Något rejält på spåret

Jisse så mycket snö! Hörde att Åmål skulle ha ett särskilt imponerande snödjup. Nu vet jag, det är inte bara Åmål, det är hela Dalsland, i alla fall det jag åkt igenom. Såg riktigt läskigt ut på sina ställen med träden som dignade under snömängderna, en del hade redan knäckts. Och riktigt läskigt var det  när tåget krängde till såpass kraftigt att tanken ”nu spårar vi ur!” hann tänkas. Har varit med om att köra på stora djur med tåg utan att det känts mer än en liten duns så det här måste varit något rejält på spåret. Ett isberg? Mellerud?

Väneryrs kyrka var det inte. Den beskådade jag däremot i tio minuter genom tågfönstret. Den såg ut som ett julkort. Jag tycker inte om julkort i februari. De ser bara sorgligt kvarglömda ut.

Fikat med Simone i några timmar. Vi utbytte många kloka tankar. Tror hon kommer att referera träffen i sin blogg. Hon var snäll nog att köra oss hem till systern. I snömassorna. Uddevalla är helt enkelt inte skottat och plogat på ett sätt så att det går att ta sig fram helt bekvämt. Gruvar mig redan för de två färder jag måste företa nedför backarna. Enda vettiga transportmedlet är egentligen pulka. Önskar att Pojken varit med och dragit mig på en sådan. Han har tjatat om det sedan snön började lägga sig, att han skulle vilja ha en mamma-pulka.

Spark skulle varit ännu bättre i brist på draghjälp. Då kunde systern satt sig på och jag tuffat framåt, jag tror jag har mest sparktåliga ben. Sånt gjorde vi i vår barndom, då satt jag på och hon sparkade nedför Kilbäcksgatan i en herrans fart. Nedför? Jäpp, det var förstås innan högertrafiken.

Det skulle se fint ut om vi kom sparkande till begravningen i morgon. Med blommor i händerna.

Gruvande och grämande

Jo men ljuset, det är ju faktiskt här redan! I fredags var det nästan ljust när jag åkte hemifrån jättetidigt och sen åkte jag hem och var hemma flera timmar och när jag åkte till stan igen för att gå på sent arbetsmöte så var det fortfarande ljust.

Nu är det så ljust så man blir nästan bländad. Rätt åt mig som sov en timma för länge. Men det är ju en belöning efter alla år. En Pojke som sin sista termin i skolan börjar 12:30 på måndagar!

Snart är det min födelesedag och då kommer det att vara ännu ljusare, i timmar räknat alltså. Jag funderar nästan på att fira min födelsedag i år. För sedan tänker jag låta bli, i många år.

När jag fyller 75, om jag gör det, så kanske jag tycker det är roligt att börja fira igen.

Nej, jag ska förstås inte fira min födelsedag med någon tillställning. Jag skulle bara gruva  över att det inte skulle  bli bra och sedan gräma  att det inte blev bra, hur det än blev. Det är min lott. Jag kan stå i stort sett oförberedd och prata inför en skog av främmande människor men ordna en fest för något tjog människor jag känner är bara vidrigt. Ibland är gruvande värst, ibland är det grämandet.

Jag vet inte varför det blev så. Om det räckte med ett par besvikelser. Eller om det fanns där innan.

Men jag vet att det var därför det aldrig blev någon inflyttningsfest i den här lägenheten trots att jag skrev inbjudningslistor månader innan vi flyttade.

Men varför jag efter detta år inte ville fira mina födelsedagar alls har andra orsaker. Vid 75 kanske jag kommit över både dem, gruvandet och grämandet.

Fan trot.

Barhuvad till Rågsved

Så där. Jag har lyckats skaffa biljett för hemresan också. Torsdag morgon, men inte direkttåget. Det är en viss kvalitet att åka med direkttåg, men det är totalt brist på kvalitet att behöva åka klockan 5:40 för att få åtnjuta just den kvaliten. Så nu blir det åtta, det är också tidigt.

Det kommer säkert snö precis när jag ska åka så jag blir sittande.

Annars är det liksom inget särskilt här.

Eller rätt så särskilt eftersom goda vännen G har flyttat in. Det är mer väldiskat och luktar annorlunda i Äldstas rum. Och mer liv.

Och så är det mycket ljusare ute. Jag skrev ett inlägg om det som jag glömde publicera. Att det är ljusare. Jag blev så upplyft av det att jag gick barhuvad till Rågsved. Och har man gått barhuvad till Rågsved så måste man gå barhuvad tillbaka. Eller ta tuben. Men jag fällde upp huvan och låtsades som ingenting. På lite tunnare jackan som jag tog i stället för ghetto-jackan. Det var bra, hade jag haft ghetto-jackan hade jag inte kunnat fälla upp huvan för den är sån där som ramlar ned över näsan.

Nu ska jag snart börja tänka på begravningskläder. En fördel med att ha en avliden mor är att hon inte deltar på den här begravningen och kommenterar mina kläder, t ex ”jasså du får fortfarande inte igen den jackan” om jag nu skulle välja min lilla snygga ulljacka med den fina kragen. Men den är ju lite trist för att jag inte får igen den.

Andra tycker annat

Nu är jag en sån där som Rutan småföraktar. Som har kollat på Melodifestivalen och som har åsikter.

Äh. Jag fattar inte riktigt folket. Eller så gör jag det. Att de röstade på Malena förra året men inte på Anders Ekborg i år. Som var en roligare låt. Men Malena var nåt slags finkultur där även de som officiellt inte bryr sig kröp fram ur garderoberna och röstade. I år tyckte många av ”oss andra” att vi hade kört den där grejen en gång och misslyckats. Andra rynkade på näsan och sa att det där inte var riktig finkultur.

Jag gillar Salem al Fakir. Han är en bra liveartist. Hade han inte varit just svensk hade han förmodligen varit större. Han gör intressantare musik än tuggummipopparen Mika som är jättestor. För att han har en brittisk marknad i ryggen. Men de är lite lika.

Jag förstod inte Jenny Silver. Men hon hade säkert en avsikt.

Måns är multibegåvad. Dolph är en stjärna, förstås.

Allt, inklusive Christine Meltzer, var så ohyggligt mycket bättre än Petra Mede. Tycker jag. Det här här är min blogg. Här tycker jag.

Andra tycker annat. Och är förstås välkomna att tycka här också.

Tack för brevet

Tänk att det ska vara så jäkla svårt att bestämma sig för vilket tåg som är lämpligt att åka hem från Uddevalla med i nästa vecka. Snart är väl allt slut. Det är ett motstånd som ligger bakom. Tror jag. Mina fina priopoäng skulle jag ju använda till en rolig resa! Inte till en begravningsresa mitt i veckan mitt i smällkalla och snöiga februari!

Snart löser väl SJ det där åt mig genom att ha sålt slut på lämpliga biljetter eller meddelat att mina priopoäng är ogiltiga så att jag skamset får höra av mig och säga, ledsen, men jag får inte ihop det. Men det kan jag ju inte, inte nu.

Stannar du inte över helgen? Har några frågat. Nej, det har dom inte alls. Sedan modern gick ur tiden finns det ingen i själva Uddevalla som har en tanke på att jag skulle stanna mer än högst två nätter. Däremot har några frågat om jag åker vidare och stannar någon annanstans över helgen. Helgen? Vi pratar om onsdag och arbetsvecka, onsdag är den dag i veckan som näst efter tisdag hänger allra minst ihop med någon helg! Och jag åker ju härifrån på tisdag morgon. Och jag har en sketen konferens på fredag (betald arbetstid). Men hallå arbetstid för övrig försörjning, var är du???

Igår slank i alla fall ett styrelsearvode från förra året in på kontot. Hurra, nu vet jag att jag kan betala marshyran också. Trots allt.

Men när i helvete ska jag åka hem från Uddevalla?

I bakhuvudet finns ju också vetskapen om att det inte verkar som om ett enda tåg har gått eller kommit i tid de senaste veckorna. Hur jag än bestämmer så blir det något annat till slut.

Dotter ringde och sms:ade antal gånger igår för att diskutera hur det försenade kondoleanskortet ska vara utformat. Är det för sent att skicka kondoleanser, undrade hon. Nejdå, det blir nästan aldrig för sent. Och de stannar kvar.

I somras träffade jag ju en kvinna på stan i Göteborg. En mamma till en av Mellans kompisar. Första gången på över sex år. ”Tack för brevet!” sa hon nästan innan hon sagt hej. Det var kondoleansbrevet som jag skrev för nästan sex år sen när hennes man dött som avsågs. Visar hur viktigt det kan vara, med några små rader. Äldsta är inte den mest företagsamma, hoppas hon får iväg det där kortet.

Otroligt mycket eld

Si så där, nu har jag gjort min föreläsning, den ingår inom parentes inte i de där åtta timmarna. Det kanske verkade igår som om jag bara jobbar åtta timmar i veckan, men så är det inte riktigt, det är mitt lilla projektarbete som sprider ut sig över ca åtta timmar i veckan.

Och så har jag ställt i ordning Äldstas rum till en god vän som planerar flytta in i kväll. Har t o m diskat undan lite fast jag borde jobbat, men hon är lite petigare av sig än t ex den gäst som varit här de senaste tre dygnen. Nu kan det ju ändå tyckas lite småtaskigt att jag fejar och gör mig till för en besökare men inte för en annan. Men det är ju som så mycket annat skillnad. Den ena bryr sig liksom inte medan den andra mycket väl kan börja feja själv om man inte ser upp. Och då blir man ju skamsen och känner sig skyldig till att inte vara en god husmor och allt möjligt.

Hon ska få feja hur mycket hon vill i rummet hon bor i. Och hålla undan sin egen disk och sånt. Och kanske passa på att skura spisen också om det faller sig. Hon kanske har knep för att få rent gasugnar, vem vet. Dessutom får hon väcka Pojken när jag inte är hemma. Sånt har hon mångårig vana vid.

En sak jag undrar över när jag plockar omkring i Äldstas redan väl avröjda rum är hur många tändare det egentligen är rimligt att en person som bara tillbringat ca 31 dagar de senaste 1½ åren i denna bostad, och dessförinnan officiellt inte rökte,  kan lämna efter sig. Utan att på något sätt vara kedjerökare.  Är 12 ett helt normalt antal? Jag antar det. Hon hade ju faktiskt dåvarande pojkvännen med sig i somras också. Han kan ju ha gjort av med minst två.

Hon har det nog från sin morfar. Jag minns att han använde otroligt mycket tändstickor. Men han rökte ju pipa. Ibland brann det i rockfickan.

I röda skjortor

Och ingen kommenterade sambandet mellan rubriken och avslutningen på förra inlägget. Kanske har jag ont om gammal proggvänster bland läsarna?

I alla fall var det alldeles fantastiskt roligt att se Bella Ciao-gruppen igen efter alla dessa år. Skira folkmusikflickor som blivit bastanta damer. Bastanta yngre och medelålders män som blivit äldre bastantare män. Någon måste gå och sätta sig en stund när han sjungit en låt, det är åratal sen jag hade honom till bordet på en middag och hans hustru ursäktade att han började bli lite gammal och måste ge sig hem tidigt. Så fick jag det sagt. Och så Jan Hammarlund som är som han varit fast utan keps.

Och vad gammal publiken var! Det är sant, en påfallande stor del var betydligt äldre än mig. Äldst var CH Hermansson. Men det fanns de som var yngre också, tjejen näst intill mig visste inte vem han var. En del av gamlingarna tappade sina ölglas och flaskor på vägen från baren fast det bara var deras första för kvällen, tror jag.

Men vad roligt det var. Och jisses som dom lät! Så vackert och så inte alls ute ur tiden, så förfärande nära i en del låtar, som han sa i ett av sina många mellansnack, Carlo Barsotti, i svart skinnsvid. Hade man kunnat tänka sig det så där 1973 att han skulle stå på kafé Cirkelns scen 2010 i svarta skinnbrallor med nästan hela det gamla gänget omkring sig? Och samma publik.

Jag köpte inte cd:n. Jag ska fundera på det. Men det kanske räckte att höra alla de gamla låtarna en enda gång till så här alla år efter.

Om åtta timmar…

Sicken en dag! Skulle sitta bekvämt vid datorn och bara förbereda morgondagens föredrag.

Sen började det ringa. Och ringa. Och mailas.

Så nu har jag hunnit med en telefonintervju om svensk miljöhistoria. Det var jag som intervjuades och det ingår i mitt lilla illa betalda projektjobb.

Jag har också hunnit med att läsa igenom några skrivelser och bestämma mig för att inte skriva under dem. Samt skriva en förklaring varför.

Det tror jag egentligen också jag kan påstå ingick i mitt arbete. Därmed är i stort sett min arbetstid för veckan förverkad. Särskilt som den också innehöll ett halvdagsmöte plus förberedelser i måndags och en arbetslunch i tisdags. Samt ett kvartsdagsmöte imorgon eftermiddag. Om man packar riktigt hårt och klipper bort det som inte får plats så blir det väl ungefär 8 timmar. Ha ha.

När det gäller föredraget så har jag kommit så långt att jag enkelt och kortfattat kan redogöra för den nordatlantiska oscillationen. Vars negativa fas torde vara en förklaring på vår kalla vinter. Ifall jag får frågan.  Kom ihåg att vid Svalbard är det i flera grader år varmare än normalt! Nej stopp, skulle inte skriva om det. Inte alls.

Hade tänkt skriva om något som Evis och jag pratade om i morse. Varför svenskar påstår att danskar är trevliga när de inte är det? Varför irländare också anses utmärka sig för sin trevlighet när det egentligen är ytterst blandat, där som här och annorstädes? Vem fan har inte suttit i timmar på en pub där ingen låtsats se en? (Och det regnat ute och varit för långt till nästa bar.) Varför alla bloggträffar är så underbart roliga? Nej, det senare hann vi inte alls med. Det var jag som tänkte vidare. Att alltihop handlar om förväntningar och styr hur vi själva beter oss.

Så Irland och bloggträffarna är på samma sätt. Man pratar och flamsar runt, bjuder på alkohol, dansar och skuttar (Irland) och är allmänt högljutt trevlig (bloggträffarna) för man tror att så gör alla andra, och så blir man bemött på samma sätt. Typ. Men jag får inte ihop det med Danmark. Där hjälper det väl inte att vara trevlig? Där kan man ju t o m bli åthutad om man halsar en pilsner.

Göteborg hann vi med. Där är det inte alltid så trevligt för utbölingar, jag vet. Jag glömde säga att någon alldeles nyligen sa att studenter från Stockholm uppgivit att de känt sig mobbade på Göteborgs universitet. Måste fråga Evis om hon känner till något om det. Någon annan kanske?

Nu tror jag att jag skiter i det här och åker in till stan och ser om jag kommer in på Bella Ciaos release.

Vi är lite olika, Pernilla och jag

Funderar på det här med Aftonbladets stora bloggpris. Har för mig att det instiftades för att verkligen de bästa bloggarna skulle lyftas fram, inte bara kändisbloggar och unga sk modebloggare.

Och vad skådar jag. Kändisbloggare och storbloggare om vartannat. Den enda riktiga uppstickaren är väl i så fall bloggen Heja Abbe.

Många har redan konstaterat att det är märkligt hur många män som är nominerade. Med tanke på hur totalt kvinnorna dominerar bloggvärlden.

En av de nominerade är Pernilla Wahlgren. Vi har lite annorlunda syn på det ena och det andra. Här är hennes inlägg från gay-galan i måndags. (Jag gick för resten ut under sista prisutdelningen, jag vill faktiskt inte delta i hyllningar av statsministern, han fick enligt många mer ovationer än pristagaren.) http://www.pernillawahlgren.se/Blogg/Pernillasblogg/tabid/85/EntryId/354/I-LOVE-QX.aspx

Själv har jag avlagt en enda röst. Den på Hanna Fridén. Det är för ovanlighetens skull i de här sammanhanget en välskriven blogg som faktiskt vinner poäng på sin höga och jämna kvalitet, inte på ett behjärtansvärt ämne eller på kändisskap. Håller tummarna för henne ikväll.

Ät rätt, ät mer folsyra!

Jag brukar ju inte precis komma med hälsoråd, men just det här tycker jag är motiverat. Det handlar om folsyra och människors okunnighet om behovet av att få i sig tillräckligt. Pressmeddelande från Livsmedelsverket idag:

http://www.slv.se/sv/Pressmeddelanden/Pressmeddelanden/3-februari-2010—At-folsyra-innan-du-blir-gravid—ny-webbplats-om-behovet-av-folsyra/

Folsyrebrist kan få andra allvarliga konsekvenser än fosterskador. Man kan helt enkelt bli sjuk. Så rådet att se till att få i sig tillräckligt gäller egentligen alla. Det samma med vitaminen B 12.

En bra sak är att kostrekommendationerna för folsyra rätt väl följer de för klimatsmart mat. Det handlar inte om fler och större köttbitar – även om lever är nyttigt i sammanhanget – utan om bönor, linser, bär och bladgrönsaker.