Ett sista inlägg

20 januari 2012

Som de flesta av er redan vet, så gick Annaa bort i veckan.  Även om vi för tillfället inte vet exakt vad som hände, så tyder allt på en plötslig sjukdom. Uppenbarligen kom detta som en stor chock för oss och för alla andra som kände henne. Datum för begravningen är ännu inte fastställt, men vi kommer att hålla er uppdaterade med närmare detaljer. Klart är i alla fall att begravningen kommer att äga rum i Stockholm och att den kommer att vara öppen för alla som vill delta, då vi är övertygade om att det är vad Annaa skulle ha velat. Vi vill också tacka alla som har visat sitt stöd, hört av sig och lämnat kommentarer under den senaste veckan. Det betyder mycket för oss och hennes övriga familj att veta att hon var omtyckt av så många. 

/Molly

Som en gammal uttänjd behå, eller reclaima feminsimen!

15 januari 2012

Det är som om det finns en massa ackumulerad debattsugenhet i januari. Redan är flera stora ämnen avverkade, både i media, på facebook och i bloggarna. Bloggläsandet och kommenterandet sjunker också över jul, det går alldeles utmärkt att se i den statisik som tillhandahålls att redan någon gång i mitten av december börjar det dala rejält. För att sega sig uppåt.

Det kan naturligtvis göra kommentarberoende kommersiella bloggare som allas vår Clara oroliga. Så hon passade på att sticka ut hakan med ett nykterhetsmanifest häromdagen. Läsarna hakade förstås på, det vore inte hennes läsare annars. Vips var det Clara som uppfann nykterhetsrörelsen i Sverige, i januari 2012. Jisses vad hon kan den kvinnan.

Jag ska inte öppna moteld med ett alkoholliberalt inlägg.  Jag avhöll mig från att kommentera också.

Vad ska man då sticka ut hakan med? Modersroller och familjen Wahlgren börjar vi väl tröttna på. (Jag tycker den andra familjen Wahlgren är mycket roligare för resten, Pernillas julpyssel med trilsk son borde bli en julklassiker, där kan den likstela pyssel-Clara slänga sig i väggen). 

Förra året vid den här tiden var det mycket om kvinnokroppen.

Det är alltid lika aktuellt. Där kan jag göra ett ryck igen. Ikväll har det flimrat förbi en hel del TV. Och jag har t ex kunnat konstatera att det blivit mer smakfullt när det gäller både kropp och kläder inom den amerikanska countryn. Färre fransar, stora bröst, vita stövlar och cowboyhattar. Och bra musik. Countrygalan var det jag såg, den tyckte jag var bra.

Men det där var ju inte kontroversiellt. Det tyckte jag däremot ett inslag tidigare under kvällen var. I programmet Fashion (tror jag, det flimrar så mycket). En känd burlesk-artist intervjuades. Hon sa det som tjejer i genren brukar säga, att burlesk-strippandet är en konstform som kvinnor gör för sin egen skull, inte för männen. Jag tror henne. Även om det säkert finns flera bottnar. Jag tror nämligen att utan männens uppskattning skulle inte själva kicken vara lika stor. Men sedan sa hon något som jag inte förstod och som jag tyckte intervjuaren kunde ha hakat på med ett enkelt ”hur menar du nu?”

Hon påstod nämligen att hon som burlesque-artist hade en mission att fylla genom att återerövra (reclaim) själva kvinnligheten.

Ursäkta? Vem har lagt beslag på den? Patriarkatet? Queer-maffian (”Det är bögarnas fel..!”)

Nej jag fattar. Det är alla vi andra, den stora grå massan av förrädare som gömt undan den. För att vi inte vågar visa oss som riktiga kvinnor.

Det brukar mest vara män som har sådana argument annars. En viss sorts män som med tvärsäkerhet säger vad riktiga kvinnor vill och vågar. Det handlar alltid om sexiga underkläder och kurvor.)

Hade hon varit svensk skulle hon lagt in en fras om feminism också.

Där undrar jag om det inte är dags för en reclaim-rörelse. Återta feminismen från dem som missbrukar ordet!

Eller det kanske är för sent. Begreppet kanske har blivit som en gammal behå, till slut så uttänjd i resåren att den inte duger till något annat än att kassera eftersom den inte fyller någon funktion längre.

Änkor ligger inte

14 januari 2012

Jag deltar med jämna mellanrum i marknadsundersökningar via webben. Det är inte så betungande och det rinner in en liten, mycket liten slant, ibland. Dessutom tycker jag det är lite intressant och lärolikt och ser hur dåliga och bra undersökningarna kan vara. Alla har vi ju våra små böjelser.

Idag blev jag erbjuden att delta i en som uppenbarligen handlade om underlivsproblem hos kvinnor i samband med sex. Man blev ordenligt tillfrågad om man verkligen ville delta och jag sa ja.

Men redan efter de grundläggande uppgifterna föll jag ur. Kvinna var ok. Ålder var ok.

Men jag föll på civilståndet. Man kunde välja på olika. Som gift/sambo, frånskild, änka/änkling, singel. Jag valde mellan singel och änka. Tänker så här att änka förblir man ju vad man än hittar på efter att änkeståndet har inträtt. Den som gifter om sig är ju inte mindre änka för det, den som är singel är lika mycket singel oberoende av hur singlandet har gått till. Så jag fyller nästan aldrig i just änkeståndet. Men den här gången gjorde jag det.

Och fick svaret att jag tyvärr inte stämde med målgruppen för undersökningen. Innan jag ens fått en enda fråga om sexliv. Inte en enda!

MP3 Panel anser helt enkelt att änkor inte har sex. Oberoende av ålder. Man behöver inte ens fråga dem. De ligger inte.

Ett synnerligen intressant generaliserande i Sverige 2012.

Försoningens förbannelse

14 januari 2012

Så har vi hört Felicia Feldt säga sitt. Nej, jag blev inte besviken. Eftersom Skavlan är mästarnas mästare i att missa givna följdfrågor så fick vi inte veta mer än det som stått i andra intervjuer. Man måste ju också komma ihåg att Skavlan inte är ett direktsänt program.

Den bästa repliken fick dock bli kvar. Den från FF om att man kan gå vidare och må bra utan att förlåta. Det är en nyckel. Att man inte nödvändigtvis måste förlåta och försonats. Jag tror förlåtelse och försoning vilar som en förbannelse över mänskligheten. (Kolla i världslitteraturen! Eller så kan man nöja sig med att läsa Joyce, det räcker.) Och att många som påstår sig ha förlåtit i stället har svalt förtreten/förträngt/slätat över/resignerat. Där kommer många av dessa frenetiska ”lilla mamma”. Inte så många ”lilla pappa”. Man säger kanske andra saker om dem. För många har de varit mer bakgrundsfigurer. Eller haft andra roller. Min mamma sköt ofta fadern framför sig när hon trodde att man inte lyssnade på hennes argument. Vanligt antar jag. ”Vänta du tills pappa kommer hem!” Vilken trist roll att ha. Och vilket sätt för mödrar att förminska sig själva. Fäder som varit mer framträdande har förstås haft andra roller. Min far hade också andra roller än just den som han inte själv hade valt.

För övrigt kryper det upp lampor ur vrårna här. Vanliga lampor. I stället för julbelysningarna. Gäller att hålla i sig så man inte ersätter för mycket. Har f’äst en led-slinga över spegeln i hallen/arbetsrummet. Den lyser minst sagt upp. Syns t o m att det hamnat damm innanför glaset på tavlan som hänger bredvid. Skumt, att man ska behöva vänja sig vid ett nytt slags ljus. Men som en vägledning hur mycket energieffektivare led är än vanliga lampor kan jag berätta om batterislingan som gått på två batterier, tänd då och då, sedan första advent och fortfarande lyser svagt. Jämfört med ett sånt där luciatärne-ljus som jag haft i en ljusstake. Två timmar höll ett batteri! Skillnaden lär inte vara lika gigantisk när det gäller el, men säkert är den stor. En god lärdom är väl dock att 80 små ledlampor är alldeles för mycket för en fönsterbelysning. Så ljust vill man inte ha! Tio räcker gott.

Jag går inte ut idag. Det är säkert fel val. Kommer att ångra mig i morgon när jag är tvungen att köpa mjölk, smör och majonnäs. Och det är halare. Att jag inte gick ut idag.

En fullständigt livsfarlig ståndpunkt

12 januari 2012

Så har det heliga föräldraskapet ännu en gång ifrågasatts. Än en gång har ett vuxet barn gjort det mest förbjudna. Givit sin syn på sin barndom medan föräldern ännu är i livet.

Tydligen finns det ett gyllene hederskodex som reglerar hur relationer mellan barn och föräldrar ska fortlöpa. Först kommer barndomen där föräldrarna styr efter eget huvud och förmåga, det kan gå rätt illa, men de flesta barn brukar överleva. Sedan kommer tonår då barn tillåts revoltera just för att de är tonåringar, men å andra sidan tas konflikterna sällan på något större allvar, för barnen är ju tonåringar. Sen kommer själva vuxenblivandet då barnet bryter upp, ibland ganska våldsamt, för att börja styra sitt eget liv efter eget huvud. Men sedan ska färden tillbaka anträdas. Takten bestäms av hur djup konflikten har varit, om den nu alls funnits. Vägen kantas av uttryck som ”min barndom var trots allt lyckligare än många andras”, ”de gjorde i alla fall så gott de kunde”, ”nu inser jag att de hade rätt/bara ville mitt eget bästa”, ”lilla mamma, hon hade det inte så lätt själv”. Tills den stora försoningen är uppnådd. Eller snarare, tills barnet har förstått och förlåtit allt.

Och jag säger besviket nej.

Har vi inte haft den här debatten några gånger förut? Om andra författares barndomar.

Fanns det inte en konsensus om att våra egna upplevelser av vår barndom kan ingen ta ifrån oss, inte heller de spår de satt? Det hjälper inte att syskon kommer och ropar ”så var det inte!” För det var kanske inte så för syskonet, men det var precis så för mig. I mig egen familj var det inte så konstigt att vi upplevde helt olika barndomar eftersom åldersskillnaden var stor, men även i en tät syskonskara kan upplevelser och konsekvenser var vitt skilda.

Det är det ena. Det andra är den där förlåtelsen och försoningen. Som barn förväntas initiera. Varför det? Varför ska ett barn förlåta förtryck? Min mor fortsatte livet ut trampa fram i ett frenetiskt självhävdelsebehov kombinerat med martyrskap. Varför skulle jag förlåta när det var mig hon trampade på? ”Det här är tacken”, sa hon ofta i yngre dagar. För vad då? Jag kan fortfarande inte se att hon gjorde några större uppoffringar för min skull. Och tacka för att man blivit född ska inget barn behöva göra.

Att få åldrande föräldrar att erkänna skuld tror jag är meningslöst. En onödigt slitsam procedur för båda parter och som sällan leder någonstans, framförallt inte förminskar barnets demoner eller ändrar minnesbilder. Och det är dem man lever med.

Däremot kan jag förstå driften att skriva om dem. Inte minst om föräldern är en auktoritet inom barnuppfostran. Visserligen numera på allvar ifrågasatt.

Själv tillhörde jag dem som ifrågasatte Anna Wahlgren från början. Därför att det handlade om en annan syn på barn och föräldraskap än min egen. Den som jag hade in i föräldraskapet och fortfarande har. Av små glimtar ur Felicia Feldts bok ser jag de stora skillnaderna så tydligt och jag ser konflikterna de lett till. Det handlar framförallt om att vara ett större och viktigare Jag än barnen. Där har olika av Wahlgrens råd fått olika fäste. Tvångs- och utmattningsmetoderna för att få bäbisar att resignerat somna i egna rum köptes med hull och hår av en hel generation medan flockteorierna mer gled förbi. Det var som om lärjungarna inte riktigt ville förstå att det AW menade var att barnen i flocken skulle ta hand om varandra medan det stora modersjagt levde sitt liv. (De ”avslöjandena” är ju på intet sätt nya.) Särskilt var det lite svårt att ta till sig för dem som använde AW:s teorier som slagträ i dagisdebatten, ville se henne som ett alternativ till institutionsomsorgen. Flock och barnflicka där man så gärna velat se bullar, pyssel och aktivt föräldraskap.

Anna W säger nu att hon tycker konflikter i familjen ska hållas inom familjen. Ett uråldrigt försvar. Tänk så mycket som förblivit oskrivet om barns upplevelser icke skulle ha omskrivits i litteraturen. Jag hörde inte de argumenten angående Åsa Linderborgs rosade bok för några år sedan. Var det för att hon trots allt gjorde sin pappa till en hjälte, ett offer under omständigheter? Är det bara då man får skriva? Hennes pappa var ju inte känd. Men det var inte Kerstin Thorvalls mamma heller. Men hon levde. Och sen skrev hon ju en mer förstående bok. Då blev det så bra. Fast hon väl aldrig tog tillbaka det hon skrivit i den första boken.

Egentligen hade jag tänkt skriva det här inlägget utifrån en annan utgångspunkt. En som stadfästes i en annan blogg, senast häromdagen av en ung så mäkta populär mamma: ”Som förälder är det jag som alltid vet vad som är bäst för mitt barn!”

Nej. Det är en fullständigt livsfarlig ståndpunkt. För barnet.

(Det här är ett hastigt nedskrivet inlägg, jag kan komma att redigera och revidera något, men grundprinciperna står fast.)

Samma procedur som förra året

12 januari 2012

En dag, eller snarare natt, som denna kan jag inte låta bli att osökt (?) komma och tänka på en av Mannens favorithistorier. Den om fadern, förrådet och julpyntet i hans föräldrahem. Varje år vid denna tid packades julpyntet ned i en låda som högtidligen bars ut i förrådet av fadern och travades upp på den mest oåtkomliga plats som tänkas kunde. För att 11½ månad senare lirkas ned igen under mycket stånk och stön. Under mellantiden hade knappast någon besökt nämnda förråd.

Sonen, som uppenbarligen tidigt var lagd åt det rationella hållet, påtalade varje år det orimliga i att den enda låda som regelbundet togs ut och in ur förrådet hade den mest otillgängliga platsen. Men fadern stod på sig.

Kanske fanns det en symbolhandling i det hela. Att förpassa julen till den mest otillgängliga platsen. Tänker jag på när jag stuvar stora julstjärnan så den ska synas så lite som möjligt från klädkammargolvet.

Och förmodligen gör många likadant, stuvar längst in.

Historien har en annan dimension också. Inser jag när jag står och travar julporslinet.

Hur skulle vi, eller framförallt barnen, ha reagerat i längden på att få höra denna ganska poänglösa historia upprepas, jul efter jul? Skulle vi/de ha fyllt i innan han kommit till hälften? Men det avskydde han ju när jag gjorde redan för 14 år sedan! Hur skulle han ha stått ut med att vi var fyra som gjorde det? Eller skulle jag bara ha suckat resignerat och låtit de andra tre hållas och ta stöten? Eller skulle han varit mer tolerant mot dem?

Är sånt man kan undra när man står och stuvar. Vi skulle nog inte haft det där julporslinet för resten, om han blivit kvar. Julgrejerna blev ju liksom vår grej när han dött. Knappast skulle han ha gått med på att lägga tusentals kronor på att köpa julporslin. han var allt lite ambivalent till julen. I år bröt för resten hans gamla julren ena bakbenet.

Äsch det var inte meningen att sitta här och bli sentimental eller så. Kom bara att tänka på.

Snart är allt stuvat för den här gången. Gårdagsnatten blev lång.

Nu är det bara lite belysningar kvar. Och de gröna julgardinerna med guldstjärnor. De får stanna i alla fall till helgen.

En tumme som blir en jättevante

11 januari 2012

Det verkar som om historien med pojken som påstods ha blivit frånåkt av sin pappa för att han spelade för dåligt i en match håller på att rinna ut i sanden. Polisen mumlar om att det håller på att uppdagas en annan historia än den som förekommit i media.

Felet ligger naturligtvis hos den journalist som klippte historien rakt av ur en blogg, hos redaktionsledningen som inte dubbelkollade, hos redaktioner som sedan fortsatte köpa historien rakt av, utan koll. Bloggare är inte journalister. De har inte samma krav på sig att hålla sig till fakta som journalister har. Inte så länge de inte lämnar ut namngivna personer. Det gjordes inte i det här fallet.

Jag ska inte spekulera i vad som egentligen hände.

Men viskleken känner vi alla till. Man behöver inte ens viska för att det ska bli fel. Hur många gånger har man inte hört en historia man själv berättat återgiven med fullständigt oigenkänliga detaljer? På Journalistförbundets kurser var jag med och lekte sådana lekar redan på 70-talet. Eller det kanske var då man gjorde sånt.

Men om det nu skulle visa sig vara sant? Trots allt. Så undrar jag ändå över reaktionerna.

När jag hörde historien första gången var det med sådant engagemang från berättaren att jag frågade var  och när pojken hittats död eller om han fortfarande var försvunnen. Jag kunde inte tro att något som inte handlade om liv och död eller åtminstone svåra skador kunde skruvas upp till den nivån.

Massor av människor, både journalister och andra, har fullständigt svämmat över i sin indignation i bloggar, krönikor och på facebook. Över en historia där det inte fanns varken något känt offer eller förövare. Jag vet inte hur många länkar som virvlat förbi på facebook.

För tankarna till Madeleine-historien för några år sedan. Från bekanta som jag inte hört av på åratal damp det plötsligt ned mail med Madeleine-efterlysningar och upprop. Inte orka skicka ens ett julmail till någon som åtminstone varit något slags vän, men utnyttja sin adressbok till snyftdryp om ett barn försvunnet i ett annat land än mitt. Vad fick dem att tro att Madeleine skulle ha dragit omkring på gatorna i Hagsätra? Nej, förstås, jag vet.

Men jag blir lite rädd för mänskligheten när den är så där. Bara låter sig dras med.

Arrogans som yrkessjukdom bland journalister

10 januari 2012

Nu har jag tagit bort en av belysningarna i köksfönstret så nu kan jag lyssna på radio igen. Till exempel hann jag inte bli avbruten av ett telefonsamtal innan Nordegren i P1 med Louise Epstein började.

Även om de båda två har sina poänger då och då, så står de båda två för en av de sämsta egenskaperna i journalistkåren: yrkesarrogans. Den som går ut på att man inte är arrogant och nedlåtande för att man är en bra journalist (finns massor av bra journalister som inte är arroganta) utan för att man är journalist.

Som tur var ringde båda mina telefoner samtidigt så jag inte fick eftermiddagen helt irriterad, men jag hann med att höra några nedlåtande kommentarer om bloggar. Bloggar avfärdades gemensamt och snabbt som enbart ointressanta dagboksanteckningar (av amatörer, de använde inte det ordet, men jag kan yrkesarrogansens språk och betoningar). Däremot tyckte Louise tydligen att twitter var mer meningsfullt. Det är säkert det där med att det är där det händer. Det är det inte, men till skillnad mot andra sociala medier finns även riktigt kända personer ute på tweeten och gör den på så sätt mer spännande att delta i. Antar jag.

Louise hyllade en artikel av Horace hon läst också. För att den var så lång.

Jag vet inte. Hade det varit för sju år sedan hade min tolerans kanske varit högre. Men när två dryga journalister fortfarande 2012 avfärdar bloggandet som enbart meningslösa dagboksanteckningar tycker jag det helt enkelt är lite väl arrogant och oinitierat. Jo, de citerade  Anina Rabe också. Som i sin krönika idag i SvD efterfråga en annan sorts samtal. Än de rappa hätska som förs på twitter och facebook. Epstein stämde in i den efterlysningen.

Men jag menar att de samtalen faktiskt finns på bloggen. Om man letar lite. Om man inte är så upptagen av sin yrkesarrogans att man inte vill veta. För att amatörerna som skriver där ute inte räknas.

Jag har ihärdigt från min bloggstart hävdat att bloggande inte är journalistik. En del bloggare hävdade ju för några år sedan det i sin hybris över att se sina ord i skrift och få läsare. Bloggen får aldrig användas av journalister som faktakälla eftersom den inte har krav på saklighet, opartiskhet eller ens sanning. Bloggaren får lika lite som journalisten fara med osanningar eller förtal om namngivna personer. Men där upphör likheten.

Däremot förs det samtal i bloggar. Byts åsikter, skrivs långt.

Fast ibland blir jag förvånad över samtal som inte förs. Jag begriper fortfarande inte personer, vuxna personer, som går in och kommenterar bloggar utan att haka på en enda tråd i något som sagts i någon tidigare kommentar. Varför tar man inte chansen när man har den? Varför går inte bloggaren själv in och svarar och spinner vidare. Varför låta arroganta journalister få fog för sin uppfattning att bloggar bara är meningslösa dagboksanteckningar med meningslösa kommentarer efter.

Undrar jag.

Som är igång igen.

Och lyckades undvika större delen av Sverker igår också. När han byggde vidare myten om sockerfasan., Nej, ”vi” äter inte 44 kilo socker om året. Däremot finns det människor som gör det. Det är inte alls bra. Men det innebär inte att det är livsfarligt att äta socker över huvud taget. Jag har fortfarande inte sett någon statistik som visar att sockerkonsumtionen över lag har ökat. Däremot uppgifter på att den kan ha minskat jämfört med t ex för 30 år sedan eftersom livsmedelssvinnet har ökat.

Så många närbilder så jag storknade

10 januari 2012

Blev det inte lite för mycket? Med både Mildred Pierce och Hinsehäxan på samma kväll?

Så mycket närbilder av kvinnoansikten. Kändes som om hälften varit nog.

Vad är det jag ska förstå eller inte förstå med Mildred Pierce? Att det finns en nästan omöjlig motsättning mellan att å ena sidan uppfostra ett barn till att hon tillhör en annan värld än den hon lever i och den att försvara sig själv som hårt arbetande kvinna. En vag kommentar i första avsnittet om att hon i dottern såg något som hon trodde att hon själv haft men inte fick leva ut är just för vagt. Eftersom det som hittills framträtt mer än skapandet och begåvningen är det ”förnäma”. Ordet användes igår av pianoläraren, jag missade vilket engelskt ord som översattes så.

Känns det inte väldigt amerikanskt och otidsenligt? Filmen ska ju ha så mycket att säga oss moderna curlingföräldrar. Men det är väl inte förnäma vi vill att de ska bli, barnen? Inte ens Gunilla Persson vill att hennes dotter ska bli just förnäm, hon vill att hon ska få framgång som skådis! Bli en hårt arbetande yrkeskvinna som lägger världen för sina fötter.

Sen det där med sex. En kvinna som inte kan säga nej till sex med en man som uppför sig tarvligt. Som inte kan säga nej till sex med någon man. Vad är det för innovativt med det?  Jag är inte ett dugg förvånad över att det är amerikanska män bakom manuset. Som alltså ska visa på en modern kvinnlig sexualitet. Som alltså i stort sett innebär att alltid ha lust till sex med vem som helst. Reagerade redan i första avsnittet.

Tala om sex och man kommer osökt in på nästa lidande kvinnoansikte, nämligen Hinsehäxans. Här lyckades jag missa alla scener som visade på den desperata situation som drev henne till prostitution och kriminalitet, måste ha plockat julpynt då. Jag fattade inte ens att barnen hon bodde med var hennes egna, trodde hon var storasyrra, så går det är man plockar änglar samtidigt. Men mest såg jag en tjej som lite slappt drogs med i något som hon tyckte var kul. Såg på världen med stora förundrade ögon och lite åtskilda läppar som hon då och då stoppade små piller innanför utan vidare kommentarer. En del medverkande såg ut som de var hämtade direkt från buskisscenen och vem innerst in i helsike kom på idén att skildra Lennart Geijer som en liten tjock och småsorgsen men jovialisk Karlsson på Taket? Vem?????

Men jag ska titta vidare ikväll.

 

Curlingmammans ödesdigra miss

09 januari 2012

Jo, det kunde ju gått illa igår. Med själva avresan.

Jag brukar nog alltid vara den som kollar tiderna på flygbussarna. Alla familjer har sin grej, och vi har bland annat den. Senast när Äldsta skulle åka på annandagen så var automatfrågan ”När måste jag åka?” Och moder hade kollat. Då var det morgonflyg och helgdag så jag hade förstås nattmarginal.

Nu var det en hel del inför Mellans resa, ovanligt mycket faktiskt. Så jag kollade inte flygbusstiderna förrän vi var nästan resklara, fem över fem igår eftermiddag. Då räknade jag med att vi hade marginal att göra en avstickare för att köpa en tub Stomatol också, denna oumbärliga tandkräm.

Det hade gått en buss klockan 16:00. Nästa, och enda möjliga, skulle gå 18:00! Sedan ingen förrän 20:30. Tuben går var tionde minut, vi har sex minuter dit, det tar 21 minuter till stan, sedan minst fem upp till Cityterminalen.

Nu hör till saken att vi i den här familjen har åkt med Ryan fler gånger än ingen annan än Michael O´Leary skulle vilja veta. Inte minst från Skavsta.

Då, inflikar vän av ordning, borde jag som rutinerad resenär ha tänkt på att  ändå kolla tider i god tid.

Yes. Men aldrig vid alla dessa resor har det hänt att det till ett flyg från Skavsta har funnits bara en enda passande flygbuss från Stockholm City. Som dessutom ankommer två timmar innan flyget ska gå. Never!  Åtminstone tre, med 20 minuters intervaller, brukar det vara.

Borde man inte skrivit ut det på hemsidan? ”Observera, kraftiga nedskärningar i busstrafiken!” Nähä.

Vi hann. Hade 12 minuter marginal från perrongen. Det hinner man gott på. Men är det något jag vet, så är det att Flygbussarna har en rutin på att köra när bussen är full. Och sedan säga till klagande passagerare att man ska vara vid Cityterminalen minst 20 minuter innan avgång, annars får man skylla sig själv. Viss panik när jag stod innen i den där fållan, såg folk börja vinka utanför bussen och den där förbannade dörren inte ville öppna sig och jag inte ens skymtade Mellan bakom mig.

Men det gick bra. Hann med ett litet extrakäbbel. Det gamla vanliga. ”Sätt in bagaget i bagageutrymmet.” – ”Men hon har ju just gjort det! Det där är ju handbagaget!” – ”Den är för stor ”. (liten ryggsäck) - ”Är den ju inte! Dessutom ansvarar ni ju inte för saker som sätts i bagaget!” – ”Nej, självklart inte. Man ska ta ur värdesaker.” – ”Den där väskan innehåller bara värdesaker.” – ”Ta ur dem då!” – ”Vad är det då för mening att lägga en halvtom liten ryggsäck i förvaringen?”

Hon tog ur datorn i alla fall. Hade pengar och sånt i fickorna. Men kunde knappast sitta med allting annat löst i händerna.

Det här bråket har jag varit med om förr. En gång fick jag en chaufför att öppna en särskild liten lucka för bara mitt lilla handbagage.  Och själv har jag ibland en särskild tygkasse med mig där jag häller i det viktigaste. Men det fanns inte tid till igår. Och är rätt löjligt.

Kan inte begripa varför man inte har samma typ av bussar som dem till Arlanda, dvs med bagageförvaring inne i bussen. Jo jag fattar. Ekonomi. Arlanda är en stor internationell flygplats. Dit måste man tillhandahålla täta avgångar med komfort. Från Skavsta åker pöbeln. Både dem och deras bagage kan man stuva  hur som helst. Minsta möjliga komfort till högsta möjliga pris.

Jag tycker det är väldigt synd att Flygbussarna konkurrerade ut Ryan med anknytningar till Skavsta och Västerås. Ryans hade bättre bussar till bättre pris och inte personal skolade i ocharmkurser.

Flygbussarna, Västtrafik och Bus Èireann, de konkurrerar hårt om förstaplatsen på min lista över otrevliga bussbolag. Kanske borde ordna en liten utslagstävling. Bus Èireann skulle nog klara bagagefrågan, just när det gäller småväskor. Och från dem fick jag faktiskt hela självrisken betald när en väska stals ut booten. Å andra sidan hade de brustit just i bevakningen.

Fan, att resande alltid ska behöva vara så jobbigt! I paniken hade jag glömt mobilen hemma så vi hade knappast kunna ringa någon bilburen person för utryckning. Tror inte jag känner någon sådan heller.

- – - – -

Har nu kollat. Det står på hemsidan att tidtabeller byts i januari 2012. Men inte förrän den 16 januari. Undrar hur mycket sämre det blir då? En enda buss på söndag i stället för tre?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.