Undran över kvinnors beundran

Bläddrar i diverse av årets sista magasin för damer. I årssummeringarna ingår att räkna upp de kvinnor vi har anledning att beundra det här året. Varje magasin har sina favoriter för det ingår i den moderna kvinnans koncept att beundra andra kvinnor.

Var kom det därifrån? Jo jag vet, vi skulle visa att Kvinnor Kan och allt sånt där. Vi behövde förebilder, ansågs det. Ett tag var de väldigt strömlinjeformade, kvinnorna som skulle vara förebilder. De hade alltid lätt blonderat hår i pagefrisyr, strikt kostym och boots och så hade de startat eget. Så småningom började de bära en kokett dataväska i handen.

Det var lite tröttsamt men begripligt.

Nu behöver man inte bära på någonting eller ha gjort något annat än att starta en blogg där man berättar valda delar av sitt liv för att väcka beundran. ”Jag beundrar dig” är en av de vanligaste kommentarfraserna tjejer och kvinnor smetar dit på särskilt lite större bloggar. Eller bloggar som har något slags stjärnstatus, även om den är för en liten krets. Beundran kan gälla för insatser som att vara snygg, att påstå sig ha lyckats bli på smällen innan man fyllt 15, att få många kommentarer på bloggen, att ha ett jobb och delad vårdnad om ett par barn.  Alltså saker som inte är särskilt beundransvärda utan snarare rätt ordinära. Vid sidan av de som beundras för sjukdom, framgång och sånt.

Alltså, vad är det där kvinnliga behovet av att beundra? För mig känns det förminskande. Alla sliter fram så gott de går i vardagen. Antingen man är ensamstående eller par. Varför ska jag beundra någon som gör ungefär likadant? Varför ska jag tro att hennes barn är mer lyckade än mina bara för att hon skriver det i sin blogg? Eller hennes hushållsarbete mer värt än mitt, hennes jobb intressantare? Varför gör hennes barndom henne mer beundransvärd än någon av hennes beundrare?

Skärpning! Kommunicera mer på lika villkor, beundra mindre! Undra på att det blir en massa tjafs mellan kvinnor om några ständigt ska beundras och andra ständigt beundra!

Nu är det lite skrivstopp här.

Binda ihop fötterna under magen

En sak berättade jag inte om igår. Ordföranden och Näringslivet satt vid efterdrinken och pratade om hur man skulle kunna göra något styrelsemöte lite roligare. Socialt och så. Näringslivet föreslog tölt. Små hästar alltså. Vi skulle inte ta in dem på mötet, vilket i och för sig kunde vara roligt, utan vi skulle åka nånstans, till VD:ns gård tror jag, och umågs med dem.

Det vill inte jag. Jag har aldrig ridit på små hästar och vill inte göra det tillsammans med styrelsekollegor.

Då föreslog ordföranden att man skulle kunna binda ihop mina fötter under hästen. Så jag inte ramlar av. Slå ett snöre om vristerna helt enkelt.

Absolut. Jag bara undrar, vad är det hos mig som får folk till såna idéer? Andra damer flörtar man med eller föreslår fantastiska spännande nya uppdrag så fort de kommer in i lokalen. Mig vill de binda ihop fötterna under hästen på.

Varken Gud eller ragata, faktiskt

Jag kan för övrigt berätta att häromkvällen gjorde jag en god gärning. Jag klappade liv i en kille som sov på en bänk på T-centralen. Det gick lite trögt och var lite oroande just därför men sedan vaknade han till och sa att han var ok. Jag tyckte mest han skulle ta upp sin iphone som ramlat ur handen på honom. Innan den blev stulen. Det tyckte han också.

Jag hann precis in genom dörrarna i tåget innan han hann tacka mig from the bottom of his heart. Väskan fastnade i dörren men det gjorde inget för den var lite trasig innan.

Jaha. Och sen? Ingenting.

Tänkte bara säga att jag kan vara rätt omtänksam också. Men ingen behöver känna sig manad att säga att jag är den mest underbara människan i världen för det.

Häromdagen fick jag reda på att en av Mannens gamla vänner tyckte jag var en ragata som styrde och ställde. Ha ha. Det finns andra åsikter. Kan väl bara säga att om man inte ger hals så finns det väldigt stor risk att man hamnar i det där trånga utrymmet mellan klacken och sulans trampfält och  t o m får kämpa att hålla sig kvar där.

Idag fick jag veta att jag har ett distansförhållande på Irland. Jädrar. Distansförhållande till kan jag hålla med om. Men på?  Undrar var. Det regnar tydligen jäkligt mycket där borta just nu. Synd.

Little Drummer Boy

Årets julskivor har jag nu beställt. Ja, jag gissar att en av dem blir just årets julskiva här i huset där jag är enväldig jury eftersom det bara är jag som lyssnar. Förra året var det väl Glasvegas?

Beställda är i alla fall Bob Dylans Christmas In the Heart och Ronan Keatings Winter Songs. På den senare medverkar även Stephen Gately på något spår vilket lär öka på försäljningen.  Bild på de söta pojkarna som inom parentes med tanke på förra inlägget alltid har respektive hade perfekt sittande kostymer. Går väl i och för sig för sig när man kan kosta på sig ett antal Armani i garderoben.

Ica säljer EMD:s julskiva till kortpris också. Känner mig allt lite lockad men Pojken säger att där går gränsen. För vad? Varför måste pojkar vara så där?

Sanningen att säga är jag naturligtvis mest nyfiken på Dylan, har bara hört något enda spår som var väldigt lovande.

Däremot ska jag inte köpa Magnus Carlssons julbox. Där går verkligen min gräns. Nej, det gör den inte alls, den går hitom Josh Groban.

Europeiska stilpoäng

Så där, nu har jag varit på högtidliga tillställningen med prisutdelning för god miljöledning i Europa.

Pluspoäng; den fina lokalen, dvs Nationalmuseums restaurang. Ett utmärkt ställe att bjuda in gäster från runt om i Europa till. Utmärkt service vid borden. Visserligen en plats för lite vid vårt bord men vi gissade snabbt att det helt enkelt var en spanjor för mycket. Jag har lärt mig efter stora spanska bröllopet för några år sedan att spanjorer inte gillar placeringar.

Minuspoäng; att så få svenska digniteter hade accepterat att komma dit. Det är visserligen ordförandeår och mycket EU att stå i, men när det ska delas ut pris för EU:s eget miljöledningssystem tycker jag det hör till god ton att ställa upp.

Ceremonin vid sittande bord var lång med många tillfällen till stilspaningar. Kvällens stilpoäng, full pott, gick till två unga grekiskor i väldesignat svart/grått/metallic. Korta klänningar matchat med svart. Bara så snyggt och bara så snygga!

Minuspoäng till ungerskorna som inte fattat nivån på festen utan kom i långbyxor, jumprar och koftor. Jag trodde ungerskor tillhörde dem som klädde upp sig. Hellre för mycket än för lite.

Minus även till engelskorna som alla verkade ha hämtat sina stormönstrade strax över knäl-långa ärmlösa klänningar från samma 10 punds-stång på Primark. Stillösheten markerades av de kritvita bara benen mellan kjolfållen och de svarta pumpsen.

Ett leende till österrikiskorna i rejäla yllekostymer.

Herrarna? En skog av för stora mörka kostymer! Inte en enda i modernt slimmat snitt med lite kortare kavaj och smalare byxor varken på äldre eller yngre. Enda antydan till smalare silhuett satt på den tjeckiske ordföranden. Ett par pluspoäng till honom alltså, ett extra för han var så snygg, och ett par till den engelske moderatorn för hans perfekta lackskor till smokingen och hans fina nasala uttal.

Minus till de svenska herrar som kom i ljusa chinos och Dressmantröjor. Bara så fel!

Och själv? Det blev Monkioutfiten igen, de grå byxorna i numera klassisk monkiskärning (lite korta, vida upptill men smala kring anklarna) och svarta korta kavajen matchade med ett av mina få Primark-plagg, ett grått linne med lite blänk och pynt på. Helt ok tycker jag. Nyfärgat hår, ovanligt mörkt men oklippt.

Satt mellan svensk näringslivskonsult och vår svenska ordförande. Vi hade trevligt. Ungerskan på ena sidan och spanjoren på andra pratade inte med oss. Det var genomgående, tyvärr, att nationerna inte pratade med varandra. Svenskar och engelsmän avvek något från mönstret.

Underhållningen var lite märklig. Två unga okända artister, förmodligen inhyrda från stall Wallman eller så, sjöng först något stilfullt och uppklätt och sedan efter middagen ett Abba-potpuri. Alla svenskar tyckte det var lite fånigt, särskilt när vi anmodades att ställa oss upp och smådansa vid borden. Nu befästes ju bara myten att svenskar sjunger Abba när vi kommer tillsammans. Det gör vi ju inte! Naturligtvis satt jag kvar på stolen.

Jag gick hem innan mina groggbiljetter var slut för att hinna med sista tuben. Grämer mig lite att jag tog en öl och inte en g&t på kommissionens bekostnad.

Lurad av ett får

Jo jag råkade ju ut för en dörrförsäljare från Tele 2 tidigare i höst. Fick vips min fasta telefoni flyttad från Telia och ändrat abonnemang för Pojkens mobil. Redan innan försäljaren gick insåg vi båda att löftena han givit för fast telefoni inte stämde med det jag verkligen behövde. Jag skulle förmodligen inte spara ett enda öre. Som plåster på de såren fick jag 300 kronor i samtalspott.

Idag insåg jag att jag blev lurad även på mobilabonnemanget. Det var mycket lång kö till Tele 2 för att prata om det. Men den unge mannen i Kundtjänst var mycket trevlig och tillmötesgående. Lade genast in en pott som kompensation för den administrationsavgift jag inte blivit informerad om. Och kunde inte annat än be om ursäkt för att jag lurats på löften om halverade minutavgifter och lova anmäla det hela. Han lät trovärdig om det senare, ville ha alla uppgifter jag kunde hitta för att spåra försäljaren. Som helt enkelt fått mig att avbeställa det gamla abonnemanget och teckna ett nytt exakt likadant och dessutom inte givit mig kopia på beställningen vilket jag inte upptäckte förrän han gått.

Jag inbillade mig faktiskt att Tele 2 inte körde med falska löften för att fånga kunder. Men telefonkön till fakturaavdelningen idag tydde på motsatsen. Innan vi vänligt sa hejdå frågade den vänlige pojken mig om han skulle koppla mig till avdelningen för fasta abonnemang också, för säkerhets skull. Jag tackade för omtanken men sa att jag väntar tills första fakturan kommer.

Det är inte utan att man känner sig lite dum.

Funderar på om jag ändå inte ska ringa Tele 2 och be dem ändra tillbaka igen. Eller om jag ska vänta på första fakturan, som jag sa.

Kanske är man numera helt enkelt för ovan vid dörrförsäljare? Min far t ex, han visste precis hur dörrförsäljare skulle tas och skulle aldrig gått på någon minsta nit.

Svensk? Nä, inte jag!

Frågan är om det verkligen är rätt läge att åka till Irland just nu, om man är svensk alltså.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/internationell/article6147636.ab

För den som inte orkar klicka på länken kan jag berätta att ett svenskt domarteam har gjort en dunderblunder som stoppade Irlands deltagande i fotbolls-VM.

Irlands fotboll (soccer) lever ett tappert och beundransvärt liv bredvid den traditionella irländska fotbollen. Otroligt få spelar vanlig fotboll,  ligan är kass och fattig, så snart de dyker upp en talang köps den upp av något engelskt lag.

I det här kvalet lyckades det där hopplocket från brittiska ligalag som utgör Irlands landslag ta sig ett snäpp längre än Sveriges upphaussade lag.

Det är nästan så man misstänker att de svenska domarna hellre ville se Frankrike i slutspel.

Ont i fel arm!

Igår fick Pojken sin influensaspruta. Väldigt bra tycker jag, att man i Stockholm bestämde sig för att vaccinera äver gymnasieelever.

Igår kväll fick han tilltagande ont i armen eller snarare handleden och uppåt tummen. Till slut väldigt ont, svårt att använda handen alls. Inte kunde han ta smärtstillande heller, det får man inte göra dygnet efter sprutan.

Jag föreslog till slut att vi skulle ringa till Vårdguiden.

-Nej moder, sa Pojken, det ska vi inte, de har nog alldeles nog av sådana samtal redan.

Och så påminde han mig om att sprutan hade han fått i högerarmen och det onda sitter i den vänstra.

Han mumlar från sitt rum att det är bättre idag. Om det är sant vet jag inte än.

På sätt och vis hoppas jag det är sprutan ändå. Så det inte är något annat jäkelskap som har slagit till. Transferred pains heter det väl när man får ont någon annanstans i kroppen än där man borde ha? Jag hade en smärtpunkt för vissa magplågor i mitt på vänster överben, gallont sitter ju ofta i axeln. Skulle väl kunna gälla även vaccinreaktioner. Kanske.

Det är inte mustumme, han är dubbelhänt och använder högern till musen. Sms:ar gör han med båda och inte särskilt mycket.

 

Sig gråttlikt igen

Det där på himlen, undrade Pojken, är det blått? Kan det vara på riktigt?

Det var det, alldeles blått. Men det var inte på riktigt, det gick över snabbt. Nu är det sig gråttlikt igen.

Roligt var det att gå på Klimatforum igår. Som ett enda stort cocktailparty utan cocktails men med slankigt kaffe. Cocktailpartyn är roliga om man känner många och här kände jag massor massor. Hann bara inte med att prata med alla och inte nog med många av dem jag pratade med. Det var en massa dumma föreläsningar emellan och så var det ju bara halvdag för att folk inte skulle gå innan det var slut. Det gjorde de ändå. Ett himla slamrande sista timman. De som var där har vetat om i ett halvår att det hela höll på till 17:00, ändå får minst 100 spring i benen redan vid fyra. Nu var det mest underhållning sista halvtimman, förmodligen just för att arrangörerna känner till springibenensyndromet, och inte särskilt underhållande sådan, men ändå.

Några särskilt goda nyheter om klimatet fanns för övrigt inte att förmedla.

Morgonvanor som ändras

Morgonvanor förändras.

För tillfället, finns två varianter. Antingen utfärdar jag väckning från min säng via mobil och höga rop. Om Pojken börjar tidigt. Och stiger upp när han har gått. Fast just alldeles nu så är jag uppe varje dag innan honom. Sitter redan vid datorn ibland sedan timmar när han tar sig upp. För båda varianterna gäller att det är tyst. Ingen musik, ingen radio, ingen TV. Klockradion används bara för de lysande siffrornas skull, det är mobilen som väcker.

Jag som en gång drömde om att äga en klockradio. Innan de ens fanns att köpa. Och sen älskade att vakna till morgonprogrammen. Så som jag tyckt så mycket om ljudet av Frukostklubben på lördagsmorgnarna de första skolåren.

Hela tonårstiden i föräldrahemmet innebar också väckning med Bohusläningen. Fadern läste först, lämnade sen in till mig.

Att bli vuxen innebar att skaffa en egen DN. Som inte ersattes med GP vid stadsbyte. Mannen läste inte tidningar, jag var trött på prasslande frukostar.

Under en hektisk dagis- och lågstadieperiod var mitt bästa sätt att vakna morgon-TV! Jag kravlade ur sängen först av alla och satte mig i soffan för att få gruset ur ögonen till de allra första varianterna av nyhetstimmar. Sen åt Mannen och jag lång frukost och gick igenom viktiga frågor innan vi väckte barnen.

När Mannen blev sjuk och morgonsamtalen upphörde skaffade jag morgontidning igen.

Sen följde en tid då jag fick knäppa över till tecknat för att få igång morgontrötta barn. Frukost till TV3. Skitkul. Ibland blev det en kamp med klockan för att de ville se färdigt.

Det intresset slocknade också, då hade jag också vant mig av med morgonnyheter i bild och började lyssna på radio igen. Först av gammal vana nyhetsprogrammen, men sista året innan flytten hit hade jag hittat Rix Morgon Zoo. Lyssnade på Fylking&Co varenda morgon från tidigt och längtade till Stockholm.

De hängde i ett tag sen vi kom hit.

Sen blev det tyst. Ingen radio alls. Ingen TV. Bara mobilringandet, klockradiosignalerna och ropen. Nu har de nästan tystnat också.

Ibland bryter jag tystnaden med musik när jag blivit ensam. Särskilt om jag ska iväg. Det är möjligt att det utbryter irländsk smörsång om någon timma när det börjar dra ihop sig att åka till höstens Klimatforum.

Undrar vad nästa vana blir.