Bara ovanligt skimrande

På tal om lukter så står min gröna kasse som jag köpte förra söndagen i Dublin kvar i hallen. I den ligger flygplastpåsen med bl a den lilla provförpackningen av parfym som jag hade med mig kvar. Korken var inte riktigt tät så minst hälften har runnit ut. Så det doftar. Varje gång jag går förbi känner jag doften av de där dagarna i ett ljusglittrande Dublin.

Kassen var ett nödvändig akutköp när papperskassarna höll på att regna sönder.

Doften? Versace Versense. Jag kommer inte att köpa den för när man väl står där med flaskan så doftar det aldrig likadant som första gången.

Kassen får jag väl låta bli att köpa mat i.

Något märkvärdigt hände inte i Dublin. Det var bara ovanligt skimrande.

Mellan guldglänsande pärmar

Marian Keyes (se, nu stavar jag rätt!) nya bok var inte riktigt fullt så kass i alla fall. Men lite för skruvad, lite för tjock. Jag gillar inte när författare tar till lite övernaturliga knep för att föra handlingen vidare. Det tog lite för lång tid att ta sig framåt i minst en av intrigerna också, det fanns flera parallella.

Men som vanligt är Keyes inte bara chic lit. Hon är fortfarande när hon är som bäst strålande rolig. Dråpliga beskrivningar, vassa dialoger, cynismerna haglar. Och hon betar även denna gång av minst ett Tungt ämne. Det ena ska jag inte avslöja, hoppas inte förlagstexterna gör det heller.

Det gulligt och gemytligt irländska lyser som vanligt med sin frånvaro. Däremot finns prov både på inkrökt småstadsliv, bigotterier och accelererande hets i recessionens och det virvlande nöjeslivets Dublin där pengar, snabbt rullande och många, betyder allt, nästan  i alla fall. Störst av allt är ju som bekant kärleken, vi vet ju ändå vilken genre det rör sig om.

The Brightest Star in the Sky heter boken som har bjärt guldglänsande pärmar. Easons skulle egentligen leverera i en rosa presentåse men de var slut när jag handlade. Lika bra det.

Ett utbränt ljus i mörkret

Lustiga sammanträffanden igen. Satt på ett jobbmöte igår och hade just berättat om projekt jag jobbade med på 90-talet i Göteborg. Då ringer just min kollega och vän från den tiden! Hon som i stort sett aldrig ringer mig annars, vi brukar mest ses via en annan kompis i Göteborg. Nu var hon i stan och vi ska klämma in ett lunchfikamöte idag.

Se där, nu låter jag som en riktigt upptagen storstadskvinna va´! Som ska sitta och twittra på väg in till mötet, dricka en latte med G medan vi berättar för varandra om våra stora spännande projekt, om våra fantastiska barns framgångar,( ni vet väl att just vi är världens bästa mammor till jordens vackraste, mest charmerande och kompetenta barn) och om våra svindlande framtidsplaner. Naturligtvis ska vi skratta så att tårarna trillar och bildar svarta ränder i vår respketive foundation och ibland bli sentimentala, det hör ju till när så goda kvinnor och vänner som vi möts. Sen åker vi twittrande åt var sitt håll direkt hem till våra datorer – hon har förstås sin med sig på tåget – och skriver i våra bloggar om hur mycket vi beundrar varandra. Kanske sätter vi rent av upp varandra på våra topplistor.

Not. Men det ska bli kul att ses. Jag anar vad vi kommer att prata om. Gemensamma bekanta och kommunalt miljöarbete. Typ. Samt våra barn.

Eftersom G bor granne med Västra Kyrkogården påminner det mig också om att jag borde ta en tur till Göteborg innan jul. Se till att graven inte står tom och kal över jul. Gravlyktan lär jag väl inte återfinna denhär gången men även ett utbränt engångsljus visar ju att någon varit där i alla fall.

Klimatskeptiskt trams

Jag har inte varken tid eller lust att spilla tid på klimatskeptikers konspirationsteorier. Därför väljer jag att hänvisa till de här länkarna i stället. Den ena en ledare i Miljöaktuellt som alltså inte är en miljörörelsetidning, det andra en TT-artikel publicerad på msn. För ett tag sedan uttalade en högt uppsatt proper tjänsteman i statsapparaten på ett offentligt möte att det största hotet mot klimatet är just klimatskepsismen. Jag vill inte tro att det är så illa.

http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.275355/ledare-darfor-ar-climategate-trams

http://nyheter.se.msn.com/article.aspx?cp-documentid=151168728

Hejar på Birro!

Marcus Birro hejar jag naturligtvis på i Let´s Dance i den här omgången. I brist på riktiga fotbollsspelare. Nästa år kanske det är dags för Henke?

Och så hoppas jag naturligtvis att Elin Kling ska vara trist och stel som en pinne.

Gudrun Schyman skulle jag kunnat heja på om hon varit kvar i vänsterpartiet eller åtminstone nöjt sig med att vara politiker. Men sen hon blev en sån där präktig och glad kvinnorkan-förebild så struntar jag i henne.

För resten gjorde jag ett jättekap idag; två glaskrukor med tazzetter för 50 spänn! Nu ska här fan ta mig dofta så det förslår.

Tre pund i ett kuvert

En gång för länge sedan lånade en bekant som bodde utanför en liten by i Wicklow mountains dit man bara tog sig med motorcykel tre pund av mig. Det räckte till en någorlunda bra kväll på puben på den tiden. Jag antar att jag var med och söp upp dem. ”Jag lägger pengarna i ett kuvert och lämnar in på Kehoes” sa han. Kehoes bar var för tillfället stamstället. När jag kom dit några veckor senare fanns inte kuvertet på hyllan ovanför kassaapparaten, men jag tyckte inte det spelade så stor roll. Tre pund var dock ändå ingen förmögenhet att förlora. Men en annan kompis kollade lite senare, och då stod kuvertet där. Det fick stå kvar några månader tills jag kom nästa gång. Jag gjorde slut på dem på plats, de var ju liksom bonuspengar.

Tänkte på det när jag satt på Kehoes förra söndagen. I min nit att gå runt till så många som möjligt av de där genunina gamla ställena som inte består av paketbeställt fejk utan ser ut som de gjort i många decennier. Prånglade ned några glasunderlägg i kassen från Avoca.

Då kom det in en kille som inte beställde något utan bara frågade bartendern efter ett kuvert. ”Det ska stå ett kuvert med 30 euro till mig vid kassaapparaten.” Sa han.

Bartendern letade och gav samma besked som jag fick för 34 år sedan. Inget kuvert. Men killen stod på sig och så småningom hittades kuvertet i en av alla de små lådorna längs bakväggen. Killen tackade, kontrollräknade och gick ut. 30 euro är annars snabbt uppsupet på en Dublinbar idag.

Pojken säger att en ännu bättre historia men mindre trovärdig hade varit om mitt kuvert stått kvar.

Jag tycker det räcker så där.

Andra gamla barer jag besökte var Mulligans på Poolbeg street och Palace på Fleet street.

För resten hittade jag en amerikansk blogg som hade bilder på alla barer i Dublin jag besökte den här gången! Undantaget en trött snabbrunda utan beställningar i Temple Bar sista kvällen. Håll till godo;

Det går åt helvete rätt så ofta

Det redde upp sig till slut. Mötet blev klockan 18:00 fast på annan plats och den andra personen fick jag tag på innan dagen var slut. Hann med en promenad tvärs över söder också.

A berömde min mössa. Det är en av dem Mellan virkat, en av de äldre. Den är fin men jag passar förstås inte i den. Äldsta brukar säga att man ska vara jäkligt snygg för att passa i mössor. Hon har förstås rätt. Hon passar i alla mössor men använder sällan annat än tröjhuvor.

Noterade när jag hälsade på henne att hon inte använder ytterkläder annat än undantagsvis. Anpassning till kulturen. Men inte till väderleken.

Jag åkte i svårt regn till konserten i Dublin förra lördagen. Hann bli småvåt redan vid hållplatsen på Leeson street och var inte torrare när jag kom fram. Skulle varit kul förstås att kunna hänga upp den våta rocken. Men det fanns förstås ingen garderob i den relativt nybyggda teatern. Folk har väl inte ytterplagg när de går på konsert? Antar jag att man resonerar. Så därför får man hänga sin plagg var helst man kommer åt, t ex över ryggen på närmaste tomma plats. Det hängde rätt många eftersom faktiskt  många medelålders damer bär ytterplagg i slutet av november. De som satt närmast blev rätt irriterade på mig för de trodde  jag hade belamrat deras stolar med fyra damkappor. Men det var grannarna bakom.

Jag vet inte om det är charmigt.

Jag vet inte om det är charmigt heller när man kommer till Dublin och ska köpa en dagsbiljett i automaten vid busshållplatsen och blir erbjuden en gratis av en personal men snabbt upptäcker att den är från gårdagen.  ”Den är från igår” sa jag till tjejen som svarade att ”Den gäller till halv tolv ikväll.” Det är då ordinare kollektivtrafik slutar gå i Dublin. Sen börjar nattrafiken. Men den går bara från stan och ut. Är man i hoodsen får man pallra sig hem tidigt eller åka taxi.

Jag ville inte åka på en ogiltig biljett så jag köpte en ny i nästa automat för 6 euro. Den hade också fel datum. Maskinen på bussen skrek i protest och bad mig presentera giltig biljett. Det gjorde maskinerna på de nästa tre bussarna också. Och busskontoret var stängt så jag kunde inte gå och klaga. Men jag åkte inte fast i någon kontroll.

Tror jag fick förklaringen när jag skulle åka hem. De där biljettmaskinerna är inte automatiska. De töms och fylls på manuellt. Den där tjejen hade väl just tömt en automat på dygnsgamla kort men tyckte det var synd att slänga dem och delade ut dem i stället. Jag köpte mitt i en automat lite längre bort dit hon inte hunnit ännu med dagens kort. Man får ju tänka på att klockan bara var knappt ett och att det var lördag. Det finns ingen bra logik och jag vet som sagt inte om det är riktigt charmigt. Men det är Irland. Det finns en tydlig ambition att vara ett modernt och fiffigt land men det går åt helvete rätt så ofta.

När jag skulle åka tåg sa biljettmaskinen på Heuston att det inte fanns någon beställning på mitt kort ens när jag knappade in numret manuellt. Mannen i luckan hittade den i alla fall. Eller så hittade han bara på.  Förra gången jag åkte var vi fyra som åkte på samma beställning. Våra reserverade platser var ytterplatser på en lång rad efter varandra. Trots att vagnen var bara halvfull. Som sagt, ambitionen finns.

På tåget tryckte en man på nödstoppet när han skulle försöka få upp dörren till den upptagna toaletten. Det tjöt väldigt högt men ingen brydde sig. Det händer väl ofta att någon tar fel. Knapparna är ju så nära.

Den där överblivna dagsbiljetten gav jag för resten bort till en kines. Hoppas han inte skulle åka mycket buss under dagen. Eller jag säger som irländarna; ”who cares?”

Äldsta säger för övrig att allt det där jag är med om, det beror inte på Irland utan enbart på mig själv.

Och dagen bara går

Sitter jag lite overksam och väntar. Mötestid klockan 18:00 utsatt eftersom en deltagare inte kunde tidigare. Nu kommer han till stan två timmar tidigare. Kan vi starta klockan 17:00 har jag mailat de två andra och frågat. Inget svar.

”Jag kan ses redan i eftermiddag”. Fram till åtminstone 16:00 mailade jag till en annan person som ”hade tid när som helst”. Jättebra att lägga in ett möte till när man ändå är igång. Inget svar.

Varför ringer jag inte? Fasta telefonin är ingen idé. Sitter de inte vid sina datorer så sitter de inte heller vid sina telefoner. Och att de inte sitter där innebär att de är upptagna med annat. Då drar jag mig för att mobilstöra på arbetstid.

Men om så där 5 minuter måste jag.

Läser en rapport så länge. Borde ha tyckt något om den senast i fredags, men man kan inte tycka om allt.

Tycker gör jag annars att Bob Dylans julskiva är riktigt rar. Han är tydligen sur över att det påstås att den bara är ett skämt. Jag har inte utnämnt den till årets julskiva ännu, men det ligger nära till.

Nu har det faktiskt gått 20 minuter och ingen har svarat. Snart är eftermiddagen körd.

Jag har mailat till det försäkringsbolag som CSN anlitar också och kollat om de vill försäkra Äldsta. Skulle inte jag vilja. Men jag har funderat på om det inte är en bra juklapp. Med tanke på att hon redan blivit av med en dator i ett oförsäkrat hus i höst.

Den lokale järnhandlaren hade för resten lampor till storstaken. Och lovade försöka fixa fram till den andra. Det tar sig. Eller artar sig. Vad det nu är för skillnad.

Julklappsbryderier, bläh!

Vid den här tiden brukade det för inte alltför många år sedan börja bli välfyllt i klädkammaren. Av julklappar.

I år vet jag ingenting. Jag har köpt ett par mjuka paket till Mellan och Pojken, jag ska köpa något liknande till Äldsta, hennes strumpstatus var inte helt god. De ska naturligtvis få choklad somvanligt, finchoklad i kompakta små dekorerade lådor och så den sedvanliga Marabou-lådan. Om priset sjunker, nu kostar de 89 i vår butik, det är de inte värda.

Till Mellan har jag köpt de obligatoriska örhängena. Äldsta fick sin almanacka redan i förra veckan, Mellan får pengar att köpa sin på plats, Pojkens är på gång.

Men sen är det stopp. Jag vet inget.

Jag tänker inte köpa några kläder. Mellan har jag slutat  med för länge sedan, senaste plagget blev ett felköp som gavs bort oanvänt något år senare. Äldsta försökte jag köpa till förra året, hon är ju enklare, men hon  bytte vartenda plagg, hur kul är det? Och hur kul är det med presentkort? Det är ju inte säkert de hittar något i just den butiken.

Båda två kommer dessutom att ha bagaget sprängfyllt med prylar de saknat. Mellan vill ha med sig en provdocka och resten av sina kläder, Äldsta tänker tömma bokhyllan på det viktigaste. Även om hon önskar sig saker till sitt rum så får de inte plats. Tillräckligt med dyra krämer (!) har hon redan, det totalvägrar jag.

Pojken köper de dataprylar han behöver för egna pengar, laddar ned den musik han lyssnar till. Förra året fick han rakgrejer så det räcker några år framåt. Nya kläder måste han ha ändå, man kan inte ge bort jeans till någon som äger ett enda par användbara. Vi ska försöka handla på mellandagsrean när den nu infaller.

Göra något kul tillsammans i stället? Jag lovar, ingen här är intresserad av att göra något tillsammans i stället för juklappar. Alla vill nämligen ha julklappar. Och vad skulle det vara som är kul? Reser gör de redan hit. Maten de vill ha är hemmamaten. Musical eller liknande gillar ingen av dem. Kul tänker de ha med kompisar.

Jag tycker det är lite småjobbigt alltihop! Köpandet för köpandets skull för pengar som jag dessutom egentligen inte har. Samtidigt som ingen av dem vill ha små onödiga saker. Här har aldrig någon gillat idén ”man får ta vad man får”. Tillräckligt många sådana saker har redan gått till föreningslotterier!

Det löser sig kanske. Men riktigt kul känns det inte.

Rörelsen luktar unket

Släpar ständigt efter här för att jag ständigt skriver om nånting annat än det jag tänkt.

T ex har jag inte skrivit att jag var på Socialistiskt Forum i helgen. Gjorde ett inhopp och pratade några minuter på ett seminarium. Budkavle för gemensam välfärd, ett samarbete mellan olika rörelser för just bevarande och utvecklande av välfärden. Folkrörelsesamarbete är vackert.

Socialistiskt forum består av en massa seminarier, arrangerade av gammal och ny vänster. Mycket rörelse, mycket radikal socialdemokrati och fackföreningsrörelse, men också som sagt en hel del gammalvänster. Framför mig när jag lyssnade på fin kvinnokörsång satt en gammal vitnande och hopskrumpen fd kommunistledare, han som rönt störts aktning hos politiker från alla andra partier. Nu snart 92 år.

Stilstudier? Rutan skulle ha gillat körens dresscode, rött och svart i personlig blandning, hon som hade ett linne med spetsar på hade hängt en sjal över axlarna.

Även för övrigt är stilen på såna där tillställningar ledigt avspänd men genomgående proper och rätt enhetlig. Inte så mycket alternativ för alternativens skull. Men tillräckligt i visst avseende; jag noterade att det blev lite unket efter ett tag. Vännen J som kom några timmar efter mig noterade det samma, då hade unktemperaturen stigit några grader över det uthärdliga.

Och jag vet var unket kommer ifrån, nä, det är inte från själva de röda fanorna, det är inte de äldre herrarna i fackföreningsrörelsen, inte de yngre heller, det kommer uteslutande från den sk alternativrörelsen. Jag har varit i den i snart tre decennier så jag vet att den har en allvarlig tendens att lukta av gammalt otvättat unk.

Jag har faktiskt aldrig riktigt kommit på varför. Man måste väl kunna förändra världen i rena kläder? I alla fall någorlunda. För jag tror inte det är kropparna det handlar om, inte speciella utdunstningar av kålrot och kikärter heller, utan framförallt kläderna. Men jag vet faktiskt inte.