt som lyfts fram; människors dåliga omdöme. Kända människor ska för övrigt  inte dricka alkohol över huvud taget.

Ingen förfasar sig över bilberoendet, dvs det järngrepp som bilen  har om människor i vår kultur. Att de är så fixerade vid att ta sig fram med sin bil så att de sätter sig bakom en ratt trots att de vet att det är både straffbart och livsfarligt. Adrig utan min bil!

Det andra är det eviga påståendet att det skulle vara så provocerande att vara nykterist. Nähä. Jag har aldrig suttit på t ex en större middag där någon behöver förklara sig varför han eller hon inte dricker. Det anses ytterst ofint att fråga: Är du nykter alkoholist eller är det bara inbiten vana? Typ. Att däremot fråga en vegetarian är fritt fram. Ett helt sällskap kan bli engagerat i vad en enda person har på tallriken och varför. Även den som av olika andra skäl inte äter vissa födoämnen får finna sig att bli utfrågad. Eftersom jag inte är allergisk men har problem med viss mat väljer jag oftast att inte be om alternativ, heller peta undan, för att slippa tjatet.

Och angående bilar; betydligt mer provocerande i många kretsar är att säga att man inte kör bil än att man inte dricker alkohol. Särskilt om man kan räkna upp skäl till varför man inte gör det. Den som inte dricker har ju nåt slags moraliska skäl, den som inte kör bil har bara löjliga idéer. Exter.

Provocerande med nykterister är det enbart när de börjar servera moralkakor till mineralvattnet. Vilket inte är alltför ovanligt. ”Jag bryr mig inte om att ni dricker MEN…” och så är moralveven i full gång.

Säkert hemskt trist och illa

Våt och grå, ful. Sån är dagen idag. Torrt var det bara precis när Evis gick i morse och valde lågskor i stället för kängor. Men hon ska förhoppningsvis inte vara så mycket utomhus idag. Det ska inte jag heller. Jag ska bara promenera för att köpa kattmat och andra förnödenheter, snart.

Har sandpapprat lite på mitt spackel. Imorgon tänkte jag faktiskt sätta dit tapeten. Inför en lägenhetsvisning på lördag. Jag får massor med mail just nu om ett speciellt byte. Jag mumla inte alls något om hur så många kan tro att just de ska få den där åtråvärda lägenheten på söder via just min svårbytta lägenhet. Nejdå, jag tycker det är kul att så många är optimistiska och ihärdiga. Min kompis M, t ex, han tror att han ska kunna byta sin rätt så oansenliga och inte ens billiga etta i Falun mot en hyreslägenhet på Söder i Stockholm. Rakt av, direktbyte. Skulle fan inte förvåna mig om han lyckas.

Häromdagen frågade åter en person om varför jag inte flyttar till Årsta, där finns det ju billiga lägenheter och är trevligt. Just det. En annan undrade varför jag inte köper ett svartkontrakt. Ja, det kan man ju verkligen undra.

Nu undrar kattmamman hur det blir med min utgång. Det blir säkert hemskt trist och illa.

Jag kan avslöja att jag inte har några byten på gång med Uddevalla heller.